Annons
Bild: 
Henrik Montgomery / TT

Hans Rosling / 1948–2017

Barnsligt nyfiken och människokär.

Författare: 

Publicerad:

2017-03-09

I mitt arbete har jag daglig kontakt med olika forskare. Vissa är svåra att nå – omöjliga per telefon och långsamma per mejl. Men när jag mejlade Hans Rosling fick jag nästan alltid snabbt svar. Ibland mycket snabbt. Telefonen kunde ringa inom ett par minuter: ”Hej Henrik, det är Hans. Det här är spännande, förstår du. Vet du att …”

Och så associerade han sig i väg. Kunnigt, faktaspäckat – och alltid med en tydlig poäng i slutet. Han pratade mycket, ja. Men han frågade och lyssnade också, och ibland förhörde han mig för att kolla att jag var med.

En gång intervjuade jag honom på hans kontor på Gapminder, vid Zinkensdamm i Stockholm. Innan jag ens hann ställa min första fråga satte han igång. Han bubblade av iver och gick inte att stoppa. Han föreläste, frågade, förhörde. Visade diagram i datorn, staplade legobitar på skrivbordet, bollade fram uppgifter från böcker i bokhyllan.

Det handlade om global demografi, med fokus på Afrika. Han spräckte med råge tidsramen för intervjun. Han var otålig, rastlös, krävande – men uppvisade även en stor mängd barnslig nyfikenhet och människokärlek. Och det blev till slut en artikel av det hela (Det är dags att börja bli artig mot afrikaner, F&F 9/2015).

När jag fick veta att han hade dött visade jag mitt favoritklipp av honom på Youtube för mina barn: ”200 countries, 200 years, 4 minutes”. De gillade!

Han sätt att berätta var den goda journalistens. Konkret, direkt och dramatiskt. Med snillrika detaljer som sätter sig i minnet. Men utan att tappa det stora perspektivet.

Hans Rosling var inte bara en av vår tids största tänkare och pedagoger – han var också brutalt ärlig. Det är i alla fall mitt intryck. Han ogillade omskrivningar, tomma fraser och ängslig konsensus. Därför skulle han nog inte uppskatta en alltför insmickrade nekrolog. Och därför nämner jag även att jag personligen tycker att han slirade lite i början av flyktingkrisen hösten 2015. Han drog ohistoriska paralleller mellan andra världskrigets Stalingrad och Syrienkriget (som var som blodigast år 2013). Men han är värd all respekt för att han var tydlig med sin kritik mot att det svenska flyktingmottagandet hösten 2015 finansierades med hjälp av indragna biståndspengar. Det var inte vackert – och han ryggade inte inför att framföra detta beska budskap.

Men framför allt ska Hans Rosling kommas ihåg för sitt envisa arbete med att visa att världen är bättre än vi tror – och som en okuvlig och obotlig optimist. Eller possibilist, som han själv uttryckte det. Sådana behövs. Nu mer än någonsin.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar