Annons

Även om det anses fult att tjuvlyssna så är det ofta så kommunikation och samarbete mellan olika arter uppstår i djurvärlden. Nästa steg är att utveckla läten som riktar sig direkt till den andra arten – och så vidare.

Babianernas högljudda kommunikation utnyttjas även av andra arter. Zebror lyssnar på babianer – och har lärt sig att avgöra om de bråkar med varandra eller varnar för fiender. Katter har utvecklat en speciell teknik för att kommunicera med människor. Honungsvisaren guidar människor till bisamhällen, och får då bivax som belöning.

Bild: 
iStock, Roland Seitre / NPL

Ord från art till art

Det finns gott om exempel på kommunikation mellan olika djurarter, även mellan människor och vilda djur. Men hur kan sådan samverkan uppstå – olika arter har ju olika språk?

Författare: 

Publicerad:

2017-03-09

År 1588 konstaterade den portugisiske missionären João dos Santos att en av de flitigaste besökarna i den kyrka han drev i Moçambique var en liten fågel som ville picka på vaxljusen. Hos lokalbefolkningen var fågeln känd för ett ännu märkligare beteende – den lockade med sig bybor till skogen där den guidade dem till bisamhällen. Byborna tog hand om honungen, fågeln fick kalasa på vaxkakorna.

João dos Santos berättelse är ingen skröna. Faktum är att yao-folket i Moçambique än i dag samlar honung på detta sätt. Fågeln kallas svartstrupig honungsvisare, och brittiska forskare har detaljstuderat förloppet och kunnat visa att det är ett ovanligt bra exempel på kommunikation och samarbete mellan människor och vilda djur.

När någon bland yao vill ha hjälp av en honungsvisare använder han – det är bara männen som samlar honung – ett speciellt lockrop, ett drillande läte följt av en grymtning: brrr-hm. Även fågeln kan kalla på människor. Den använder då ett tjattrande läte som inte förekommer i fågelns vanliga sångrepertoar.

Forskarna har kunnat visa att det speciella lockropet som yao använder fördubblar chanserna för att en honungsvisare dyker upp och visar vägen mot ett bisamhälle fyllt med honung.

– Jag måste erkänna att jag blev imponerad när lockropet brrr-hm fungerade så väl som det gjorde under vårt experiment. Men det är klart, detta bekräftar bara vad de honungsjagande byborna har känt till i generationer, säger Claire Spottiswoode, som är beteendeekolog vid University of Cambridge och huvudförfattare till forskningsrapporten.

Fågeln guidar genom att flyga från träd till träd i riktning mot biboet. De fågelguidade expeditionerna leder i 75 procent av fallen till att minst ett bo med honung hittas.

Alla organismer kan på något sätt kommunicera med individer av sin egen art. Det är en av förutsättningarna för att de ska kunna hitta artfränder och utbyta den information som krävs vid exempelvis parning eller för samarbete vid jakt och försvar mot fiender.

Men när det gäller samarbete och kommunikation mellan olika arter blir det genast mer komplicerat. Fördelarna är i vissa fall uppenbara, det visar exemplet med honungsvisare och människor. Men hur uppstår det? Hur kan två arter inleda ett samarbete när de inte talar samma språk?

En teori är att evolutionen kan skapa ett fullvärdigt samarbete mellan olika arter genom en process som sker i fyra steg. Det fjärde steget kan illustreras av samarbetet mellan en människa och en honungsvisare – och det första steget innefattar ett vanligt fenomen inom djurvärlden, nämligen tjuvlyssning.

Lepilemuren Lepilemur sahamalazensis är en typisk tjuvlyssnare. Den utnyttjar information avsedd för andra arter – men bidrar inte själv med någon information som de andra arterna har nytta av. Lepilemuren är inget flockdjur, utan lever ensam och är aktiv på nätterna. Under dagarna vilar den i trädhålor eller i täta grenverk. Då är den ett lätt byte för rovfåglar. Men lepilemuren skyddar sig genom att tjuvlyssna på fåglarna; framför allt lyssnar den efter läten som fåglarna använder för att varna sina partner eller artfränder om annalkande faror.

Olika fågelarter har olika varningsläten, och en studie av forskare från Italien och Storbritannien visar att lepilemuren känner igen flera artspecifika varningsläten från fåglar som den delar miljö med. Dessutom känner den igen ett varningsrop som blåögd maki, en annan art inom samma släkte, utstöter när den får syn på en rovfågel. Om lepilemuren hör detta rop blir den orolig och vaksam. Den blåögda makin använder ett annat varningsrop för faror på marken. Men detta rop påverkar inte lepilemurens beteende – den känner sannolikt igen ljudet, men anser tydligen att marklevande rovdjur inte utgör någon större fara.

När fåglarna sjunger och de blåögda makierna ger ifrån sig sina sociala rop till varandra, så slappnar lepilemuren av. Den tolkar dessa läten som tecken på att ”allt är lugnt för tillfället”.

Man kan tycka att lepilemuren är ett slags ljudparasit – den utnyttjar informationsflödet i sin miljö, utan att själv bidra. Men lepilemurens bristande förmåga till mellanartskommunikation är till stor del en följd av att den är ensamlevande. Lepilemurer har inte utvecklat de typiska signaler som förekommer i sociala sammanhang, exempelvis varningsrop till artfränder, eftersom de inte samarbetar. Däremot har hannarna högljudda revirläten. Men de ljuden är sannolikt inte till någon glädje för några andra arter i närheten.

Det finns gott om andra exempel på tjuvlyssnande djur. Amerikanska forskare har visat att fyra arter av växtätare – zebra, gnu, impala och topi – förstår babianens varningsläten. Det är ingen lätt uppgift – babianer för mycket oväsen och använder många olika sorters läten. Men de stora växtätarna kan avgöra om babianerna varnar för fiender eller om de bara bråkar med varandra.

Tjuvlyssning kan som sagt vara första steget till ett fullvärdigt samarbete mellan arter. Det andra steget i processen kräver att två eller flera arter tjuvlyssnar på varandra.

Olika arter av småfåglar som lever i samma miljö gaddar ofta ihop sig mot rovfåglar – de mobbar dem.

– Småfåglar kan vara riktigt tuffa, och en mobb kan driva bort en predator från hela området, säger Anna Qvarnström, professor i zoologisk ekologi vid Uppsala universitet.

På Öland pågår ett fågelkrig mellan två närbesläktade arter. Halsbandsflugsnapparen har ”invaderat” den svartvita flugsnapparens häckningsområden och gradvis trängt undan den under de senaste 50 åren. Anna Qvarnström och hennes kolleger har undersökt hur den här förändringen påverkar småfåglarnas samarbete mot rovfåglar.

Forskarna har undersökt hur småfåglar på Öland reagerar på inspelade varningsläten från de båda arterna av flugsnappare. Inspelningarna lockade många småfåglar – de kom till undsättning i tron att en rovfågel var i faggorna. Men den svartvita flugsnapparens varningsrop hörsammades av fler fåglar än halsbandsflugsnapparens varningsrop. Det är alltså svårare för den ”nyare arten” halsbandsflugsnapparen att få ihop en mobb.

De båda arterna har olika varningsläten. Den svartvita flugsnapparen använder en serie läten med stigande frekvens, medan halsbandsflugsnapparen varnar med långa visslingar. Kan det vara så att Ölands småfåglar har svårt att förstå nykomlingens varningsläten?

– Det är ganska osannolikt – halsbandsflugsnapparen har funnits länge på Öland. De andra fåglarna borde ha hunnit lära sig dess varningsläte vid det här laget, säger Anna Qvarnström.

Faktum är att småfåglar kan lära sig nya varningsläten på några dagar. Det har ett forskarteam med amerikanska och australienska deltagare visat genom experiment med vitbukig blåsmyg, en liten tätting som lever i Australien. Forskarna spelade upp varningsläten som var okända för blåsmygen – och visade samtidigt en rovfågelattrapp. Den lilla fågeln började då associera de nya lätena med annalkande fara.

Halsbandsflugsnapparens problem är snarare att den ropar ”vargen kommer” alldeles för ofta, menar Anna Qvarnström – det är förklaringen till att förhållandevis få fåglar kommer till undsättning när den kallar.

– Halsbandsflugsnapparna är väldigt bråkiga och tjattrar hela tiden. Och de använder varningslätena även vid revirstrider. Det blir därför svårt för de andra fåglarna att veta om de varnar för rovdjur eller om de bråkar med varandra, säger Anna Qvarnström.

Småfåglarnas samarbete mot gemensamma fiender är på sätt och vis baserat på kommunikation, men de olika fågelarterna pratar inte direkt till varandra. De tjuvlyssnar på andra arter och varnar främst sina artfränder. Beteendet gynnar alla parter, men ett mer förfinat samarbete kräver direkt kommunikation mellan arterna.

Det tredje steget i utvecklingen mot ett fullvärdigt samarbete mellan två arter är att den ena arten börjar kommunicera direkt med sin samarbetspartner, som använder informationen, men som inte själv kommunicerar tillbaka till avsändaren. Ett sådant samarbete förekommer mellan människor och vilda delfiner.


Tjuvlyssning banar väg för samarbete

1) Enkelriktad tjuvlyssning
Fågeln varnar sin partner för rovfågeln. Lemuren tjuvlyssnar och gynnas också av varningen. Men det sker inget samarbete.

2) Dubbelriktad tjuvlyssning
Flera olika fågelarter känner till varandras varningsläten. Alla arter tjänar på att tjuvlyssna. Ett indirekt samarbete pågår.

3) Enkelriktad kommunikation leder till samarbete
Larven ropar på hjälp och ger myrorna sockerlösning som tack. Larven kan prata med myrorna, men de kan inte svara.

4) Dubbelriktad kommunikation ger fullvärdigt samarbete
Fågeln visar människan vägen till bisamhället. Människan tar honungen och ger vaxkakorna till fågeln. Båda arterna kan kommunicera över artgränsen.

I en lagun vid Brasiliens sydkust lever ett bestånd flasknosdelfiner som tar hjälp av lokalbefolkningen för att fånga fisk. Det hela börjar med att delfinerna jagar ihop ett fiskstim som de i hög hastighet driver mot fiskare, som står sida vid sida i det midjedjupa vattnet.

Delfinerna kommer upp till ytan ett par meter framför ledet med fiskare – och med hjälp av speciella huvud- och stjärtrörelser markerar de var fisken befinner sig, så att deras mänskliga samarbetspartner kan kasta sina nät på rätt ställen. I samma ögonblick som näten kastas dyker delfinerna ner till botten där de med öppna munnar väntar på fiskar som lyckats undkomma näten. Dessa fiskar är ofta förvirrade och desorienterade och blir därför lätta byten för delfinerna.

Brasilianska och brittiska forskare har visat att 20 av de drygt 50 delfiner som lever i lagunen samarbetar med de lokala fiskarna. Dessa delfiner håller ihop och umgås ganska lite med resten av beståndet. Liknande samarbeten mellan fiskare och delfiner har också förekommit på olika ställen utefter Australiens kuster. Fenomenet dokumenterades första gången 1853, men är säkerligen avsevärt äldre.

När det gäller samarbetet mellan honungsvisare och honungsjägare finns det forskare som menar att det är lika gammalt som vår egen art. Det skulle till och med kunna vara ännu äldre. Kanske samarbetade vår föregångare Homo erectus med honungsvisare. Homo erectus bemästrade elden vars rök är en av förutsättningarna för samarbetet.

– Elden krävs för att dämpa arga bin som annars skulle kunna sticka ihjäl honungsvisaren, säger Claire Spottiswoode.

Ett mysterium med den gemensamma honungsjakten är hur den förs vidare till nya generationer. Byborna kan naturligtvis lära sina barn att samarbeta med honungsvisare. Men för honungsvisarna själva är situationen annorlunda. De är boparasiter och lägger likt göken sina ägg i andra fågelarters bon, och tar sedan inget ansvar för ungarnas uppväxt. De kan med andra ord inte lära ut några knep till sina ungar.

– Vår bästa gissning är att beteendet är medfött men att det måste finslipas för att passa de lokala förutsättningarna. Honungsvisarna måste till exempel lära sig vilka lockrop som honungsjägarna använder lokalt, säger Claire Spottiswoode.

Annat är det med samarbetet mellan delfiner och människor. Där vet man hur det förs vidare till nya generationer. Delfinmammorna visar sina ungar hur de ska fiska tillsammans med människorna. Och bland fiskarna som samarbetar med delfinerna är det papporna som lär ut färdigheterna till sina söner.

Som avslutning måste vi naturligtvis nämna våra sällskapsdjur – de är ju experter på kommunikation och samarbete med vår art. Och det är inte konstigt, det är precis de egenskaperna som vi har förstärkt genom avel under tusentals år.

Hundar kan lära sig innebörden av ord, förstå gester och pekningar. De känner igen sina ägares ansikten och röster. Hundar kan också tolka sinnesstämningar utifrån visuella ledtrådar som vår kroppshållning – och vi är ganska bra på att förstå vad hunden försöker säga till oss, med sitt kroppsspråk. Men hur är det med människans näst bästa vän: katten? I vilken utsträckning förstår vi varandra?

Vår tamkatt härstammar troligtvis från en vildkatt som lever i Afrika, falbkatten. Det är en ensamlevande art. Därför kan vi förvänta oss att tamkatten – på samma sätt som lepilemuren – har ganska dåliga förutsättningar för kommunikation med andra arter. Men samtidigt har flera tusen år av samlevnad med oss människor gjort katten avsevärt mer social och pratsam än sin föregångare. Spinnandet är ett exempel på det.

Katters spinnande innehåller mer information än vad man kan tro. Vi förknippar vanligtvis ljudet med trygghet och välbefinnande. Men även sjuka och skadade katter spinner – och vissa katthonor spinner medan de föder ungar. I sådana situationer betyder spinnandet ungefär ”stanna hos mig, jag behöver dig här”.

Katter kan också smyga in subtila budskap i sitt spinnande. En studie vid Sussex university i Storbritannien visar att katter som vill ha mat spinner på ett mer påträngande och mindre behagligt sätt jämfört med deras vanliga läte. Den här sortens spinnande har röstliknande inslag, med samma frekvenser som spädbarnsgråt.

Både jamande och spinnande är ljud som kattungar använder när de kommunicerar med sina mammor, men vuxna katter använder sällan dessa ljud när de pratar med varandra. Detta indikerar att vuxna katter betraktar oss som en sorts föräldrar – och därför använder sitt bebisspråk när de kommunicerar med oss.

Som kattägare får man räkna med att bli nonchalerad ibland. Katter viftar inte på svansen eller kommer springande när man ropar på dem. Därför kan det vara svårt att veta om de känner igen sin ägares röst. Forskare från USA och Japan har dock undersökt saken.

Ett tjugotal katter fick höra inspelningar där fem personer med 30 sekunders mellanrum sa kattens namn med neutral röst. Den fjärde rösten på inspelningarna tillhörde kattens ägare. Majoriteten av katterna reagerade mer på den första rösten än på den tredje. De vande sig alltså vid att höra sitt namn läsas upp – men när de hörde röst nummer fyra, som var deras ägares röst, så reagerade katterna igen. De kände alltså igen sin husses eller mattes röst. Katterna reagerade genom att vrida huvudet eller öronen i riktning mot ljudkällan.

Vid Cornell university i USA gjordes en undersökning av hur bra vi är på att förstå vad våra katter försöker säga till oss. Här lät forskarna försökspersoner lyssna på jamanden som katter använder i fem olika situationer: när de är hungriga, arga, keliga, stressade samt när de vill bli utsläppta.

Studien visar att vi generellt är ganska dåliga på att förstå våra katter – men kattälskare är något bättre på det än personer med liten eller ingen erfarenhet av katter. Forskarna undersökte deltagarnas förmåga att förstå enstaka kattläten samt serier av läten som katter använder i en viss situation, exempelvis när de vill gå ut. Det visade sig att vi har lättare att tolka katternas önskemål när de upprepar sitt budskap. För katterna verkar det alltså löna sig att tjata.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar