Luthers antisemitism

Jag håller på att skriva en bok om etikens tvivelaktiga beroende av religion. I det sammanhanget ville jag ta en titt på vad Martin Luther hade skrivit om judarna och hur detta hade presenterats i Sverige. Därför gick jag till Universitetsbiblioteket i Lund för att läsa hans skrift ”Om judarna och deras lögner”. Där fanns bara den första svenska upplagan från 1934 (ett år efter Hitlers makttillträde) utgiven på Ernst V. Hanssons förlag i Göteborg.

Den anonyme översättaren och introduktören skriver i förordet att häftet är ett utdrag av ”det mest aktuella” ur Luthers originalskrift. Sedan påstås att ”Luther, som hela sitt liv kämpade för frihet och rättvisa, kände sig tvingad att kämpa även mot dessa förtryckare”, det vill säga judarna. Tyskarna sägs vara i de judiska bankirernas händer, och judar tar 40-80 procents räntor på lån till ”gojim”. Luther retar sig också på att judarna är så stolta över sina anor; de tycker att de härstammar från det förnämsta folket på jorden, det folk som hade direktkontakt med Gud. De kallar Kristus för ”trollkarl” och ”ljuga […] om Hans kära moder och om alla kristna”. Judarna har inga ursäkter, skriver Luther, för ”Gud har tydligen visat att Kristus är Messias”.

Bland de icke-teologiska synder som Luther tillskriver judarna finns att ”de förgiftat brunnar, stulit och lemlästat barn […] Visserligen neka de därtill och även om så vore, så vet jag dock, att viljan inte fattas dem”. Luther, rättvisans förkämpe!

Helst vill han driva ut judarna ur Tyskland: ”Land och vägar stå öppna för dem, de kunna återvända till sitt land om de vilja.” Men så länge de finns kvar i Tyskland ger Luther ”några goda råd” om hur hans landsmän kan visa ”hård barmhärtighet” mot dem. Hans råd är att man bör bränna upp deras synagogor och skolor och även deras hem.

Det skulle gå nästan exakt 400 år tills Luther blev bönhörd i stor skala – av Hitler. Medan Andra världskriget pågick, blev den lilla skriften tydligen slutsåld i Sverige, för 1943 gavs en andra upplaga ut, nu på Bokförlaget Svea Rike, ”ett vanligt förlag vid den tiden”, som bibliotekarien på Lunds UB sa när jag talade med honom. Denna upplaga hade av någon anledning förkommit i Lund men fanns kvar i Uppsala. För svenskt vidkommande är denna andra upplaga ännu intressantare, eftersom den på baksidan utfärdar följande varningar:

”I dessa tider, då icke minst våra lutherska biskopar låta sig angeläget vara att tid efter annan utslunga de hårdaste förkastelsedomar över antisemitismen, kan det vara på sin plats att erinra om den inställning Luther själv efter moget övervägande hade till judarna. […] I förhoppning att våra biskopar et consortes måtte ta sig en funderare, innan de begå nästa bävsamt förpliktande prosemitiska budskap, överlämnas härmed OM JUDARNA OCH DERAS LÖGNER i rättrogna, svenska lutheraners händer.”

Tyvärr håller sig den svenske förmedlaren anonym. Det han (jag antar att det är en han) främst syftar på, när han nämner ”våra lutherska biskopar”, torde vara detta:

Första söndagen i advent 1942 skickades ett budskap ut till landets kyrkor, undertecknat av samtliga svenska biskopar med ärkebiskop Erling Eidem i spetsen. Överskriften är: ”Rashatet går fram över jorden som en dödsbringande smitta”, och i brevet uppmanas med många väl valda ord alla kristna i Sverige att ”föra kärlekens talan mot hatet” och ta med ”våra pinade bröder i Israels stam” i sina böner.

Tydligen har de svenska biskoparna fått inspiration från det ockuperade Norge, för i brevet står det: ”Gripna i vårt innersta hava vi lyssnat till de frimodiga och kristna maningsord, som vår betryckta norska systerkyrka ställt till dem som makten hava i hennes land, att icke sätta sig upp mot Guds klara ord genom att i förblindat rashat öva våldets gärningar.”

Ännu skulle det dröja några månader innan slaget vid Stalingrad hade avgjorts till tyskarnas nackdel, så ett visst mod krävdes det av biskoparna. Men den anonyme svensk som påpassligt gav ut en ny upplaga av Martin Luthers hatskrift mot judarna tyckte alltså att de hade uttalat sig förhastat när de kritiserat den rådande antisemitismen och nazisternas behandling av judarna.

Vad Luther själv skulle ha sagt om han hade levat kan vi förstås inte veta.