”Kortsiktig byggbudget ger segregerat boende”

Hanna Salder

I planeringen av Frihamnen i Göteborg försvann ambitionen att bryta segregationen. Forskaren Hannah Saldert föreslår en ny modell för att räkna på socialt hållbar stadsbyggnad.

Skylt vid Frihamnen i Göteborg ”Välkommen till Göteborgs nya citykärna”

Hälften hyresrätter, hälften bostadsrätter skulle byggas i Frihamnen i Göteborg. Men planerna ändrades.
Bild: Hannah Saldert

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

År 2012 tog Göteborgs stad fram en vision för utvecklingen av flera stadsdelar längs Göta älv. En av dessa är Frihamnen, som i visionen ses som en lösning på den utbredda segregationen i staden.

Frihamnen skulle bli en blandad stadsdel, där även människor utan välbetalda jobb skulle kunna bo mitt i centrala Göteborg. Tio år efter visionen har kommunfullmäktige ändrat besluten som skulle möjliggöra ett socialt blandat boende i Frihamnen. I stället för att kräva 50 procent hyresrätter och 50 procent bostadsrätter, samt varierad hyres- och prissättning, har kommunen nu beslutat att marken ska säljas till högstbjudande. De vinnande byggentreprenörerna får själva välja boendeform och prissättning. Trots detta talas det fortfarande om en socialt hållbar stadsdel, men innebörden av social hållbarhet har skiftat. Nu talas det om att vem som helst ska kunna besöka platsen, inte nödvändigtvis bo där.

Varför skedde då detta skifte? Som doktorand i samhällsvetenskapliga miljöstudier följde jag planeringen av Frihamnen mellan 2017 och 2020. Genom intervjuer och dokumentstudier undersökte jag hur de inblandade parterna tolkade och fyllde begreppet social hållbarhet med mening. I Frihamnen har social hållbarhet framför allt handlat om att motverka segregationen, bland annat genom att bygga hyresrätter och inte bara bostadsrätter.

Frihamnen skulle minska segregationen

Segregationen har varit ett uttalat problem i flera årtionden i Göteborg. Detta har tagit sig uttryck i ojämlik hälsa, låga skolresultat, gängkriminalitet och trångboddhet. I förlängningen har det också inneburit höga sociala utgifter och låga skatteintäkter för kommunen. När hamnverksamheten längs Göta älv flyttade ut mot kusten eller lades ner ville kommunen använda marken för att utveckla nya stadsområden. Frihamnen var en ”tom” plats mitt i staden som det allmänna hade full makt över eftersom kommunen ägde marken. Här såg politikerna möjligheten att skapa ett nytt centralt Göteborg, som bland annat skulle kunna motverka segregationen.

Planprogrammet beskriver hur Frihamnen skulle vara en plats där alla kände sig välkomna, hade möjlighet att bo och kunde ta sig till och från området. I Frihamnen skulle även en ensamstående mamma med en ”vanlig lön” ha råd att bo.

Kravet på blandat typ av boende försvann

Men när planeringen för området påbörjades visade sig markens kvalitet vara sämre än väntat. Det tillkom stora kostnader utöver den sanering som behövde göras efter den tidigare industriverksamheten och den nya stadsdelen blev betydligt dyrare än förutsett. Att skapa den där hållbara blandstaden med lägenheter som vem som helst har råd att bo i sågs inte längre som lika självklart. Vid årsskiftet 2017/2018 valde staden att pausa planeringen för att reda ut de målkonflikter som den begränsade budgeten skapade.

I slutet av 2019 lät argumenten för hur Frihamnen ska bidra till social hållbarhet annorlunda jämfört med tidigare. Det socialt blandade boendet tonades ner, och år 2021 tog kommunfullmäktige bort det som ett krav för området. Frihamnen föreslogs nu vara en plats som vem som helst kan besöka, men vem som helst kommer förmodligen inte att kunna bo där. Nu är det ekonomin som styr, inte ambitionen om inkludering.

Föråldrad bydgetering

Den ursprungliga innebörden av social hållbarhet höll inte tio år senare. Jag menar att det här sättet att ge upp de sociala ambitionerna bygger på ett felslut, där man bortser från de långsiktiga konsekvenserna av hur staden utformas. Den ekonomiska planering och budgetering som används i dag är föråldrad. Den styrande projektbudgeten är kortsiktig eftersom den bara täcker de utgifter och inkomster som rör själva planerings- och byggperioden. Den täcker inte de samhällsekonomiska inkomster och utgifter som den färdigbyggda staden sedan ger upphov till, som skatteintäkter och sociala utgifter i form av bidrag, hantering av arbetslösa, bostadslösa och så vidare.

Om vi ska kunna ställa om till hållbara städer och möta utmaningar som klimatförändringar och fattigdom, då krävs nya innovativa verktyg. Vi behöver ha mer kunskap om hur vi kan ta hand om långsiktiga värden i samhällsplaneringen – och vi behöver ekonomiska beräkningsmetoder som inkluderar priset för bostadssegregationen och andra samhällsproblem. För att åstadkomma detta måste ekonomer, ingenjörer och samhällsvetare samarbeta. Ambitionen att skapa ett hållbart samhälle får inte strykas för att rädda byggprojekt från att spräcka kortsiktiga och alltför snävt avgränsade budgetberäkningar.

Hannah Saldert

Hanna Saldert
Bild: Elizabeth Olsson

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor