Hajen uppdateras under huden

Att vissa djur eller djurgrupper förefaller ha stått stilla i sin evolution – så kallade levande fossil – är en illusion. Denna illusion beror på att vi främst ser till det yttre när vi gör en snabb bedömning av hur mycket djur har utvecklats från sina förfäder. Och detta yttre är starkt beroende av miljön och levnadssättet. Ett djur eller en djurgrupp som har funnit en livsmiljö eller ett levnadssätt som inte har förändrats under många miljoner år, har därför heller inte haft någon anledning att förändra sitt yttre. Detta gäller till exempel krokodiler och vissa hajar, vars livsmiljöer och levnadssätt har varit desamma i hundratals miljoner år. Detta betyder dock inte att dessa djur inte utvecklats inuti, där många livsviktiga processer, till exempel i hjärnan eller matsmältningen, kan ha förfinats medan deras yttre till synes inte ändrats alls. Studier har visat att även de mest klassiska exemplen på levande fossil, som kvastfeningen och lungfiskarna, utvecklats genetiskt i samma takt som närbesläktade djur som förändrats mycket mer till det yttre.

För igelkotten är principen densamma, men i det fallet är det tänderna som inte ändrats särskilt mycket. Igelkottar äter maskar och småkryp, och sådana har ju alltid funnits i en eller annan form. Därför har det inte funnits någon anledning för evolutionen att ändra på igelkottarnas tänder i någon större utsträckning. Vad gäller igelkottens yttre är taggarna ett bra försvar som, när det en gång utvecklats, har varit en god egenskap att behålla. Men det betyder inte att igelkotten stått stilla i evolutionen. Vår svenska igelkott, Erinaceus europaeus, är inte känd som fossil tidigare än omkring en miljon år före nutid. Arten har därmed en helt normal ålder, med tanke på att en däggdjursart existerar i genomsnitt i 1,5–2 miljoner år.

/Lars Werdelin, professor i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet