Historia i det intellektuella samtalet
Kulturchefen på en av våra större tidningar beklagar sig över det intellektuella samtalets försvinnande. Genom att åberopa historikern Anthony Beevor vill hon hävda att antiintellektualismen har att göra med ett särskilt förhållningssätt till historia: ”i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig”. För det första: Beevor borde vara den förste att akta sig för sådana utsagor, med tanke på att han ju skriver samma berättelse om andra världskriget gång på gång – och kanske just därför får många läsare. I hans böcker upprepar sig historien hela tiden. För det andra: vad skall historia vara till, om man inte skriver in sig själv i historien och söker finna mönster och typfall? Hur fungerar erfarenheter och minnen, om inte genom sökande efter historier som kan orientera oss som befinner oss i eftervärlden och vill skapa mening av ett dött förflutet, genom analogier, jämförelser och paralleller? Att inte söka känna igen sig i historien är antiintellektuellt. Det är missbruk av historia att inte använda den. Sedan är det en annan sak att vi hela tiden måste diskutera bruken av historia, Nationella frontens såväl som de svenska kultursidornas.
