Annons

Kampen om kolossen År 1853 restes en staty över den legendariske Vladimir i Kiev. Nyss invigdes en liknande, fast mycket större, i Moskva.

Bild: 
Björn Öberg

Putin vill stjäla en viking

Nu skrivs Rysslands historia om på nytt. Med hjälp av en stor staty och en B-film ska vikingen Vladimir erövras från Ukraina. 

Författare: 

Publicerad:

2017-04-13

Under nyårshelgen hade Andrej Kravtjuks film Viking premiär i Ryssland. Den berättar om Kiev-rikets viktigaste historiska gestalt, storfurst Vladimir (ca 956–1015). Filmens handling ansluter nära till den medeltida Nestorskrönikan, som ymnigt citeras i dialogerna.

Filmen har i recensionerna jämförts med den amerikanska tv-serien Game of thrones – häftig action och mycket blod. President Putin har sett den – och han lovordar den. Filmen är för övrigt inspelad på Krim.

Premiären ägde rum i efterdyningarna av invigningen av ett monument över storfurst Vladimir på Folkenighetens dag i Moskva den 4 november 2016, en helgdag som har fått ersätta det tidigare firandet av oktoberrevolutionen.

Storfurst Vladimir är namne med den nuvarande presidenten och i sociala medier antyddes att Putin på detta sätt invigde en staty över sig själv. Ytterligare en namne är Lenin. Mycket av landets historia finns förborgad i detta namn.

Storfursten kristnade Kievriket år 988 och kallas riksgrundare. Både Ukraina och Ryssland ser Kievriket och Vladimir som sitt ursprung och allt eftersom relationerna med det självständiga Ukraina blev sämre behövde Moskva en egen Vladimir. Minnesmärket, som invigdes i november, framstår som en konkurrent till den mest kända statyn över storfursten, som står rest i Kiev på en hög kulle vid floden Dnepr och som avtäcktes redan 1853. Den är en av de viktigaste symbolerna för den ukrainska huvudstaden.

Vladimir är ett bekant namn även i fornnordisk historia. Enligt krönikan befann han sig i exil bortom havet hos väringarna, alltså i nuvarande Sverige, under tre år innan han kom till makten. Hans farmor Olga eller Helga sägs ha kommit från Sverige. Kanoniseringen av Vladimir ska ha skett genom ett annat ryskt helgons försorg, Alexander Nevskij, som på så sätt ville fira sin seger över svenska korsriddare år 1240.

Storfurst Vladimirs eftermäle i historien är motsägelsefullt. I Nestorskrönikan, den viktigaste källan till hans levnadshistoria, framstår han som en vikingahövding, segerrik i strid och omåttlig i allt vad han företar sig. Det är det som den ryska filmens titel syftar på. Han liknar en Don Juan och munken-krönikören påminner om Leporello i Mozarts opera när han med moralisk indignation katalogiserar Vladimirs erövringar:

Frillor hade han 300 i Vysjegorod, 300 i Belgorod och 200 i Berestovo … Och han var omättlig i hor och lät föra till sig gifta kvinnor och han skändade ungmör.

Sedan han låtit döpa sig blev han, enligt krönikan, en from man. Efter sin död har han blivit helgonförklarad, likt många andra tidiga medeltida härskare i Europa, och han har fått tillnamnet apostlalik, den högsta rangen bland helgon. I den ortodoxa kyrkans hymner kallas han den nye Konstantin den store med hänsyftning på det bysantinska rikets grundare, och hans tidigare vildsinthet förklaras av hans vikingahärkomst.

Den nya statyn över storfursten är placerad nära Kreml och det påstods i pressen att det skulle finnas risk för att Kreml skulle mista sin status som världsarv, när en modern staty av tvivelaktigt estetiskt värde placerades så nära Moskvas historiska centrum. Unesco fattade dock inget sådant beslut.

Under invigningen talade först presidenten, sedan patriarken Kirill och till sist Solzjenitsyns änka Natalia. Putin nämnde först att Vladimir införde kristendomen i landet. I övrigt verkade hans karakteristik av storfursten och helgonet överensstämma med presidentens eget program: ”Samlare och försvarare av de ryska landområdena, framsynt politiker, skapare av grundvalarna för en stark, enhetlig centraliserad stat, som till sist förenade i en stor familj jämbördiga folk, språk, kulturer och religioner.”

Patriarken talade om det avsnitt i Nestorskrönikan som handlar om hur Vladimir skickade ut sändebud för att rapportera om värdet av olika religioner. Efter att ha lyssnat på deras redogörelse valde storfursten kristendomen i dess östliga form, bland annat för gudstjänstens skönhet. Han hade funnit Kristus och sanningen. Patriarkens tal passade dock illa in i helgens budskap: Folkenighetens dag, särskilt eftersom företrädare för alla de religioner, som Vladimir – ofta på ett burleskt sätt – avvisade, var inbjudna till evenemanget. Valet av ortodoxin var helt avgörande för Kievrikets och Rysslands framtid och överlevnad. Kristendomen är inte bara en av grundvalarna för Ryssland, utan den enda, menade patriarken.

Alexander Solzjenitsyns änka talade om vikten av att komma ihåg historien och nämnde bland annat de sovjetiska fånglägren. Minnet av storfursten manar till en uppgörelse med det förflutna, ”att inte sopa det under mattan”, och till en personlig rannsakan av sitt liv.

Akten avslutades med en kort bönegudstjänst då patriarken välsignade statyn genom att bestänka den med heligt vatten. En kör sjöng den traditionella hymn som används för att frammana en rysk seger på slagfältet. ”Fräls, o Herre, Ditt folk och välsigna Din arvedel!” Den är också känd för att inleda Tjajkovskijs patriotiska musikverk ”1812” till minne av den ryska segern över Napoleon.


Bild: 
Johan Jarnestad

Statyn av storfursten är en känslig fråga i Ryssland. Innan Vladimir blev kristen byggde han upp ett panteon av gudabilder från olika delar av Kievriket i ett försök att ena landet genom att skapa en summerad gudavärld. När han mottog dopet störtade han ner alla de gamla gudarna i en symbolisk akt. Skulpturer har varit förbjudna i kyrkokonsten och förknippas med fornrysk och antik hedendom. Själva det faktum att patriarken välsignade en staty föreställande ett ortodoxt helgon är en tvetydig handling. Överflödet av statyer under Peter den store och senare under kejsartiden, liksom i Sovjetunionen, sågs av traditionalister som en utmaning mot ortodoxin. År 1853 vägrade biskopen i Kiev, metropoliten Filaret, att inviga monumentet över storfursten: ”Det går inte att sätta upp ett beläte över en gestalt som störtat belätena.” Att statyer har en särskild och ofta ödesdiger innebörd i ryskt medvetande påpekade den rysk-amerikanske litteratur- och språkforskaren Roman Jakobson. Det är en syn som spiller över också på statyer över världsliga härskare, till exempel Bronsryttaren, statyn över Peter den store i Petersburg. Patriarkens roll vid invigningen förstärker både Vladimirs och den nuvarande kyrkans roll i ett världsligt politiskt sammanhang.

Vladimir och hans gemål Anna begravdes i en marmorsarkofag i Tiondekyrkan i Kiev. Den förstördes av mongolerna 1240. När sarkofagen med kroppen återupptäcktes på 1600-talet i ruinerna av kyrkan skickades delar av skallen till storfursten i Moskva som en relik. Resten av huvudet sändes på 1930-talet till Leningrad och försvann under kriget. Återstoden av skelettet hamnade på museum. En relik som kyrkan fick tillbaka 1988 bevaras i Grottklostret i Kiev. En annan återlämnades 2010 till kyrkan och finns nu i Kristi-frälsarekatedralen i Moskva. Till tusenårsjubileet av Vladimirs död häromåret skickades denna relik runt för bön och tillbedjan till olika kyrkor i Ryssland och också vidare till Kaukasus. Berättelsen om Vladimirs reliker utgör en parallell till Kievrikets, Rysslands och Ukrainas historia.

Uppförandet av Vladimirmonumentet i Moskva ingår alltså i en polemik med Ukraina om storfursten som grundläggare av Ukraina, av Ryssland eller, kanske riktigare, av båda länderna eller inget av dem. Ryssland respektive Ukraina är senare statsbildningar med ett komplicerat förhållande till Kievriket och den tidigare östslaviska historien. Ukrainas president Porosjenko har kallat resandet av statyn i Moskva en hybridappropriering av historien, alltså ett smygande och orättmätigt tillägnande av ett annat lands historia. Enligt Ryssland är det fråga om ett gemensamt historiskt arv eller att Ryssland är den enda rättmätiga arvtagaren. Vladimirstatyn passar in i närmandet mellan kyrka och stat och som ett uttryck för en konservativ och nationalistisk vändning i det ryska samhällsklimatet i dag.

Vladimirstatyn i centrala Moskva manifesterar den nya nationalistiska minneskulturen som skapas i det forna Östeuropa, inte bara i Ryssland, utan också i Ukraina och till exempel i Ungern. Den tillkommer inte längre som en reaktion på Sovjetunionens och öststaternas fall, utan är ett nästa steg i det ryska kollektiva minnesskapandet.

För några månader sedan invigdes i samma anda en staty över Ivan den förskräcklige i staden Orjol, som ligger mellan Moskva och Kiev. Den var den första staty som uppförts över den gestalt som oftast uppfattas som tyrannen framför andra i rysk historia. De statyer som nedmonterades efter Sovjetunionens fall finns ofta kvar på statykyrkogårdar och frågan om att återställa flera av dem diskuteras livligt. Till exempel förbereddes tidigare ett återuppförande av statyn över KGB:s grundare, Feliks Dzerzjinskij, på torget utanför säkerhetspolisens högkvarter, men detta projekt har för närvarande förkastats. Samtidigt planeras ett nytt minnesmärke i Moskva över Stalintidens offer: ”Sorgemuren”.

Storfurst Vladimir är sedan länge kanoniserad. Invigningen av hans staty den 4 november gjorde honom ännu mera helgonlik. Nestorskrönikans splittrade och ofta kritiska bild av storfursten, och fördömandet av hans leverne före dopet, saknades i presidentens och patriarkens tal, medan det var huvudinnehållet i Natalia Solzjenitsynas anförande. Filmen framställer honom som en medeltida slagskämpe som till slut omvänder sig till kristendomen.

Krönikan ger en kärvare sammanfattning av honom: ”Visserligen var Salomo vis, men till sist gick han under. Vladimir däremot var en dåre, men till slut fann han frälsning.”

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar