Bild: Simon Stålenhag

Lever vi redan i de andras låtsasvärld?

Än har vi inte sett några livstecken från utomjordingar. Innebär det att de har utplånat sig själva – ett öde som även mänskligheten står inför? Eller lever vi i deras datorsimulerade verklighet? Det är frågor vi måste ta på allvar, enligt Nick Bostrom. Han är professor i filosofi i Oxford och undersöker villkoren för vår fortsatta existens. 

– Minsta tecken på liv på Mars är dåliga nyheter för oss. Och ju mer utvecklat liv vi hittar någonstans där ute i rymden, desto sämre blir utsikterna för vår egen överlevnad.

Filosofen i Oxford, Nick Bostrom, är rätt säker på sin sak, och han är inte ensam om att fundera över vilka slutsatser vi kan dra av att inga rymdvarelser ännu har gett sig till känna. Och det trots att det finns miljarder solliknande stjärnor bara i vår galax, och minst var fjärde av dem också lär ha egna planetsystem. Var är alla?

Nick Bostrom började inte sin akademiska karriär med kosmiska frågor, men väl med en gedigen allmänbildning. Som femtonåring sökte sig den skoltrötte Niklas Boström till biblioteket i Helsingborg. Där upptäckte han Schopenhauer och Nietzsche och de andra filosoferna. Han fortsatte sedan med att i raketfart läsa matematik, filosofi, fysik, psykologi och kognitionslära. I dag är han professor i filosofi och leder Future of humanity institute i Oxford. Där får han ägna sig åt de riktigt stora frågorna, som den om mänsklighetens chanser att överleva långt in i framtiden.

Att vi ännu inte har träffat på några intelligenta utomjordingar i den del av universum som vi kan observera, kan vara ett tecken på att det finns ett allvarligt hinder. ”Det stora filtret”, kallas idén, som lanserades 1996 i en kort artikel av Robin Hanson, amerikansk ekonom som i dag ingår i det växande tankekollektivet vid institutet i Oxford.

– Det stora filtret är en sannolikhetsbarriär, säger Nick Bostrom. Någonstans på vägen mot att utveckla en teknologiskt avancerad civilisation som är i stånd att kolonisera rymden, upphör sannolikheten för vidareutveckling. Där blir det stopp. Koloniseringen blir inte av, och därför ser vi inte till några sådana civilisationer.

Vad kan det stora filtret vara för något? Kanske är livets själva uppkomst från död materia ett så osannolikt steg att det bara har hänt en endaste gång. Eller så kan det vara något annat steg i livets historia på jorden. Som att få encelliga organismer i havet att bereda vägen för liv på land. På vår planet skedde det så sent som för bara en dryg halvmiljard år sedan, 4 miljarder år efter jordens tillkomst. Vår egen art, Homo sapiens, dök upp för bara 200 000 år sedan efter ett antal stora katastrofer, som med jämna mellanrum förintade det som naturen så mödosamt hade skapat.

Kan det stora filtret vara en sådan naturkatastrof som stoppar utvecklingen och hindrar civilisationer från att bli mer teknologiskt avancerade än vi? Det tror inte Nick Bostrom. Visserligen är 99 procent av alla arter som funnits på jorden utdöda i dag, men naturkatastroferna har kommit och gått och vi är ändå här. Det stora filtret är allvarligare än ett asteroidnedfall eller en förändring av syrehalten i luften. Filtret kräver en total utplåning av civilisationen innan den har hunnit sprida sig och kolonisera rymden.

– Det mest intressanta för oss är när det stora filtret inträdde. Därför har vi anledning att oroa oss om vi hittar primitivt liv på Mars, och än mer om vi hittar fossil av något mer avancerat, säg en ekorre. Hur entusiastiska forskarna och andra än kan tänkas bli av ett sådant fynd, vore det verkligen deprimerande.

Fyndet skulle krympa sannolikheten för att något av de otaliga stegen i evolutionen som ledde till människan skulle vara så ytterst sällsynt i kosmos att det stoppade utvecklingen av liv. Och har inte utvecklingen stoppats tidigare, så ligger det stora filtret inte bakom oss – då är det mer troligt att vi inte har kommit dit än. Det skulle innebära att filtret som utplånar civilisationerna ligger framför oss. Och i så fall är våra utsikter att överleva ytterst dystra.

Fast kanske är världsalltet inte så nattsvart ändå. Kanske finns det kloka rymdgummor och rymdgubbar som väljer att sitta hemma hos sig snarare än att erövra kosmos. Sådana något ljusare perspektiv utvecklade den amerikanska astronomen Carl Sagan. Han tänkte sig att alla de aggressiva civilisationerna utrotar sig själva innan de ger sig ut på rövartåg. Bara de snälla är kvar.

– Jag tror inte det, säger Nick Bostrom. Varken naturen eller människan har, vad vi kunnat se hittills, hållit emot en expansion när chanserna fanns. Tvärtom, vi har sett till att fylla alla tänkbara vrår på vår planet. Dessutom kommer en avancerad civilisation förr eller senare att lida brist på resurser, vilket blir drivkraften till att ge sig i väg, även utan krigiska avsikter.

Ytterligare ett argument mot att det bara skulle finnas snälla soffliggare kvar därute, menar Bostrom, är att det faktiskt räcker med att en enda teknologiskt avancerad civilisation någon gång börjar söka sig utåt. Den skulle så småningom sprida sig och kolonisera rymden. Ingen verkar dock ha gjort det. Vad kan ha hållit emot?

– Det kan vara en upptäckt, något som den avancerade civilisationen fann, och som förgjorde den. Men det kan inte vara artificiell intelligens, AI, för även om en sådan förstörde sin civilisation så skulle den ändå fortsätta att spridas ut i universum. I stället kan det röra sig om syntetisk biologi eller nanoteknologi, till exempel, något som vi inte snubblat över än. En upptäckt kan inte göras ogjord, och har den förmågan till total ödeläggelse så går den inte att stoppa.

Det går alltså inte att hålla kvar anden i flaskan. Därför gäller det att tänka efter före. Nick Bostrom och hans kolleger lägger all sin kraft på att grubbla över vilka existentiella risker som mänskligheten står inför, och hur vi ska undvika dessa på bästa möjliga sätt.

Det är främst ny teknologi, något som i ett slag kommer att förändra allt, som hotar att förgöra oss inom några hundratal år. Det kan inte vara något vanligt virus, för ett virus behöver nog inkubationstid. Dessutom, för att utplåna hela mänskligheten, krävs en kritisk högsta gräns för hur många människor som är immuna mot viruset, annars slipper några undan. Å andra sidan kan framtida gen-ingenjörer manipulera fram nya virus som klarar av att utradera allt i deras väg.

Artificiell intelligens däremot har potentialen. Snart kommer en ny bok där Nick Bostrom försöker reda ut hur vi ska skapa avancerad AI och samtidigt behålla kontrollen. Det gäller att den framtida superintelligenta maskinen ärver människans bästa sidor, och glömmer de farliga.

– Vi måste programmera in sådana kontrollmekanismer så att superintelligensen inte skaffar sig mål och medel som strider mot oss själva och våra värderingar.

Vilka värderingar är viktigast att behålla?

– Vi vet inte exakt vilka värderingar som bäst ska styra världen om 500–1 000 år. Det väsentliga är att först skapa förutsättningar för att behålla det bästa hos mänskligheten. Nästa steg kan vi lämna till våra bättre och smartare arvingar.

Superintelligensen är vår framtid. Spelar vi våra kort rätt, har vi en chans att överleva. Nick Bostrom är ingen domedagsprofet. Fast i framtiden måste vi lämna vårt jordiska hem, expandera, erövra kosmos. Kanske måste vi också lämna våra kroppar.

– Jag tycker inte att biologin spelar en speciellt central roll för mänskligheten. Våra erfarenheter, drömmar, tankar, minnen och känslor kan i princip kopplas bort från den biologiska kroppen.

Menar du överlevnad för en själ utan kropp?

– Det skulle kunna vara fysiskt även i framtiden, men det måste inte vara vår biologi. Någon form av informationsbearbetning måste superintelligensen förses med i den posthumana eran.

Låter inte denna supermänniska som något slags nietzscheansk Übermensch, övermänniskan som nazisterna senare utnyttjade så flitigt i sin ideologi?

– Nej, Nietzsche talade om att bara vissa människor genom sin starka vilja och förfining skulle nå längre än andra. Det är något helt skilt från vår transhumanistiska idé om att alla skulle ha tillgång till de nya teknologierna. Vi skulle kanske även allihop ingå i denna superintelligens som får ta över åtminstone vår del av världsalltet.

Denna övergång kallas ibland också för teknologisk singularitet. Nick Bostrom föredrar att kalla den för intelligensexplosion, en mycket snabb övergång till superintelligens, som följs åt av en expansion från jorden ut i kosmos. Samtidigt är det svårt att tänka sig människor frivilligt ge upp sitt individuella jag, sin kroppslighet, för att smälta samman i ett slags kollektivt medvetande.

– Det beror på vilka värden som vi är mest angelägna om att bevara. Kanske väljer vi att fortsätta som individer, eller så finner vi skäl att flyta in i en stor medvetandeocean. Det är inte självklart vilket som är bäst för mänskligheten. Klokast vore att lämna sådana beslut till en visare och mer insiktsfull framtid, då någon bättre version av oss själva får några hundra år på sig att grunna och ta mer upplysta beslut.

Kanhända finns det ändå ingen räddning för mänskligheten, kanhända är apokalypsen nära – så nära att den till och med kommer tidigare än vi kan ana. Så resonerar vissa som med en ganska enkel sannolikhetsberäkning kommer fram till att alla civilisationer som når vår utvecklingsnivå är dömda till undergång, innan de uppnår teknologisk mognad.

Tanken är att om ingen människa är unik så går det att uppskatta det totala antalet människor på vår jord, det vill säga de som levde förut och de som kommer att leva här ända tills alla liv slocknar. En sådan uppskattning kan göras ungefär på samma sätt som man kan gissa sig fram till hur många numrerade bollar som finns i en stängd låda. Frågan är om antalet ligger närmare tio eller en miljon. Man får sticka in handen och fiska upp en boll.

– Det är klart att om du tar fram en boll med en sjua, så gissar du att det bara är tio bollar därinne, säger Nick Bostrom.

Om antalet kommande generationer går att beräkna, så leder det också fram till en beräkning av slutdatumet för hela mänskligheten. Resultatet blir att vi har någonstans mellan tusen och två tusen år kvar att finnas.

Intuitivt verkar det alltför lätt att med så relativt enkla antaganden komma fram till en så mäktig slutsats, och Nick Bostrom är kritisk till metoden. Svårigheten är att finna rätt argument som stöder misstron.

– Det statistiska räknesättet är inte så lätt att helt avfärda. Motargumentet skulle kunna vara att vi inte är så typiska som beräkningen kräver. Premisserna är alltså fel från början. Tänk till exempel att människor i framtiden inte är som vi, kanske har de omstöpts på något sätt, med genetiska eller andra metoder. Och då är varken du eller jag någon typisk representant för hela mänskligheten, utan bara typiska för vår tids människa. Det stjälper hela resonemanget.

Det kanske är trösterikt. Men det finns flera sätt att få slut på vår kosmiska historia. Det räcker att dra ur sladden, till exempel. Fast det förutsätter att vi lever i en värld som simuleras av en mer avancerad civilisation än vår – kanske våra släktingar i en inte så avlägsen framtid.

För några år sedan väckte Nick Bostrom stort intresse för frågan om simulering med en artikel där han visade att åtminstone en av tre hypoteser måste stämma. Antingen går alla civilisationer på vår utvecklingsnivå under innan de blir teknologiskt mer mogna. Eller så är civilisationer som skulle kunna skapa simulerade världar inte intresserade av att göra det. Eller så lever vi i en simulerad verklighet.

Om vi vill hoppas att undergången (hypotes 1) inte är en lösning, och om vi har svårt att tänka oss att alla avancerade civilisationer frivilligt avstår från att skapa en simulerad verklighet (hypotes 2), ja då återstår bara den tredje utvägen: vi är skapade av någon annans datorprogram.

Resonemanget ger inget säkert svar på frågan, och kanske får vi aldrig veta hur det ligger till, åtminstone inte förrän vi själva blir i stånd att simulera en hel värld. Om ingen stoppar oss i förtid genom att trycka på förintelseknappen.

Har du inga mer optimistiska framtidsvisioner?

– Superintelligensen kan ge oss en fantastiskt lockande framtid, även om det är svårt att förmedla hur fin den skulle bli.

Nick Bostrom har faktiskt gjort ett försök. I Ett brev från utopia försöker han i poetisk ton förmedla den sublima upplevelsen av evig lycka och locka fram en bild av superintelligensens drömda tillvaro. Din kropp är en dödsfälla, skriver Nick Bostrom när han målar upp vårt framtida universum. Det räcker inte med enstaka ord som fred, sanning, skönhet, kärlek, extas, harmoni och lycka. Det hela är större än summan av sina delar. Undertecknat: ditt möjliga framtida jag.

Vad bör vi göra om vi faktiskt någon gång får ett brev från den utopiska framtiden?

– Vi bör ta oss tid att tänka efter, för det kan vara extremt farligt att öppna det. Gör vi det, kan det inte göras ogjort. Fast när det kommer till globalt strategiskt tänkande är vi fullständiga idioter. Vi har redan helt oreflekterat avslöjat vår närvaro genom att sända ut diverse signaler i rymden, och det kan sluta illa. Så låt först brevet ligga i många många år, och handla sedan. 

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor