De hemliga städerna är fortfarande stängda

Spöktåg som avgick från osynliga perronger på stationer där biljetten köpts i en osynlig kassa. Inga skyltar eller avgångstider. Men man måste ha en synlig propuska, ett tillstånd för att åka till ”objektet”, som man sade om man nu över huvud taget vågade ta ordet i sin mun.

– Med tåg tog det ungefär 8 timmar från Moskva att komma fram till vad som först kallades Moskva-300 (en postbox), därefter Kremlov, Arzamas-60 och sedan blev mest känt som Arzamas-16, berättar Mikhail ”Misha” Lieberman, i dag professor i fysik vid Uppsala universitet. Hans första fru Tatjana hade vuxit upp i den hemliga staden. Hon var nämligen dotter till Andrej Sacharov, en av de mest namnkunniga vetenskapsmän som fick bosätta sig där, sedermera Nobelpristagare.

– Tatjana växte upp i Arzamas-16, gick i skolan där och lämnade staden först när hon skulle börja på universitetet i Moskva. Men inte ens i samtal med mig nämnde hon någonsin vad stället hette, berättar Misha. Objektet, sade hon.

Så blev hon fostrad: att aldrig tala om för någon var du bor, vem dina föräldrar är, vad de gör, vem du och de umgås med. Det sitter djupt i själen att bära på hemligheter från barnsben.

Suddades bort från kartan

”Installation” kunde det också heta. I dag kallas staden skämtsamt för Los Arzamas och är systersamhälle till Los Alamos, amerikanernas plats för atombombsbygget under andra världskriget. Det var i Los Alamos som forskarna, de flesta av dem flyktingar från naziförföljelser i Europa, skapade de två bomber som sommaren 1945 fälldes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

Men när Japan upplevde denna katastrof var andra världskriget redan avgjort. Ryssarnas satsningar på att matcha de amerikanska kärnladdningarna och bygga en ännu kraftfullare vätebomb ingick i stället i kalla krigets strategiska tänkande. Sovjet satsade frikostigt. Att få fram en bomb stod högst upp på Stalins önskelista.

På kort tid vid slutet av andra världskriget förvandlades ett antal små samhällen till de mest hemliga platserna inom det ryska väldet och suddades bort från sovjetiska kartor. En del av dem har inte dykt upp än i denna dag. Fortfarande är forskare i väst osäkra på hur många hemliga städer det har funnits och vilka oupptäckta som ännu finns kvar. Kanske är det ingen som vet – de som vet talar inte om det i alla fall.

Zato är deras gemensamma namn – från ryskans zakrytye administrativno-territorial’nye obrazovania (ordagrant: stängda administrativ-territoriella utbildningar).

Enligt vissa källor finns det fortfarande ett fyrtiotal Zato, av vilka tio är kopplade till utveckling och produktion av kärnvapen – de allra hemligaste anläggningarna (bild 4). Men även annan militärteknologi och -produktion, som kemiska och biologiska vapen, och rymdteknologi gömdes undan innanför Zato:s höga murar.

Platserna blev kända bara genom sina tilldelade nummer. Oftast angav numret avståndet i kilometer till den närmaste kända orten. Så VNIIEF – Allryska vetenskaps- och forskningsinstitutet för experimentell fysik som uppfördes i Sarov – fick tillsammans med hela staden postkoden Arzamas-60 eftersom det låg 60 kilometer från samhället Arzamas. Men i sekretessfebern ansågs namnet för känsligt, 60 ersattes av 16, och 1947 försvann Sarov från alla officiella sovjetiska dokument.

Byggd av lägerfångar

Fram till andra världskriget var Sarov en by runt ett av Rysslands största och mest kända kloster byggt till helgonet Serafims ära. Så flyttade vetenskapsmännen in i klosterrummen. Det var där som fysikern Jakov Zel’dovitj, en av de mest briljanta forskarna i Ryssland, ritade Katiusja, en typ av raketartilleri som fortfarande används i krig.

Så omvandlades platsen till en stad där kärnvapenbyggarna bodde och arbetade. Murar, fabriker, institut, skolor, bostadshus och gator byggdes av slavarbetare som det var gott om i den ryska Gulagindustrin. De flesta av dem fick aldrig mer uppleva Gulag från utsidan. Hela staden omringades av flera rader med taggtråd och stod under ständig militärbevakning.

– Tågen stoppades vid grindarna och omringades av hemliga polisen som genomsökte alla passagerare och vagnarna, berättar Misha Lieberman. Även toppforskarna – Andrej Sacharov, Julij Khariton, Jakov Zel’dovitj – som hade egna vagnar till förfogande, kontrollerades.

Under KGB:s beskydd

Forskarna tillhörde de allra mest privilegierade i det sovjetiska samhället. Villa i Arzamas-16, lägenhet i Moskva. När andra led brist på det mesta var de stängda städernas specialaffärer fyllda med varor för specialkunder. Beskyddet kom från högsta ort. Personligt ansvarig för atombombsbygget var ingen mindre än Lavrentij Berija, chef för den ryska underrättelsetjänsten KGB och den efter Stalin mest fruktade mannen i Sovjet.

– Julij Khariton, som från 1946 och ända till 1992 var forskningschef i Arzamas-16, träffade KGB minst 2-3 gånger i månaden, berättar Misha. Khariton ledde så småningom även produktionen av ryska raketer för kärnmissiler och för rymdfärder. Han var oerhört begåvad och kunde alla ritningar på de tekniska anläggningarna utantill, flera tusen alltså.

De intima kontakterna med den ryska underrättelsetjänsten var delvis ömsesidiga, i början viktigare för resultatet än många vill erkänna än i dag. Den vägen fick nämligen de ryska fysikerna tillgång till bombkunnande från andra sidan järnridån. Först i december 1949 arresterades i London en tysk flykting, fysikern och mästerspionen Klaus Fuchs, som försåg ryssarna med både atom- och vätebombens hemligheter.

Den första ryska sprängningen den 29 augusti 1949 var följaktligen en kopia på amerikanernas atombomb, den egna designen kom senare. Berija var på plats i Semipalatinsk i Kazakstan.

Vetenskapsmännen skulle med all säkerhet ha skjutits ihjäl om provet inte hade fallit rätt ut. Nu belönades de i stället. Med pengar, ordnar, var sin bil och fria resor i hela Sovjet.

– Zel’dovitj försökte länge övertala mig att flytta över till Arzamas-16, säger Misha. Du gör ditt jobb, får dina belöningar, så kan du leva lugnt sedan, försökte han med. Men jag stannade kvar i Moskva, ville inte förlora den lilla frihet jag hade. Medan de andra fick finna sig i att alltid ha en säkerhetsagent vid sin sida.

Dag och natt, hemma och på jobbet. Det berättades många anekdoter om detta, minns Misha Lieberman. Som när familjen Sacharov på semester tog en promenad vid Svarta havet med hemliga polisen tätt i hälarna. Sacharov fick lust att hoppa i och tog snabbt av sig kläderna. Agenten skyndade efter. Men med kläderna lämnade han även sitt tjänstevapen på stranden så han simmade snabbt tillbaka, medan Sacharov fortsatte sin simtur. Och från vattnet kunde han se KGB-mannen kasta sig fram och tillbaka mellan honom och stranden utan att kunna lösa dilemmat.

– Vi var fångar men vi var lyckliga, har fysikern och Nobelpristagaren Vitalij Ginzburg en gång sagt.

När jag under hans besök i Stockholm för något år sedan bad honom att förklara det närmare, nämnde han den oerhörda glädjen med att få vara med om spjutspetsforskning och umgås med begåvade vänner och kolleger. Farorna, övertrampen och hoten mot mänskliga rättigheter var det bara några få som vågade tala om öppet.

Andrej Sacharov blev deras samvetsröst. När han 1968 i väst publicerade sin protest mot maktöverträdelserna blev han bortkopplad från sitt topphemliga arbete och ”befriad” från nomenklaturans privilegier, som han själv kallar det i sin Nobelbiografi. Protesten mot invasionen i Afghanistan ledde till husarrest i Nizjnij Novgorod, med Sovjetnamnet Gorkij, inte långt från Sacharovs forna hemliga viste i Arzamas-16.

Miljöförstörelse i arv

Så rasade murarna, Sovjetkollapsen blev ett faktum den 31 december 1991. Kalla krigets rustningsspiral lämnade efter sig förorenad mark och vatten, strålningsskadade områden, tonvis med utbränt kärnbränsle, anrikat uran och vapenplutonium. De förr relativt välförsedda invånarna i de hemliga städerna stod plötsligt utan statens beskydd. I ett internationellt samarbete pågår nu ansträngningar att öppna de topphemliga städerna och styra om dem till civil forskning och produktion samtidigt som vapenarsenalen ska krympas.

Sarov är i dag en av de största städerna. På nätet strålar den av optimism och framtidstro. Med ovanligt hög andel akademiker, rekreationsplatser och banklån för boende vill staden locka nya penningstarka investerare. Enda hindret skulle vara att det fortfarande tar 45 dagar att få propuskan. Stängd fortfarande alltså, men det är inget man lyfter fram.

Fast att hålla sig kvar bakom muren än i dag är måhända ett beslut som inte bara har med den hemliga verksamheten att göra, menar Igor Kudrik, forskare vid den norskbaserade miljöorganisationen Bellona.

– Det är ekonomiskt fördelaktigt att upprätthålla sin hemliga status, berättar han. Staten fortsätter att finansiera verksamheten. Man har infört skattelättnader, medan de internationella samarbetsprojekten däremot har en del bekymmer med den nuvarande ryska regimen. Samtidigt har Sergej Kirienko, den nytillträdde chefen för Rosatom, den ryska kärnindustrin, börjat tala om en långsam omvandling till civil produktion, en liten öppning alltså.

När normaliseringen inträder är svårt att säga. Misha Lieberman har flera gånger blivit inbjuden till Sarov av sina forna kolleger, men han vill inte åka dit.