Rosettas långa resa
Astronomiprofessor Hans Rickman ser fram emot att få närkontakt med en av solsystemets vagabonder. Efter ett års försening kom Rosetta äntligen i väg i början av mars.
Hur känns det?
Allt har gått väldigt bra. Vi ska följa kometens resa in mot solen i flera år, från det att den befinner sig drygt fyra astronomiska enheter från solen tills den vänder. [En astronomisk enhet är avståndet mellan solen och jorden.] Med den kamera vi har ombord ska vi dels avbilda kometkärnan så noggrant som möjligt, dels fotografera det gashölje som ansluter kärnan, kometkoman, inifrån.
Vad förväntar ni er att se?
Vi hoppas att vi kommer åt den primitiva materien, alltså den is och det stoft som solsystemet bildades av för 4,5 miljarder år sedan. Kometer uppstod i solsystemets allra yttersta kalla delar samtidigt som solen tändes. Rosetta ska läggas i en bana på några kilometers avstånd från kometen. Men vår kamera kommer att kunna fokusera så att vi får en upplösning på bara tio centimeter. Det gör det möjligt att se mikrofenomen på ytan, exempelvis om det pyser ut gas från små aktiva källor.
Men Churyumov-Gerasimenko ska också få besök av en landare som i promenadtakt ska sättas ner på kometen. Är det sant att den ska röntga kometen?
Ja, det är kanske den mest spännande och svåraste uppgiften. Genom att skicka radiovågor mellan landaren och rymdsonden görs en tomografi av kometkärnan. Landaren ska också borra sig ner i kometens yta och bland annat göra mätningar på kometmaterialets struktur, porositet, hållfasthet och sammansättning.
