Medelålders man trippar på LSD

Michael Pollan är en amerikansk vetenskapsjournalist och författare som ägnat en stor del av sitt liv åt att skriva om mat och livsmedelsproduktion. Först när sextioårsdagen började närma sig fick han för sig att testa LSD. Det var ett otippat infall. Redan i förordet gör Michael Pollan en poäng av hur mycket han skiljer sig från urtypen av en person som experimenterar med droger. Han är en hårt arbetande familjefar utan fallenhet för vare sig introspektion eller existentiella grubblerier. Men han råkar läsa en vetenskaplig rapport om den psykedeliska drogen psilocybin – det aktiva ämnet i magic mushrooms – och blir nyfiken.

De så kallat psykedeliska drogerna har en färgstark historia. Den schweiziske kemisten Albert Hofmann framställde LSD för första gången år 1938. Några år senare råkade han få i sig lite av ämnet och upplevde ”ett oändligt flöde av fantastiska bilder, extraordinära former med intensiva, kalejdoskopiska färgmönster.”

Vad som hände sedan har berättats många gånger. Michael Pollan gör det både utförligt och fängslande. Den nya molekylen inspirerade till experiment av vitt skilda slag. Farmakologer fick stöd i sin uppfattning om att mentala sjukdomar var biokemiska rubbningar. Psykoanalytiker menade att drogen kunde lösgöra undanträngda minnen, och läkare inom vad som kom att kallas psykedelisk psykiatri rapporterade att LSD gav lovande resultat mot alkoholism.

Sedan förändrades scenen. Under 1960-talet tog både LSD och de magiska svamparna steget in i populärkulturen. Psykologen och aktivisten Timothy Leary hyllade dem med en fras som kom att prägla en hel generation: ”Turn on, tune in, drop out”.

Många förfärades över utvecklingen. LSD blev klassat som narkotika och den psykedeliska vetenskapen förtvinade under förbud och brist på pengar.

Nu har pendeln svängt på nytt. Tidningsartiklar berättar om hur välavlönade ingenjörer i Silicon Valley ”mikrodoserar” LSD för att bli mer kreativa. Och den psykedeliska vetenskapen har lämnat sin långa dvala – trots alla svårigheter som beror på att substanserna kan ha helt olika effekt beroende på försökspersonernas förväntningar, mentala tillstånd och den omgivande miljön.

Michael Pollan beskriver den pågående forskningen, bland annat experiment med psykedeliska droger mot beroendesjukdomar och ångest hos sjuka människor som närmar sig döden. Detta är bokens behållning.

Han berättar även om sina egna erfarenheter av psykedeliska substanser. Det är intressant läsning, men svårt att ta in. För vad betyder det att bli ett med tonerna från en cello? Eller att inse att grunden för allt som existerar är ren kärlek? Det verkar vara omöjligt att förmedla sådana upplevelser till oss som aldrig trippat. Kanske leder den mystiken till att en och annan läsare känner sig lockad att utforska möjligheterna att expandera sitt sinne på kemisk väg.