Måndagen den 20 september 1915 var Vilhelm Ekmans utgrävning egentligen avslutad, efter fynd av bland annat bärnstenssmycken, fint dekorerade krukor och en lerskål på fot. Men sista helgen hade han hittat en vacker stenyxa i graven och beslöt att gräva lite till. Mot gravens insida hade man lutat halvorna av det massiva locket, som gått itu. Intill hade Ekman lagt en lapp som varnade allmänheten för oförsiktighet. ”Han satt just nedhukad i den utgrävda fördjupningen, då en sidosten föll och slog honom i huvudet med påföljd att döden ögonblickligen inträffade”, skrev Aftonbladet.

Såvitt känt är Vilhelm Ekman den enda arkeolog som mött det tragiska ödet att dödas av ett stenblock i en stenåldersgrav.

Gånggriften ligger på krönet av en backe ovanför gården Lunden på sydvästra Orust, en bygd ovanligt rik på monument från bondestenåldern. ”Från den plats, där graven ligger, har man en storslagen utsikt över hela den kringliggande nejden, Gillebygden. Så till exempel ser man ända fram till Stala kyrka och trakten däromkring”, skriver arkeologen Arvid Enquist 1922.

Gravar och andra stenmonument från bonde­stenåldern kallas megaliter, som är grekiska för ’stora stenar’. Från cirka 5000 f. Kr. till början av bronsåldern över 3 000 år senare byggdes stora stenmonument i västra Europa – från Portugals sydspets till Danmark och sydvästra Sverige. Mest känt är Stonehenge, ständigt i blickfånget med nya forskningsrön. Nyligen upptäcktes att stencirkelns altarsten kom från Skottland.

I Europa finns 35 000 megalitmonument som överlevt till våra dagar och hittats. Det är allt från långa parallella stenrader i franska Bretagne till stencirklar på Brittiska öarna och stora jordtäckta kullar som Newgrange på Irland, till enstaka jättestenar resta för sig, på bland annat Iberiska halvön – och i Norden olika gravformer som dösar, gånggrifter och hällkistor.

Flest megaliter i Norden har Danmark, med bland annat en komplex miljö med monument, gravar, boplats och kulthus i Tustrup på Jylland. Den största koncentrationen i Sverige finns i Falbygden, med omkring 260 gånggrifter, alltså långsträckta stenkammare med plats för flera generationer, täckta med stenblock. I Skåne finns bland annat Kiviksgraven, en hällkista under ett stort stenröse, och nära Jönköping den liknande Sagaholmshögen. Huruvida hällkistorna ska räknas som megalitgravar eller har ett annat ursprung råder det dock delade meningar om.

Nya fynd görs fortfarande – 2022 hittades en av Europas största megalitplatser med 500 resta stenar (som trillat omkull) när snårig mark röjdes för en avokadoodling i södra Spanien. Platsen täcker nära 600 hektar nära kuststaden Huelva vid gränsen mot Portugal.

Men allt handlar inte om stora stenar. Under den långa megaliteran byggdes också monument som inte hittats för att de byggts av mer förgängliga material som trä, jord eller torkad lera – till och med torv på Brittiska öarna. Men nu hittas allt fler, bland annat i Bretagne, södra Frankrike och Tyskland.

Någon säker kronologi för megaliterna fanns inte förrän 2019. Då sammanställde och analyserade arkeologen Bettina Schulz-Paulsson vid Göteborgs universitet 2 400 kol-14-dateringar av stenmonument från hela Europa. Hon visade att de första gravarna med stenkammare uppfördes kring 4500 f. Kr. i Bretagne, framför allt i området Carnac, där långa parallella linjer med stora stenar senare byggdes.

Kort därefter började megalitgravar byggas i Katalonien. Tidiga gravar kom också på Sardinien och Korsika. En annan spridningsväg gick åt sydväst till spanska Andalusien och portugisiska Algarve. Brittiska öarna nåddes först nästan 1 000 år senare, efter 4000 f. Kr. Därefter kom en våg kring 3500 f. Kr. mot norra Tyskland och södra Skandinavien.

Att det gick så fort tyder på att stenmonumenten fyllde något slags viktigt behov.

– Jag tror att det handlar om identitet, att uttrycka sig i landskapet. De hade ingen skrift eller annat sätt att meddela sig, så de använde sten som är beständigt. De presenterade sig för andra, eller gudar: ”Här är vi!”, säger Bettina Schulz-Paulsson.

Att bygga megalitgravar och monument är inte uttryck för en gemensam kultur, utan har anammats av grupper med vitt skilda livsstilar och under en lång tidsperiod. Till Norden kom megaliterna med den så kallade trattbägarkulturen, till Brittiska öarna med klockbägarkulturen. Många monument, som Stonehenge, byggdes sedan på av andra grupper, och gravar återanvändes ibland under lång tid.

Arkeologer talar ogärna om kulturer i me­ningen ”paket” med givna inslag oavsett hur och när de sprids. Materiella lämningar av olika typer kan blandas på många sätt, när det gäller kombinationer av till exempel hus och boplatser, vapen och redskap, keramik, platser för dyrkan och ritualer. Men några gemensamma nämnare finns för megaliterna.

Till exempel vändes gravöppningen ofta mot söder eller sydöst, mot morgonsolen. Analyser av dna det senaste decenniet visar att det för det mesta troligen var familjegravar. De tidigaste byggdes för en familj, men sedan lades flera generationer i samma grav, ordnade i grupper efter manliga linjer. Offer till gudarna i våtmarker var också vanligt i Nordeuropa.

Men även allt detta är sanningar med modifikation, och förändrades med tiden.

– I en brittisk megalitgrav, vid Hazleton north, begravdes en man med fyra fruar. Med fruarna låg även deras barn. Men dna visade att de hade en del av barnen med andra män. Det finns alla varianter på begravningar, säger Bettina Schulz-Paulsson.

Sommaren 2024 ledde hon en utgrävning vid Lunden, där kollegan Vilhelm Ekman förolyckades för ett drygt sekel sedan. Med franska kollegan Audrey Blanchard från Nantes université och studen­ter från Göteborgs universitet sökte hon efter en möjlig boplats nedanför Ekmans gånggrift, och föremål som offrats i en källa intill.

Audrey Blanchard har även varit med och daterat franska monument med Bettina Schulz-Paulsson, och båda ingår i ett nätverk av megalit­forskare. Även om allmänhetens intresse för megaliter alltid är stort så är intresset från unga arkeologer svalare. Audrey Blanchard och Bettina Schulz-Paulsson hoppas på trendbrott och en tryggad återväxt.

Grävningen i bohuslänsk megalitmiljö är en av få sedan Vilhelm Ekmans dagar. Nära Lunden grävde han ut en gånggrift i Leby och även Hagadösen, Bohusläns mest kända fornlämning. Dösar skiljer sig från gånggrifter genom att de är mindre – kammaren omsluts av fyra-fem stenar på högkant med ett någorlunda platt tak. I eller kring många gravar hittade Vilhelm Ekman dekorerad keramik, i små bitar. Just sådana skärvor gräver dagens arkeologer fram vid offerkällan.

Källan är delvis skadad då den lokala bonden grävde i den på 1970-talet för att göra den större åt korna.

– Han lade upp jorden här i en hög, som är full av keramikbitar. Men det är inte vardagskeramik, utan den är välbränd och har väldigt fin dekor. Kärlen tillverkades bara för att offras, säger Bettina Schulz-Paulsson.

I högen hittas även lite bränt ben och delar av sönderslagna stenyxor. Fynden har inte daterats ännu, men Bettina Schulz-Paulsson tror att offerkällan kan ha använts från tidig bondestenålder, neolitikum, men senast kring 3300 f. Kr. Det är ungefär samtidigt med Lundens gånggrift och Hagadösen, med liknande keramik.

Sommaren 2024 bjöd även på utgrävningar i Falbygden, där megalitgravarna ligger tätast i landet. Kring Falköping finns omkring 260 kända gånggrifter inom ett relativt litet område. Men spår av någon samlingsplats lik Stonehenge har ännu inte hittats.

I stället söker arkeologer vid Göteborgs universitet bland annat efter spår av stora inhägnade områden omgärdade av diken, vilka användes som mötesplatser av tidiga bönder. De kallas Sarup-anläggningar efter en känd dansk fyndplats på Fyn.

De hade en central roll och är de största monument som finns från neolitikum, förklarar Karl-Göran Sjögren, docent i arkeologi.

– I Norden är de 5–20 hektar stora, men på kontinenten finns det sådana på 150 hektar. Det krävdes enorma arbetsinsatser för att bygga dem. Man tror att de använts återkommande för större sociala aktiviteter, säger han.

Arkeologin har förts rejält framåt av dna- och isotopanalyser. Karl-Göran Sjögren och hans kollegor har undersökt släktskap och ursprung för gravlagda i Falbygden.

Sommaren 2024 studerade de 80 individer i den största gånggrift som undersökts, vid Frälsegården utanför Falköping. De tillhörde samma släkt i sex generationer och låg i var sin halva av graven efter två släktgrenar. Kvinnorna tycks ha varit inflyttade, och de döda har begravts efter mannens släktlinjer. Samma mönster framträder också i andra delar av Europa, i takt med att allt fler kvarlevor analyseras.

I Portugal har man funnit att megalitbyggarna delat mycket dna med jägare och samlare som bodde där före lantbruket, enligt arkeologen Antonio Faustino Carvalho vid Universidade do Algarve.

– De tidiga bönderna beblandade sig överraskande mycket kulturellt, ekonomiskt, ideologiskt och genetiskt med jägare och samlare. Monumenten uppstod alltså inte i kollisionen mellan två system, utan först ett par tusen år senare. Men syftet är ändå att visa vilka som kontrollerar ett område.

Han framhåller också hur olika man valde att bygga i olika delar av Europa. I centrala Portugal finns gravkammare där stenar målats med olika motiv, inte ristats som i Norden.

En annan ny metod inom megalitstudier är avancerad mineral­analys, där sammansättningen kan visa varifrån stenar kommer. På de flesta håll har de hämtats inom någon kilometers radie, ofta intill monument. Stenbrott har hittats nära gravar bland annat på Orust.

Mineralerna har framför allt stor betydelse när det gäller att finna ursprunget för omstridda stenar i spektakulära monument som Stonehenge. Det har diskuterats sedan den brittiska arkeologin uppstod just där på 1600-talet.

Upptäckten att den så kallade altarstenen i Stonehenge spårats till Skottland väckte genast debatt bland forskare, då nyheten publicerades i Nature i augusti 2024. Att altarstenen transporterats minst 75 mil var oerhört mycket längre än någon kunnat föreställa sig. Bettina Schulz-Paulsson är övertygad om att det skedde med båt, på vattendrag och längs kusterna.

Men det finns många bud om saken.

Stonehenge började byggas kring 3000 f. Kr., då stenar placerades i ring på platsen där det redan fanns äldre, mindre och enklare monument utan stora stenar. Det har länge ansetts att de yttre så kallade blåstenarna hämtats cirka 25 mil bort i Wales, medan den inre ringen byggdes 500 år senare med mer lokal sten. Det kan ha skett genom att de rullats på stockar, enligt den populäraste teorin.

Mindre uppmärksammad är teorin att de transporterats med inlandsisen. Den fördes fram för cirka hundra år sedan, och nya rön har presenterats ett antal gånger och senast våren 2024. Men som allt kring Stonehenge är meningarna mycket delade om hur inlandsisen påverkat landskapet där.

Den brittiske arkeologen och författaren Mike Pitts utesluter inte att altarstenen kan ha transporterats med båtar, men anser att det mest skett på land.

– Jag tror knappast att det rört sig om bara en logistisk operation där man bestämt sig för att fara och hämta en sten. De gjorde det för att det betydde något, kulturellt, religiöst eller politiskt. Transporten i sig var viktig, då det handlade om att involvera människor, säger han.

Mike Pitts resonerar om att stenen kan ha flyttats korta bitar i taget under många år och placerats i olika rituella sammanhang på vägen. Ingen vet ens när altarstenen kom på plats, om det var när Stonehenge började byggas, om det var tusen år senare eller däremellan.

Stenen kommer från nordöstra delen av Skottland. Ursprunget får Mike Pitts att associera till ett annat skotskt fynd vid Stonehenge: huvudet till en yxa av sten från ön Lewis i Hebriderna.

– Den hittades på 1920-talet och dateras till en tidig fas av bygget. Den är av en typ som var mycket vanlig på Orkneyöarna. De tillverkades i stort sett bara där, av speciellt mönstrad gnejs från Hebriderna.

Altarstenen är däremot gjord av lätt grönskiftande sandsten. Både yxornas speciella utseende och färgen grön kan ha haft viktiga rituella betydelser. En senare parallell finns med stenyxor tillverkade i västra Alperna av grön jadeit. I Bretagne gjordes yxor av den grönskimrande mineralen variscit från bland annat Iberiska halvön, dit färdiga yxor sedan kom tillbaka.

Sten i gröna nyanser var länge hårdvaluta i västra Europa. De var sannolikt populära för att de liknade (ärgad) koppar, en metall som i slutet av stenåldern började användas i östra Europa. Den fick stor rituell betydelse, framhåller Bettina Schulz-Paulsson.

– Jag tror att grönsten spreds med små grupper av specialister som rörde sig över Europa. Min hypotes är att några var ”arkitekter” som lärde ut hur man byggde med stenblock. De handlade med stenföremål och missionerade, spred sin ideologi. Grön sten var en motor i megalitfenomenets spridning.