Annons
Bild: 
iStock

Det har alltid funnits monster i kloakerna

Flera av våra moderna vandringsmyter berättades redan i antikens Rom. Här ger forskaren Dominic Ingemark några exempel.

Författare: 

Publicerad:

2017-06-15

Moderna sägner – berättelser av ett slag som flertalet av oss säkert har hört – har i Sverige framför allt uppmärksammats genom folklivsforskaren Bengt af Klintbergs böcker Råttan i pizzan (1986) och Den stulna njuren (1994). Dessa berättelser är starkt förknippade med den moderna världen, och i dem figurerar en rad tidstypiska företeelser som bilar, mikrovågsugnar och dejtande.

Mycket talar dock för att de inte är så moderna som man först har trott inom forskningen, då ett antal av dessa historier kan spåras ända tillbaka till antiken.

Många har säkert hört en av vår tids mest spridda vandringssägner – att det bor skräckinjagande alligatorer i New Yorks kloaker. Studier visar att berättelsen ingalunda är unik för vår samtid; kring sekelskiftet 1900 cirkulerade det historier om hur det i Londons kloaksystem fanns förvildade och farliga svarta svin. Men redan under romersk tid förekom liknande historier, om väldiga bläckfiskar som sökte sig in i städerna via kloakerna.

I USA spreds under 1900-talets senare hälft hårresande historier om hur en ung pojke som måste uppsöka toaletten på ett köpcenter blir kastrerad av ett ungdomsgäng. Även i detta fall finns det paralleller från medeltiden och antiken. I de moderna versionerna av historien beskrivs förövarna antingen som tillhörande marginaliserade grupper, som puertoricaner eller afroamerikaner, eller deras absoluta motsats – verkligt förmögna från vita områden. I de antika versionerna läggs skulden på grupper som då var starkt stigmatiserade, såsom de kristna.

Farhågor och rädsla har beskrivits som betydelsefulla ingredienser i moderna sägner, liksom en misstro mot de mäktiga i samhället. Samma sak gäller motsvarande sägner av äldre datum. Denna misstro speglas i en specifik kategori av sägner: ”Den undangömda uppfinningen”. De handlar om uppfinningar som olika intressen har försökt dölja.

Sedan 1950-talet har det cirkulerat historier om hur den stora fordonstillverkaren Ford av misstag råkade leverera en experimentell bil till en återförsäljare, en bil som drog extremt lite bensin. Köparen spårades upp och erbjöds en större summa pengar för fordonet, men framför allt för att hålla tyst om uppfinningen. Det typiska för dessa historier är att även om de inte är sanna, så skulle de kunna vara det. Det låg varken i bil- eller oljeindustrins intresse att minska bensinförbrukningen, trots att det säkert var möjligt.

Hos den romerske författaren Dio Cassius (ca 164–229 e.Kr.) finner vi en historia av motsvarande slag, om en arkitekts snillrika tekniska lösning för att räta upp en lutande rad av kolonner. Historien om denne namnlöse arkitekt är förmodligen inte sann. Däremot vet vi att man vid denna tid hade utvecklat kranar med relativt stor lyftkapacitet. I berättelsen beskrivs hur kejsar Tiberius (14–37 e.Kr.) beundrade arkitekten. Han lät belöna honom med en större summa pengar, för att omedelbart efteråt landsförvisa honom – ett av lagens strängaste straff. I historien anförs avund som orsak. Men kan det vara så att historien även speglar en rädsla för att en mängd byggarbetare skulle bli arbetslösa? Senare kom arkitekten att återvända till Rom, med en förhoppning om att bli benådad. Han visade kejsaren ännu en uppfinning han gjort – en form av okrossbart glas. Reaktionen blev dock en besvikelse. I stället för att frikänna uppfinnaren omvandlade kejsaren straffet till en dödsdom.

Troligtvis har författaren Dio Cassius fört samman två olika sägner till en – historien om det okrossbara glaset återfinns nämligen hos flera andra antika författare. En av dessa är Petronius (d. 66 e.Kr.), som skrev följande i romanen Satyricon:

Men en gång var det en smed som gjorde en skål av glas som inte kunde gå sönder. Han fick audiens inför kejsaren med sin gåva […]. Sedan bad han kejsaren lämna tillbaka skålen och kastade den i golvet. Kejsaren kunde inte ha blivit mer förskräckt. Men hantverkaren tog upp skålen från marken, och den var bara tillbucklad som ett kopparkärl. Sedan plockade han fram en liten hammare ur fickan och återställde helt lugnt skålen hur fint som helst. Efter det här trodde han att han satt på Jupiters tron, särskilt när kejsaren frågade: ”Finns det någon annan som kan tillverka glas på det här sättet?” Men se, när han svarade att det inte fanns det, då lät kejsaren halshugga honom, för hade det blivit känt, så hade guld inte varit mer värt än dynga. (Petronius Satyricon, 51; övers. Maria Plaza 1996).

Glas kom aldrig att hota guldets värde, så som det beskrivs i flera varianter av samma sägen. Däremot gick det från att ha varit verkligt exklusivt och förbehållet de förmögna, till att bli ett massproducerat material som kunde köpas för en spottstyver. Trots att historien i sig kan sägas sakna grund, finns det således även i detta fall en bakomliggande sanning.

I forskningen har allt fler berättelser av typen ”moderna sägner” påträffats i de antika skrifterna. Det är egentligen inte förvånande – vårt samhälle har vissa likheter med det romerska. Bägge kan beskrivas som tydligt urbana, präglade av en teknisk utveckling och med kosmopolitiska inslag i form av olika etniska och religiösa grupper. En del sägner liknar varandra som en följd av liknande livsvillkor, andra representerar sannolikt en kontinuitet genom seklerna. Den ”moderna sägnen” är – trots sitt namn – inte så modern.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar