Kulturarv ersatte adelns privilegier

Den svenska adeln definierade om sig till bärare av ett kulturarv för att motivera sin existens sedan den mist alla sina privilegier. Det visar en ny avhandling i historia.

Publicerad
Nationalskalden Verner von Heidenstam personifierade på flera sätt adelns strategier för att förbli relevanta. Han diktade om stormaktstiden, och hade sin identitet rotad i herrgårdskulturen. Han lät bygga hemmet Övralid på Omberg i Östergötland, där han såg sitt födelsehem, Olshammars herrgård, på andra sidan Vättern.
Bild: Mats Karlsson

Konferenshotell, golfbanor och aktivitetsparker. Gods och herrgårdar är för det mesta inte längre avskilda idyller för herrskap och tjänstefolk, utan platser där företag, organisationer och barnfamiljer samlas för aktiviteter ”i anrik miljö”, som det brukar heta i reklamen.

Den gamla avskildheten gällde inte bara enskilda hushåll, utan ett helt stånd som slog vakt om sin politiska och ekonomiska makt och var noga med att distansera sig från den breda massan. Politiskt höll man sig nära kungamakten.

Adeln fråntogs sina privilegier

Men när ståndsriksdagen avskaffades 1866 förändrades allt. Det var det största steget i en lång process där adeln fråntogs alla privilegier.

För att motivera sin existens blickade adeln tillbaka till sin viktiga roll under stormaktstiden. Man fortsatte att frottera sig med kungahuset och uppförde monument över nyckelpersoner från forna glansdagar, som Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna.

Under demokratins, modernismens och välfärdssamhällets 1900-tal övergick adeln till att betona det kulturarv som man bar, enligt avhandlingen Att höra det förflutna till av Magnus Bergman vid Malmö universitet.

Med en metodik kallad minnesstudier har han tittat på adelns kulturella minne ur tre aspekter: materiellt, socialt och mentalt. Viktigast är den mentala dimensionen med frågor som ”Vilka är vi? Vilka är vi inte? Vad är vår uppgift? Hur ska vi klara den?”

På så sätt har han fångat upp en bild av adeln vid sidan av de välutforskade aspekterna ekonomi och politik – deras egen bild av sin roll i ett modernt samhälle. Hur den skulle se ut var ett ständigt debattämne i Riddarhuset: traditionell eller moderniserad.

För att bibehålla eller skapa en kollektiv identitet behövs – oavsett vägval – kollektiva minnen, ett gemensamt förflutet. Där var den storslagna herrgårdskulturen viktig.

I avhandlingen Att höra det förflutna till har Magnus Bergman vid Malmö universitet tittat på adelns kulturella minne i tre aspekter: materiellt, socialt och mentalt.

– Redan på 1800-talet blev frälsejorden köpbar för alla. Senare fick många det ekonomiskt svårt med allt dyrare drift och jordbruk som inte gav tillräckligt. Herrgårdarna gled många ur händerna, med sedan kom turismen på 1960-talet, säger Magnus Bergman. (Red:s anm: Frälsejord är skattebefriad jord, ett av adelns urgamla privilegier)

Strategi: bli bärare av kulturarv

Strategin att bli bärare av ett kulturarv, som tillhör alla, förde med sig att herrgårdarna åtminstone till viss del öppnades för alla. Därför blev herrgårdslivet – och minnen av hur det såg ut förr – en viktig ingrediens i adelns roll som traditionsbärare.

Andra viktiga beståndsdelar är de adliga namnen och Riddarhuset. Där hålls ännu vart tredje år adelsmöten. Magnus Bergmans studie bygger till övervägande del på protokoll från sådana möten under åren 1869 till 1976, samt alla utgåvor av adelns årsskrift Arte et Marte.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor