Osminkad naturfilm

Igår kväll visade SVT en film om späckhuggarens matvanor och jaktstrategier. Så länge de håller sig till fisk ser jagandet mest graciöst och finurligt ut. Det börjar bli tveksamt när de nappar åt sig pingviner och tömmer ut deras innanmäten. Riktigt läskigt blir det förstås när de ger sig på andra däggdjur.Scenerna där en gråvalshona förgäves försöker skydda sin unge mot en flock späckhuggare, är unik på många sätt. Att det är filmat på så nära håll, så utdraget och så detaljerat. Och att det visades över huvud taget.Filmproducenten Sue Flood berättade en gång att när scenerna visades i brittisk tv, blev BBC nedringda av upprörda tittare. De var förbannade på att filmteamet inte ingrep, att de bara passivt bevittnade valungens kvalfyllda död. Naturfilmer brukar skona tittarna från våldsamma och plågsamma scener, ofta klipps de ned till ett kort-kort händelseförlopp. Det tycker jag är helt riktigt, men det ska inte vara ett absolut måste. Jag såg en film om elefanter. En återkommande scen i filmen var en utstött elefanthona och hennes unge, de segade sig fram i ett torrlagt landskap. Ungen blev allt magrare, vacklade, föll. Till slut reste den sig inte mer, trots att honan med alla medel försökte få den på fötter.Jag lärde mig något väsentligt om elefanters hårda livsvillkor. Men det kostade några tårar.