Psykiatri i politikens tjänst
”Reformistiska vanföreställningar”, ”skenbar normalitet”. Genom att använda dessa och andra ”psykiatriska symtom och diagnoser” på dissidenter gjorde sovjetiska psykiatriker sig till statens förlängda arm. Diagnoserna nämns i en intressant artikel i Läkartidningen om bruk och missbruk av psykiatrin. I det demokratiska Sverige har förhållandena lyckligtvis varit annorlunda. Ändå finns exempel då psykiatrin låtit sig missbrukas av makten. Som tvångssteriliseringen av utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. En nutida variant på temat är enligt artikelförfattarna ”bristande engagemang och otillräcklig tilldelningen av resurser till den psykiatriska vården”. Visst får en avmagrad psykiatri konsekvenser. Men är det missbruk när landstingspolitiker prioriterar ett budgetområden på bekostnad av ett annat? Knappast jämförbart med de övergrepp som praktiserades i Sovjet, vilket författarna heller inte påstår. I Sverige påverkar dessutom väljarna den politik som förs. Det komplicerar frågan om politikernas eventuella missbruk. I en annan artikel frågas om det är missbruk när psykiatriker använder sin expertis i akt och mening att hjälpa flyktingar att få stanna i Sverige. Exempelvis genom att utfärda intyg. Artikelförfattaren svarar nej. Det är lätt att känna sympati för psykiatrikers vilja att hjälpa nödställda flyktingar. Men är det likväl inte att missbruka psykiatrin om politisk övertygelse eller medmänsklighet snarare än vetenskap och beprövad erfarenhet styr innehållet i intygen? Ett missbruk i humanitetens tjänst?
