Låt gräset bli äng!

Den som sitter fast i en bilkö i någon av Sveriges större städer har gott om tid att se sig omkring. Byggnader och vägar brukar dominera utsikten och det är lätt att föreställa sig att de tar upp nästan all mark. Men skenet bedrar. Endast 14 procent av Sveriges fyra största tätorters sammanlagda yta består av byggnader. Motsvarande siffra för vägnätet är cirka 9 procent, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Faktum är att gräsmattor tar upp en större del av tätorternas yta än byggnaderna. Genomsnittet för Malmös, Uppsalas och Göteborgs tätorter är drygt 16 procent gräsmatta. Ängsliknande marker bidrar med ytterligare drygt 3 procent och om man räknar med gräsplaner och liknande idrottsanläggningar, så täcker gräsmarkerna mer än en femtedel av markytan i de tre tätorterna. Det framgår av en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som också visar att gräsytan i dessa tätorter har fördubblats sedan 1960-talet.

– Fördubblingen är framför allt ett resultat av att städernas yta har ökat. Det är främst före detta jordbruksmark som blivit gräsmatta, säger Marcus Hedblom, som är en av forskarna bakom den nya studien. Han är knuten till Institutionen för skoglig resurshushållning, vid SLU i Uppsala.

Tätorternas gräsytor fyller många viktiga funktioner. Gräs, tillsammans med övrig växtlighet, filtrerar luften och minskar på så sätt föroreningar från trafik och industrier.

De hårda ytorna i staden lagrar värme från solstrålningen – ett svart hustak kan vara 50 grader varmare än den omgivande luften. Det medför att temperaturen i staden är högre än i de omgivande glesbygdsområdena. På breddgrader som är varmare än våra kan det orsaka stora hälsoproblem. Men gräs och annan grönska tar upp värme från omgivningen och avger samtidigt vatten som förångas, vilket har en kylande effekt.

Eftersom gräsmattor är mjuka dämpar de buller från trafik och byggarbetsplatser. En annan fördel är att gräsmattor kan binda stora mängder vatten och på så sätt minska risken för översvämningar vid ihållande regn och skyfall. Städernas gräsmattor är också en viktig plats för lek, vila, sport och socialt umgänge.

Men när det gäller biologisk mångfald är stadens välansade gräsmattor ett problem. De gräsmattor som dominerar i städernas parker och runt flerbostadshus består vanligtvis av en handfull arter, såsom rödsvingel, rödven och engelskt rajgräs.

Eftersom gräset klipps regelbundet hinner det sällan blomma. Blombesökande insekter som fjärilar, humlor och solitärbin har alltså lite att hämta där. Fjärilar trivs exempelvis bättre på övergivna industritomter än i välskötta parker. Det visar en ny studie utförd i Malmö av forskare från SLU och Lunds universitet.

Forskarna har beräknat mängden fjärilar i tre sorters miljöer i Malmö: välskötta parkområden med kortklippt gräs, ”halvskötta” parkområden med högt gräs samt oskötta områden. Dessa områden ingår i en tidigare studie, så forskarna kunde jämföra hur artrikedomen och mängden fjärilar förändrats sedan dess.

Resultaten visar att Malmös välskötta parkområden har färre fjärilsarter än både halvskötta och oskötta områden. Det är även där antalet fjärilsarter har minskat mest sedan 2006, då den förra inventeringen gjordes. Forskarna bakom studien menar att fjärilarna missgynnats av en alltför hårdhänt parkskötsel.

– Vi vet inte exakt hur skötseln har förändrats, men eftersom vår slutsats är att traditionell parkskötsel inte gynnar fjärilar är det troligt att parkerna helt enkelt blivit för välskötta, säger Erik Öckinger, forskare vid Ekologiska institutionen på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, som deltagit i studien.

Men förändringarna kan också bero på förändringar i närbelägna områden, menar han. Om parker inte klarar att upprätthålla livskraftiga fjärilspopulationer på egen hand, så är de fjärilar som ändå syns där beroende av resurser på annat håll – och de kan ha försvunnit på grund av förtätning och förlust av grönområden.

Ett annat problem med gräsmattorna, som inte har att göra med bristen på biologisk mångfald, är kostnaden. Gräsmattor är dyra att sköta. Landets kommuner spenderar varje år drygt åtta miljarder kronor på klippning och annan omvårdnad av de 2 600 kvadratkilometer gräsmark som finns i våra städer.

Att i stället låta en del gräsmattor växa mer fritt skulle kunna gynna både den biologiska mångfalden och kommunernas ekonomi. Eller varför inte gå ett steg längre och omvandla vissa gräsmattor till artrika ängar? Den möjligheten har undersökts i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Lawn.

I en ny rapport från projektet presenteras flera olika alternativ till traditionella gräsmattor som kan användas i kommunala parker, runt flerfamiljshus och i villaträdgårdar.

Den första varianten är en ”örtgräsmatta”. Den består helt och hållet av fleråriga örter – inget gräs alls med andra ord. Tanken är att den ska kunna bli lika tät som en vanlig gräsmatta, och hålla för att gå på.

Forskarna har anlagt en örtgräsmatta i Ultuna kunskapspark, som en demonstrations- och forskningsanläggning på SLU:s campusområde i Uppsala. Örtgräsmattan är 400 kvadratmeter stor och innehåller 30 inhemska arter av örter. Den kallas gobelängen.

– Den är inspirerad av den blomsterprakt som fanns i medeltida lustträdgårdar, som är ett ganska vanligt motiv på gobelänger från den tiden, säger John Lööf Green, landskapsarkitekt och koordinator för utemiljön på SLU i Uppsala. Han har varit en nyckelperson vid både planering och plantering av de alternativa gräsmattorna.

Gobelängen är den första i sitt slag i Sverige. Forskarna har utgått från experimentella örtgräsmattor som anlagts i Storbritannien. De kallas tapestry lawns och består vanligtvis av en blandning av inhemska och exotiska örter.

– Vi ville se vad man kan åstadkomma med vår naturliga flora och har bara använt växter som förekommer i vårt landskap. Nästan alla frön och växter kommer från Uppsalatrakten.

Örtgräsmattan har planterats på en plats som tidigare varit en traditionellt skött gräsmatta som klipptes 20 gånger per säsong. Den växte i en näringsrik lerjord som är utmärkt för gräsmattor. Men för att skapa en artrik ängsmiljö krävs mager och väldränerad jord, i annat fall kommer ett fåtal snabbväxande arter att ta över. Forskarna löste problemet genom att ta bort hela gräsmattan samt ungefär 20 centimeter av jordlagret och ersätta det med ogödslad, väldränerad torvjord. Sedan planterades mängder med förkultiverade plantor från de 30 arterna.

Det tar tre till fyra år för en örtgräsmatta att bli riktigt tät. Gobelängen är nu inne på sitt fjärde och har fortfarande en del bara partier. Men den har ändå utvecklats över förväntan, menar John Lööf Green – speciellt med tanke på att det har förekommit flera ganska extrema torrperioder sedan den planterades 2016.

Eftersom gobelängen består av så många olika arter har den en lång blomningssäsong. I maj blommar exempelvis trift och gullviva. I juni kommer strandglim och tusensköna. Växterna avlöser varandra ända in i september, då bland annat gulmåra, backtimjan och kärleksört kan blomma. Och precis som på en naturlig äng avlöser blombesökande insekter varandra, allteftersom deras favoritväxter blommar.

Ett annat alternativ till den traditionella gräsmattan är att så en blandning av gräs och fleråriga inhemska örter. Forskarna i Lawn-projeket har anlagt en sådan äng i kunskapsparken. Den består av 30 arter av gräs och inhemska fleråriga örter som såddes på en yta som tidigare var täckt av gräsmatta och som har ett bestånd av körsbärsträd. Inspirationen kommer från traditionella svenska lövängar. Målsättningen är att visa skönheten hos de inhemska svenska ängsväxterna och deras potential för biologisk mångfald.

– Den blev väldigt vacker redan efter ett år. En överraskning var att blåeld och färgkulla tillhörde de dominerande växterna under första säsongen, så att stora delar av ytan blev blå-gul. Det passade bra eftersom vi kallar den ”svensk äng”.

Ett tredje variant är den så kallade måleriska ängen. Den består av ettåriga inhemska arter som blåklint, kornvallmo, klätt, gullkrage och åkerkulla. Det ger en högvuxen och färgsprakande yta med en lång blomningssäsong. Men den måleriska ängen har begränsad livslängd. En del av de ettåriga växterna kan visserligen så om sig själva, men med tiden kan fleråriga ogräs ta över. För att bibehålla den ursprungliga prakten måste vegetationen tas bort med jämna mellanrum och nya frön spridas ut.

Forskarna i Lawn-projektet har planterat målerisk äng på små provytor för att undersöka vilka växtkombinationer som fungerar bäst i vårt klimat.

– Den måleriska ängen lämpar sig nog bäst för att skapa en stor blomsterprakt och biologisk mångfald på en avgränsad yta, till en förhållandevis låg kostnad, exempelvis i en rondell eller i en gräsklädd refug, säger John Lööf Green.

Forskarna inom Lawn-projektet har också undersökt sociala aspekter av gräsmattor. Bland annat har de intervjuat människor i folkhems- och miljonprogramsområden i Göteborg, Malmö och Uppsala.

Merparten av de tillfrågade hade en positiv eller väldigt positiv syn på de vanliga kortklippta gräsmattor som fanns i deras närmiljöer. Men många var också medvetna om att de inte främjade den biologiska mångfalden. De intervjuade fick även se bilder på olika alternativa gräsmattor och blev tillfrågade vad de tyckte om dem.

– Svaren var tvetydiga. Vissa tyckte att de var vackra och menade att de ”säkert var bra för naturen”. Andra ansåg att de såg skräpiga ut och oroade sig för fästingar och ormar i det höga gräset, säger Marcus Hedblom.

Att människor har en lite avvaktande inställning till de här ”nymodigheterna” kan bero på att välansade gräsmattor har varit en del av vår vardag under mycket lång tid. Forskarna i Lawn-projektet har djupdykt i gräsmattans historia och konstaterar att den sträcker sig tillbaka till åtminstone medeltiden. Då började man flytta grässvål från naturliga ängar till klosterträdgårdar och slottsparker. De kallades pratum, en latinsk benämning för äng eller fält.

Under 1600-talet blev kortklippt gräs ett dekorativt element i parterrer, de välordnade planteringsytor som bland annat var en del av barockens hårt tuktade trädgårdar och slottsparker. Under andra hälften av 1700-talet utvecklades plantskolorna och med dem blev kommersiella fröblandningar tillgängliga, vilket gjorde det lättare att skapa stora gräsytor, som kallades för pelouse – det franska ordet för just gräsmatta.

Ordet gräsmatta dyker upp i svenska ordböcker först vid mitten av 1800-talet. Det sammanfaller med att allt fler offentliga parker med öppna gräsytor anläggs. Den handdrivna gräsklipparen uppfinns vid den här tiden, vilket förenklar skötseln avsevärt.

Under 1920-talet introducerar den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson begreppet folkhemmet. Att skapa moderna bostäder med en sund utomhusmiljö var en viktig del av rörelsen – gräsmattan blir ett dominerande element i den framväxande folkhemsbebyggelsen. Även höghusen i miljonprogramsområdena, som uppförs på 1960- och 1970-talet, kom att omgärdas av gräsmattor.

Den kortklippta gräsmattan har alltså gjort en rejäl klassresa de senaste århundradena – från att vara ett exklusivt inslag i de privilegierades trädgårdar till att bli norm i det offentliga rummet. I dag är gräsmattan ett lika naturligt inslag i tätortsmiljön som vägar och hus. Skulle det mot den bakgrunden kunna accepteras att en del grönytor omvandlas till vildvuxna ängar?

Det finns ett knep som kan användas, som kallas cues to care. Det går ut på att visa att en yta som kanske ser ovårdad ut, till exempel en nyanlagd örtgräsmatta eller en del av en park där gräset får växa högt, faktiskt sköts om.

– Man kan exempelvis klippa en tydlig, rak kant runt det höga gräset, eller klippa gångar så att man kan gå igenom det. Det går naturligtvis också att sätta upp skyltar med information om att ”här låter vi naturen komma tillbaka för den biologiska mångfaldens skull”, säger Marcus Hedblom.

Storbritannien är ett föregångsland i det här sammanhanget. Ett exempel är parken Queen Elizabeth Olympic Park i London, som invigdes 2012 i samband med att de olympiska sommarspelen hölls i staden. Den enorma parken innehåller ungefär 25 hektar anlagd ängsmark, bland annat flera måleriska ängar. Många av de gamla parkerna i Storbritannien har också blivit lite vildare på senare år. Det är numera vanligt att gräset bitivs får växa högt och blomma.

– Det är en enkel metod som sparar pengar. Effekten på den biologiska mångfalden är i och för sig ganska måttlig – det blir kanske mest hundkäx och smörblommor. Men det tillför ju något det med, säger John Lööf Green.

Forskarna inom Lawn-projektet har undersökt hur den biologiska mångfalden varierar mellan kommunala kortklippta och högvuxna gräsmattor i Uppsala, Malmö och Göteborg. Det högvuxna gräset finns på platser där kommunerna dragit ner på skötseln för att spara pengar, exempelvis grönområden med förhållandevis få besökare och mark som snart ska bebyggas.

Som väntat var artrikedomen bland kärlväxter i de flesta fall högre i högvuxna gräsmattor än i kortklippta. Samma sak gällde för mängden blombesökande insekter som humlor, bin och fjärilar.

– Det visar att det finns en ganska stor potential för att öka biodiversiteten genom att bevara eller skapa ytor med högt gräs, säger Marcus Hedblom.

Man kan tycka att kommuner borde välkomna det högvuxna gräset, om inte annat av rent ekonomiska skäl. I exempelvis Göteborg kostar det 2,80 kronor per kvadratmeter och år att sköta en kortklippt gräsmatta. Kostnaden för att sköta om en ängsliknande gräsmatta är bara hälften. Men förvaltarna av städernas grönområden vill helst ha stora ytor med kort gräs, eftersom det förenklar skötseln. Träd, buskar, dammar och bänkar betraktas vanligtvis som hinder som försvårar gräsklipparnas framfart. Att behöva ta hänsyn till ytor med högvuxet gräs eller ängsliknande gräsytor är sällan populärt.

– Om ett projekt med alternativa gräsmattor ska lyckas måste hela förvaltningsorganisationen acceptera och förstå de nya metoderna, säger John Lööf Green.

Marcus Hedblom poängterar att städerna har en central roll när det gäller att bevara biologisk mångfald.

– Man kan ta skogsområdena i städerna och framför allt i kantzonerna av städerna som ett exempel. Det är förhållandevis artrika områden, eftersom det aldrig funnits några produktionsmål; de används enbart till att bevara biologisk mångfald och till rekreation. Därför finns det exempelvis fler lövträd och mer död ved i städerna än på landsbygden. Gräsytorna i städerna kan komma att fylla en liknande roll. De kan åtminstone i viss mån kompensera för förlusten av artrik ängsmark på landsbygden.