Tvångsvård i tiden
Anstaltsvård var länge det alternativ som fanns för psykiskt sjuka i Sverige. Det blev visserligen möjligt att skriva in sig själv redan 1929, men i praktiken tvångsvårdades de flesta.
Fram till mitten av 1960-talet ökade antalet anstalter markant i Sverige. År 1840 fanns det drygt 32 inskrivna patienter per 100 000 invånare, 1960 var det nästan 14 gånger fler. Detta var en del av välfärdsstatens utveckling och det moderna samhället.
Bort med folkmedicin
Tanken var att de sjuka skulle få kvalificerad vård av utbildad personal på sinnessjukhusen. Folkmedicin och husmorskurer skulle bort – beprövad vetenskap och medicin in. Dessutom hävdade man att ju tidigare någon togs in för vård, desto större var chansen att han eller hon kunde behandlas.
För 40 år sedan, år 1967, nåddes toppen med 487 patienter per 100 000 invånare. Sedan dess har kurvan dalat. Ingen trodde längre att anstaltsvård var den enda möjliga vägen till hälsa. Öppna psykiatriska avdelningar skulle i stället ta hand om de sjuka. I samband med det kortades också vårdtiderna från åratal till ett par veckor.
Tvångsvården omoralisk
Under 1970- och 1980-talen fanns det ett brett stöd för att reducera anstaltsvården, somliga ville till och med ta bort tvångsvården helt. Man ville minska det totala antalet patienter och samtidigt organisera om vården från sluten till öppen vård. Det var andemeningen i psykiatrireformen från 1995. Att vårda någon utan dennas samtycke uppfattades som problematiskt – också för möjligheten att bli frisk. De allra flesta patienterna kunde själva bestämma när de ville ha vård och om de ville ha vård.
Under 1990-talet halverades också antalet tvångsvårdade patienter, bland annat till följd av en ny tvångsvårdslag. Tvång skulle bara användas om det oundgängligen behövdes, och det var patientens eget behov av vård som skulle styra tvånget, inte hur den psykiska störningen tog sig uttryck.
Liksom anstaltsutbyggnaden kan förstås som en del av den tidiga välfärdsstaten, kan också utskrivningarna och nedmonteringen av de stora mentalvårdsanstalterna ses som en del av den moderna och fördjupade demokratiseringen. Också psykiskt sjuka skulle uppvärderas, ges ett egenvärde och normaliseras.
En anledning till att det över huvud taget var möjligt var så kallade psykofarmaka som sedan 1950-talet blivit en del av vården. Under 1980-talet var idén att olika typer av läkemedel skulle användas mer effektivt för att hjälpa patienterna att klara sig själva – patienterna skulle ges ett värdigt liv utanför anstalterna.
Kritik mot utskrivningar
I flera landsting fick myndigheterna problem med utskrivningarna. Många patienter var äldre, de ville inte skrivas ut och var ibland helt institutionaliserade. I några landsting flyttades hela kategorier av patienter från en ”kolumn” till en annan. Senildementa kunde på så vis flyttas från sluten psykiatrisk vård till öppen somatisk.
Utskrivningarna från den här tiden har fått kritik. Det har ibland hävdats att många utskrivna blev hemlösa och kriminella. Enligt Anders Milton, nationell psykiatrisamordnare sedan 2003, går det inte att se några sådana samband.
– Många hemlösa är psykiskt sjuka, men de kommer inte självklart från de gamla nedlagda mentalsjukhusen, säger han.
Efter år av krav på minskad tvångsvård, vill nu Anders Milton öka möjligheterna att tvångsbehandla patienter i öppen vård. Samtidigt vill han minska anstaltsvården och därför måste öppenvården bli bättre.
– Ambitionen är fortfarande att skriva ut fler patienter från anstalterna, alltså egentligen mindre tvång snarare än mer, säger Anders Milton.
Johan Cullberg, pensionerad professor i psykiatri, är kritisk.
– Visst behövs tvång, men ökat tvång i öppenvården lär inte minska eventuella våldsdåd, bara sänka patienternas förtroende för vården. Flera vetenskapliga undersökningar har också visat att tvång i öppenvård inte hjälper, säger han.
