Bild: Patrik Svensson

Kurvorna går uppåt

Svensken är mer nöjd med livet än någonsin. Vi reser oftare, läser mer och oroar oss mindre än förr. Men trots det tycker vi inte att utvecklingen går åt rätt håll.

Bättre och bättre dag för dag. Eller? Nej, de flesta tycker att Sverige utvecklas åt fel håll. Trots att mycket upplevs som bättre, är vi inte nöjda. Hur hänger det ihop?

Varje år sedan 1986 mäter SOM-institutet (samhälle-opinion-medier) vid Göteborgs universitet våra åsikter i en stor mängd frågor via enkäter. Vid det här laget har man många 25-åriga serier att luta sig mot, vilka ger en tydlig bild av opinioner och vanor. Många kurvor är överraskande positiva, och de flesta lägesbeskrivningar pekar faktiskt uppåt. En rapport häromåret fick till och med titeln Lycksalighetens ö, eftersom forskarna menade att ”framgångssagan fortsätter” i Sverige. Även data från rapporten I framtidens skugga (2011) och Svenska trender 1986–2011 ger liknande bilder.

Till att börja med är andelen svenskar som är ”mycket nöjda” med sitt liv större än någonsin, hela 37 procent. Detta på bekostnad av gruppen ”ganska nöjda” som minskar något.

Vi litar också på varandra. Nära 60 procent är så kallade högtillitare, som generellt sett litar på sina medmänniskor. I ett globalt perspektiv är siffran extremt hög. Naiva svenskar, tänker kanske någon. Tja, eller folk som inte är benägna att tro på konspirationsteorier och som vågar ge grannarna nycklarna och ansvar för blomvattning när de reser bort. För vi reser allt oftare och går ut på lokal allt oftare, medan färre av oss regelbundet besöker gudstjänster eller religiösa sammankomster. Tillitssiffrorna är relativt stabila över tid, men om man sorterar upp dem efter ålder visar det sig att den yngre generationen har lägre grad av tillit än de äldre. Samtidigt har det generella förtroendet för det visserligen abstrakta begreppet ”staten” som helhet ökat sedan 2005, då man började mäta detta.

Vi verkar också bekymra oss mindre. Oron för arbetslöshet, miljöförstöring, terrorism och flyktingströmmar har minskat sedan 1980- och 90-talen. Det är bara oron för det ekonomiska läget som sedan några år ökar – men vi har ännu långt kvar till de nivåer vi hade under det tidiga 1990-talets krisår.

Vi vill inte jobba mindre än vi gör. I mitten av 1990-talet ville 70 procent av kvinnorna ha sex timmars arbetsdag, och 50 procent av männen. Nu har siffrorna stadigt sjunkit till 54 respektive 23 procent.

Vi är även allt nöjdare med hur demokratin fungerar. Framför allt på nationell nivå, där hela 79 procent är mycket eller ganska nöjda. I mitten av 1990-talet var siffran bara 46 procent. Vi är något mindre nöjda med kommunal- och landstingspolitiken, och allra minst nöjda med politiken på EU-nivå. Men andelen som är nöjd med demokratin inom EU har ändå nästan fördubblats, från 25 till 45 procent, på 15 år.

Vad gäller förtroende för institutioner så är den tydligaste förändringen det minskade förtroendet för kungahuset. Det har sakta men säkert fallit sedan mitten av 1990-talet. Men även förtroendet för lärare och forskare är vacklande.

Det politiska intresset ökar, men färre är med i politiska partier – antalet medlemmar har halverats sedan 1980-talet.

Samtidigt ökar den politiska övertygelsen varje valår, på samma sätt som förtroendet för svenska politiker ökar varje valår. Och förtroendetopparna är dessutom högre för varje val. Ett rätt gott betyg åt demokratins utveckling!

Sedan mitten av 1980-talet har ungefär en tredjedel uppgett högersympatier, en tredjedel vänstersympatier och en tredjedel att de varken är höger- eller vänstersympatisörer. Dessa kurvor har slingrat sig in i varandra, men sedan ett par år tillbaka har de med uttalade högersympatisörer ökat något och ligger kring 40 procent.

– Men högervindarna har mojnat, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och föreståndare för SOM-institutet.

– Häromåret hade vi en rekordhög höger­identifiering bland dem som svarar på våra enkäter, men detta stöd har rasat sedan dess.

Vad gäller politikens innehåll så prioriterar vi i dag arbetsmarknad, skola och sjukvård högst, medan moral, utrikespolitik och demokratifrågor kommer långt ner – och det sista kan ju höra ihop med att demokratin anses fungera bra. Men frågor om miljö och energi, som toppade intresset i slutet av 1980-talet, har i dag hamnat långt ner på dagordningen. Vad gäller energifrågorna så kan man se att solenergin toppar önskelistan över vad vi vill satsa på i framtiden, tätt följd av vindkraft – de två har legat i topp sedan 1990-talet. Fler och fler vill även att Sverige ska ha kärnkraft, även om intresset har sjunkit något det senaste året.

Inställningen till den offentliga sektorns storlek var i början av 1990-talet tillfälligt negativ. Då ville mer än halva befolkningen minska den offentliga sektorn.

Men sedan vände opinionen snabbt, och sedan 20 år tillbaka är stödet starkt och stabilt; i dag vill bara 25 procent minska den offentliga sektorn.

Värderingsmässigt har det hänt rätt mycket bara under 2000-talet, då man började mäta särskilt laddade frågor. Stödet för dödsstraff minskar stadigt (se F&F 3/2013). I dag är bara 14 procent för dödsstraff, medan stödet för aktiv dödshjälp ökar. Vi har även blivit generösare i flyktingfrågan (se F&F 5/2011). För 20 år sedan ville 61 procent ta emot färre flyktingar, i 2011 års mätning är siffran 41 procent. Mer än dubbelt så många vill tillåta homosexuella att adoptera barn i dag jämfört med för tio år sedan.

Opinionsmätningarna ger inga svar på varför våra attityder blir alltmer humanistiska. Men man kan förstås spekulera över om det hänger samman med att vi läser mer. För trots många larmrapporter på senare tid läser vi faktiskt mer. Kvinnor läser mest, och deras läsning ökar mest över tid. Men även allt fler män läser böcker. Det är bara i gruppen unga män som bokläsandet har minskat något på senare år. Och allt färre har en morgontidning, även om de som fortfarande har en tidning ägnar den något mer tid än för 20 år sedan.

Samtidigt har den regelbundna läsningen av kvällstidningar på nätet mångfaldigats sedan slutet av 1990-talet. Under samma period sjönk också förtroendet kraftigt för just kvällstidningarna. Kurvorna över tillgången till teknik i hemmen pekar alla brant uppåt – utom för video, mp3-spelare och text-tv, vars kurvor började dala för några år sedan.

Vi bedömer hälsa, frihet och ärlighet som viktigast i livet, och saker som rikedom, frälsning och makt påstår vi är ”mycket oviktigt” – i alla fall när vi fyller i enkäter. Dessa siffror är konstanta över tid.

Våra alkoholvanor har däremot förändrats dramatiskt. Sedan början av 1990-talet har vår alkoholkonsumtion, mätt i andel som dricker en gång i veckan, ökat från 30 procent till 50 procent bland männen, och från 20 procent till 40 procent bland kvinnorna. Ändå minskar andelen som vill tillåta försäljning av starksprit i livsmedelsaffärer.

Men trots att mycket verkar förbättras så är vi själva inte övertygade om det. På SOM-institutets årliga seminarium i april i år var temat och huvudfrågan Åt rätt håll eller åt fel håll?. På frågan ”Tycker du att utvecklingen i Sverige går åt rätt eller åt fel håll?”, svarade 30 procent ”Åt rätt håll”, medan 39 procent tyckte att det går åt fel håll.

– Man kan se frågan som ett slags stämningsmätare inom opinionen, säger Henrik Ekengren Oscarsson. Den har ett starkt samband med andra frågor.

Kvinnor är mer benägna att svara att Sverige går åt fel håll (se notis på sidan 14). Liksom de i övre medelåldern (50–64 år). De med hög utbildning är mer benägna att tycka att det går åt rätt håll, liksom de med högerpreferenser.

– Mest negativa är de som sympatiserar med oppositionspartier, särskilt sverigedemokrater och vänsterpartister. De är mycket negativa till ’mångkulturexperimentet’ respektive ’högerpolitiken’. Och känner sig marginaliserade, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Även inkomsterna spelar in. Personer med högre hushållsinkomster är mer benägna att se positivt på Sveriges utveckling. Till och med det självskattade hälsotillståndet kan kopplas till synen på utvecklingen i landet. De som mår bra är mer benägna att se positivt på samhällsutvecklingen. Detsamma gäller för hur man bedömer demokratin i landet. Är man nöjd med den så tycker man att Sverige är på väg åt rätt håll.

– Också själva tillfredsställelsen med livet och tilliten till medmänniskor är tydligt kopplade till synen på utvecklingen i Sverige. Så kallade höglitare har en ljus syn på framtiden, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Varför tycker ändå merparten att det går åt fel håll, många av era siffror tyder ju på motsatsen?

– Det är svårt att säga. Det bästa sättet att ta reda på sådana samband är att ha långa tidsserier av data, men det har vi inte i denna fråga än, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

– Men man kan vända på frågan och se att regeringsförtroendet ligger så att säga plus, även om det är en smalare fråga. Men vi tror att dessa två saker kan komma att följas åt – även om det dröjer några år innan vi vet.

Kan negativ rapportering i medierna spela in?

– Ja, absolut. Det är en fråga om stämning eller känsla. Och det verkar vara kopplat till hur man ser på den egna ekonomin.

Blev du förvånad över resultatet?

– Ja, jag trodde att vi skulle hamna på en mer positiv syn på samhällsutvecklingen. Jag till och med frågade runt bland dem jag känner – och fick övervägande positiva svar, men det har nog att göra med att jag känner friska och högutbildade människor (skratt)! Så skillnaderna mellan grupper är nog stora.

Vet ni vilka andra faktorer som kan påverka om man tror på framsteg eller förfall?

– Den enskilt viktigaste faktorn verkar vara hur nöjd man är med välfärden, säger Henrik Ekengren Oscarsson. Och med en borgerlig regering tål vi mer välfärdsmissnöje. Man verkar ha lägre förväntningar. Välfärdsmissnöje är en starkare faktor än den ekonomiska utvecklingen.

Vad tycker du själv, blir det bättre eller sämre?

– Oj, det har jag inte tänkt på … Men jag tycker nog att utvecklingen går åt rätt håll. Människor mår bättre och lever längre. Det är tydligt, men visst finns det även problem.

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor