Annons
Bild: 
iStock

Maten som blir över utmanar forskningen

Vad ska vi göra med våra matrester – elda upp eller röta till biogas och gödning? Livscykelanalyser ger inga entydiga svar, men är samtidigt de enda redskap vi har för att kunna avgöra vilka satsningar som ger den minsta miljöbelastningen. Följ med in i en värld som kan tyckas enkel, men som blir alltmer komplex ju djupare forskarna gräver.

Författare: 

Publicerad:

2016-03-15

Du står där med dina matrester efter middagen – lite av salladen och den sista korvsnutten som ingen ville ha åker ner i soppåsen tillsammans med potatisskalen. Du vet att du egentligen skulle kunna ta rätt på matresterna, men samvetet stillas ändå av att du i alla fall sopsorterar.

Om din kommun är en av de 190 i Sverige som samlar in källsorterat matavfall, kan matresterna gå till någon form av biologisk återvinning.

– Det vanligaste i övriga världen är att man lägger allt på en hög. Men vi i Sverige har kommit längre än så, säger Mattias Eriksson, specialist på matavfall och matsvinn vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Faktum är att det sedan 2005 är förbjudet att lägga biologiskt avfall på tippen. Så om det inte går till kompost eller rötgasanläggning så måste det energiåtervinnas, alltså brännas för att bli till fjärrvärme.

Tidigare var det vanligare med kompostering, men numera rekommenderas att det källsorterade organiska avfallet ska rötas, det vill säga brytas ner av mikroorganismer i syrefri miljö. Då bildas biogas som kan utvinnas till bränsle, och rötresterna används som gödsel i jordbruket för att återföra näringsämnen som kväve och fosfor till produktion av ny mat. Den fosfor som finns i konstgödsel kommer från fosfatmalm, som bryts i gruvor och som hotar att bli en bristvara i framtiden. Naturvårdsverket har som mål att minst hälften av allt organiskt material ska återvinnas biologiskt senast 2018.

Att tänka i kretslopp känns bra. Men för att avgöra vad som är det bästa sättet att ta rätt på matavfall räcker det inte med magkänsla. För att förstå hur miljön påverkas krävs livscykelanalyser, där den totala miljöbelastningen i alla led av hanteringen beräknas.

Att röta matavfall och använda rötresterna på jordbruksmark kan ställas mot att bränna avfallet och i stället använda konstgödsel till grödorna. Det har gjorts ett antal sådana jämförelser, men slutsatserna varierar om vilket som är bäst när det kommer till energianvändning och klimatpåverkan.

– Det är alltså inte självklart att rötning är bättre än förbränning, säger Johanna Spångberg, också hon forskare vid SLU.

Studierna kan få olika resultat, bland annat för att man använder olika systemgränser, det vill säga de gränser som sätts upp för vad som ska tas med i beräkningarna. Ska uppbyggnaden av insamlingssystemet räknas in i energianvändningen för att ta hand om avfallet? Finns det mätningar av de gaser som släpps ut från lagringen av rötresterna? Om systemgränserna dras på olika sätt blir resultaten inte direkt jämförbara. Och även om samma systemgränser används, kan fallstudier få olika utslag för att lokala detaljer skiljer sig åt, till exempel när det gäller hur många och hur långa transporter som används för ortens hantering av avfall.

Johanna Spångberg har arbetat mycket med livscykelanalyser, inte minst när det gäller olika sorters gödselmedel i jordbruket. För några år sedan studerade hon hanteringen av matavfallet i en medelstor svensk stad. Där tog hon och hennes kolleger med allt – från tillverkningen av papperspåsarna för matavfall till transporterna av förbränningsaska och rötrester.

I den livscykelanalysen undersökte alltså Johanna Spångberg och de andra forskarna de olika miljöeffekterna på djupet. De tog fram siffror för energianvändning, klimatpåverkan, och även försurningseffekter och övergödning som kan orsakas av ämnen som släpps ut i hanteringen.

Resultatet stämde dåligt med magkänslan. Det visade sig att alternativet där matresterna eldades upp var bättre på alla punkter, utom som förnybar fosforkälla. Det berodde enligt Johanna Spångberg till ganska stor del på ineffektivitet i insamlingssystemet, kombinerat med ganska höga metanutsläpp från rötningsanläggningen och vid hanteringen av rötresterna.

– I staden som vi studerade hade de gjort mycket som var bra, så det var tråkigt att komma fram till att det inte blev så bra i slutänden.

Men det viktigaste är kanske att upptäcka möjligheterna till förbättring. Till exempel har uppsamlingssystemet förbättrats sedan studien gjordes, berättar Johanna Spångberg.


Hushållen slänger mest
Under 2014 uppstod drygt en miljon ton matavfall i Sverige. Avfall från jordbruk och fiske är inte inräknat i detta. Enligt Naturvårdsverket är minst två tredjedelar av det som slängs ätbart. Ett minskat matsvinn skulle leda till minskad förbrukning av energi och råvaror, minskade utsläpp från transporter och mindre onödig hantering av livsmedel.

Bild: 
Johan Jarnestad

En slutsats kan vara att detaljerna spelar stor roll när det gäller hanteringen av mat och matavfall. Och att också de lokala förutsättningarna kan vara avgörande. Livscykelanalyserna visar till exempel att påverkan från sådant som många korta bilresor för inköp eller avfallstransporter kan utgöra en förvånansvärt stor andel av den totala klimatpåverkan från ett livsmedel. 

Dessutom innehåller matavfallet mer än bara kväve och fosfor. Utmaningen är då att ta vara på de värdefulla näringsämnena utan att koncentrera de oönskade ämnena.

– Vissa analyser visar på ganska höga halter av kadmium i skal och annat som slängs, säger Johanna Spångberg. Hur bra är det egentligen att ta vara på det som innehåller mest kadmium och föra tillbaka det till åkermark?

Kadmium är ett ämne som inte är bra för kroppen, och som det finns relativt mycket av i svensk mark. Det finns därför begränsningar för hur hög halt av kadmium som gödningen får innehålla, och detta är ännu en detalj att ta hänsyn till.

– Så det är inte klockrent att avgöra vad man ska göra med matavfallet, sammanfattar Johanna Spångberg.

Åter till din soppåse. När du pytsar ner middagsresterna i påsen ligger där redan potatisskal och äppelskrottar. Dessa betraktas som ”nödvändigt avfall”, eftersom skalen och kärnhusen aldrig var avsedda att ätas. Därför räknas de inte som matsvinn – vilket middagsresterna gör.

Varje person i de svenska hushållen står i genomsnitt för 74 kilo matavfall årligen. Om matavfallet ska minska måste enskilda människor förändra sina vanor och beteenden. Var och en skulle kunna minska sitt matavfall med upp till en tredjedel, eftersom det är vad som beräknas vara svinn – alltså sådant som hade kunnat ätas upp under idealiska omständigheter.

Detta kan jämföras med det som går till spillo vid mathantering utanför hemmet. Från restaurang och storkök blir det 14 kilo matavfall per person och år och från handeln 3 kilo. Mängden är alltså betydligt mindre än den från hushållen.

Siffrorna är dessutom inte helt jämförbara, till hushållens nackdel, för när en butik rensar ut en banan räknas hela bananen som svinn, även om en del av den består av skal som annars räknas som nödvändigt avfall när det slängs hemma.

Totalt slängde vi 886 000 ton matavfall i Sverige under år 2014, skal och skrottar inräknat. All denna mat är framställd med belastning på miljön, dels i form av utsläpp av växthusgaser, dels i form av vattenanvändning, övergödning och bekämpningsmedel som används i jordbruket. Enligt Naturvårdsverket står livsmedelskedjan för 20–25 procent av Sveriges totala klimatpåverkan. Så onödigt avfall har en avsevärd effekt.

Mattias Eriksson på SLU är mycket tydlig med att återvinning inte räcker för att komma åt denna miljöpåverkan.

– Matsvinn är inte ett problem som vi kan sopsortera oss ur. Biogas är ju skit. Det går väl an att göra biogas av sådant vi inte kan äta, men att först producera mat för att sedan omvandla den till fordonsbränsle framstår som idiotiskt.

När biogas utvinns ur maten och används som drivmedel till stora bussar, sparar det in på fossila bränslen. Detta motsvarar kanske bara 10 procent av de utsläpp av växthusgaser som orsakades då maten framställdes.

– Biogas är inte räddningen. Det är ett försök att göra någonting med det vi ändå slänger. Men det är mycket bättre att inte slänga, säger Mattias Eriksson.

Mattias Eriksson har studerat matavfall från livsmedelsbutiker. Genom att använda sig av livscykelanalyser har han tittat på olika aspekter av det som slängs i butikerna. Det är en ganska liten andel av det totala matavfallet, men intressant att studera, eftersom en så pass stor andel är sådant som går till spillo fastän det hade kunnat ätas. Enligt Naturvårdsverkets siffror är minst två tredjedelar av det som slängs ätbart.

Butikspersonalen gör samma typ av bedömning som du gör med din soppåse: Är det lönt att försöka rädda en speciell matvara eller är det lika bra att kasta den? Det är krångligt att detaljsortera, och det är ofta mest rationellt för butiken att göra en effektiv gallring, eftersom personalens tid kostar mycket jämfört med det svinn som uppstår. Även om samhället som helhet tjänar på att minska matavfallet, så kan det vara sämre rent ekonomiskt för den enskilda butiken.

Det finns många sätt att minska mängden mat som slängs i butik. Affären kan till exempel sänka priserna på varor som närmar sig bäst före-datum eller grönsaker som har ett lite udda utseende, och det börjar också bli mer vanligt. En annan möjlighet kan vara att använda råvaror som rensas ut till att göra ny mat.

I ett projekt i Växjö, som Mattias Eriksson och Johanna Spångberg har studerat, kokas chutney av frukt och grönsaker som rensas ut från butiker men som fortfarande är i ätbart skick. Detta ger mycket lägre utsläpp av växthusgaser och förbrukar mindre energi än om man gör biogas. Detsamma gäller matvaror som går till välgörenhet så att de äts upp. I idealfallet skulle alla sådana alternativ komma i fråga innan matvaror blir avfall, oavsett om det görs biogas på avfallet eller inte.

Mattias Eriksson har räknat på skillnaden i miljöpåverkan mellan olika typer av livsmedel som går i soporna. Det kött som kastas utgör bara 4 procent av vikten på avfallet från de butiker som han har studerat, däremot motsvarar det 30 procent av matavfallets klimatpåverkan. Han kom också fram till att det skulle löna sig att sänka temperaturen i köttdiskarna och därmed förlänga köttets hållbarhet, trots att en sänkning av temperaturen medför att kyldiskarna drar extra energi. Däremot gäller detta inte nödvändigtvis för andra typer av varor som det har kostat mindre energi och utsläpp att framställa.

Livscykelanalyserna ger alltså information om var det är värt att göra insatser, så att resurserna kan läggas där de ger störst effekt. Men det spelar stor roll hur en livscykelanalys görs, och det kan ta lång tid att komma fram till ett svar. Om det går att använda siffror som andra redan har kommit fram till, kan det vara ganska enkelt, men om man måste mäta saker från grunden kan en livscykelanalys ta åratal.

Som Johanna Spångbergs kommunstudie visar kan speciella lokala förhållanden, som till exempel hur avfallet hämtas, påverka resultatet. Det blir också krångligare om flera olika typer av miljöpåverkan – vattenanvändning, övergödning, bekämpningsmedel och så vidare – ska beräknas. Ofta används bara klimatavtrycket som ett allmänt mått på miljöeffekten, men det ger inte all information som kan vara relevant.

Något som nu också börjar tas med i beräkningarna är vad som händer i början av livsmedelskedjan. Mattias pekar på diagrammen över matavfallet i Sverige som finns i hans avhandling:

– Den viktigaste stapeln saknas, nämligen jordbruket. Nu framstår det ju som om hushållen står för två tredjedelar av matavfallet. Men andra länder har kommit fram till att svinnet i jordbruket är i samma storleksordning som i hushållen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar