I vattumannens underbara tid?

Jag ägnar helgen åt att kratta på landet och läsa I vattumannens tid. Två statsvetare analyserar där 1968 års uppror och dess följder. Om jag förstår dem rätt så har allt blivit sämre sedan dess: ”Jag, jag, jag ekar fortfarande tomt och iskallt i de flesta samhällssfärer”, summerar de dystert. Dokusåpor, skräplitteratur och individualism hotar dagens samhällsgemenskap. Statsvetarna moraliserar, och jag är inte säker på vad som är vetenskaplig analys och vad som är ännu en variant på ”dagens ungdom” och deras försyndelser.Medan löven yr funderar jag på 1980-talets skräck för videovåld, knark och miljöförstöring, på 1940-talets hotande ”dansbaneelände”, på 1820-talets samstämmiga syn på den farliga ”atomiseringen”, (upplösningen av bondesamhällets normer och ideal) och på 1640-talets rädsla för tidens nära förestående slut. På så sätt kan man gå tillbaka till de gamla grekernas tal om samtidens förfall. Synd att två i övrigt pigga statsvetare skriver in sig i en så gammal och trött genre.