Annons

Kall fusion – inte igen!...

Författare: 

Publicerad

2011-02-04

Förmodligen har Du inte undgått rapporteringen om ”energikatalysatorn” som tagits fram av forskarna Andrea Rossi och Sergio Focardi vid Bolognas universitet. I ett experiment som påstås matas med ca 700 W tas ut en effekt om 10-12 kW. Det talas om fusion av nickel och väte.

Som aktiv fusionsforskare drar jag återigen djupa suckar. Fortfarande frågar studenter i vår fusionskurs här på KTH hur det egentligen står till med de experiment inom ”kall fusion” som drogs igång av Pons och Fleischman 1989. Jag får förklara att det hela var mycket oseriöst och okunnigt, att deras uppmätta neutronflöden faktiskt inte var större än bakgrunden, att det tritium som skulle mätas fanns i 3-5 gånger högre mängd i det tungvatten de använde, att deras gammamätningar var felaktiga och att den teoretiska reaktiviteten för fusionsreaktioner avviker från deras påståenden med en faktor tio upphöjt till fyrtio.

Och nu kan vi se hur Ny Teknik ägnar förstasidan åt en artikel med rubriken ”Vi förtjänar Nobelpriset” om de italienska forskarna och deras experiment. Är inte Ny Teknik seriösa? Låt oss ta en titt på ett påstående som görs i artikeln: ”Uppfinnarna räknar med en tillgänglig energi motsvarande 517 ton olja per gram nickel.” Det låter mycket – men Ny Teknik kommenterar inte uppgiften... Min kollega James Drake och jag satte oss ned och använde lite gymnasiekunskaper för att snabbt få fram att det här skulle innebära att 27 % av massan av varje nickelatom som deltar i processen skulle direktomvandlas till energi! Det kan ju noteras att den mest effektiva energiomvandling som tänkas kan är materia-antimateria annihilation som här på jorden endast förekommer mellan enskilda partiklar under extrema förhållanden i partikelexperiment som på CERN. Den idag mest attraktiva fusionsprocessen, mellan väteisotoperna deuterium och tritium, leder till knappt 1 % omvandling materia – energi, vilket ger en enorm energitäthet redan det – miljoner gånger den som sker vid förbränning av biobränslen till exempel.

Till detta kan adderas att det är så gott som omöjligt att få till fusionsreaktioner mellan väte och nickel i rumstemperatur – den positivt laddade nickelkärnan stöter helt enkelt bort varje väteatom som närmar sig. Och skulle ändå fusionsreaktioner äga rum (Rossi hävdar att nybildat koppar har mätts upp), så är nickel helt fel ämne att arbeta med, eftersom den nukleära bindningsenergin för ämnen i detta atommassområde inte ger någon nettoeffekt att hämta från reaktionerna. Det behövs lättare ämnen för fusion och tyngre ämnen för fission.

Mindre tillräkneliga forskare kommer alltid att dyka upp. Men att deras påståenden basuneras ut så oseriöst som i Ny Teknik är beklämmande. Uppdraget inom vetenskapsjournalistiken är ju precis att göra vetenskap, inte pseudovetenskap, begriplig och tillgänglig för allmänheten.

Kommentera:

48

Dela artikeln:

Kommentarer

'”Uppfinnarna räknar med en tillgänglig energi motsvarande 517 ton olja per gram nickel.” Det låter mycket – men Ny Teknik kommenterar inte uppgiften'

Det gör de visst! Det är en felskrivning. Det ska vara 517kg och då är det 0,027% av nickelatomen som blir energi.

Uppgiften om att den tillgängliga energin i ett gram nickel motsvarar den i 517 ton olja kommer från Rossis patentansökan, och vi har noterat att det är en enkel felräkning. Rätt resultat med ingående värden i ansökan är 517 kg.

Rossi har bekräftat detta, och vi har korrigerat i den version som finns på webben:

http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3083775.ece

Rättelse kommer även i nästa upplaga av Ny Teknik.

Huruvida reaktionen är möjlig eller inte är förstås den svåra frågan. Vi kan inte ta ställning till detta utan redovisar bara de anmärkningsvärda resultat som visats upp, med reservation för de stora bristerna i tillvägagångssätt. Att vi ändå valt att rapportera beror på en rad sammanvägda bedömningar och allt detta är inte möjligt att redovisa i artiklarna.

Betydligt mer material än i tidningen finns dock på webben. Se artikeln ovan och länkade artiklar.

Vänligen
Mats Lewan

"Att vi ändå valt att rapportera beror på en rad sammanvägda bedömningar"

Kan du åtminstone punkta upp dem? Det skulle vara väldigt intressant att få inblick i hur era bedömningar ser ut och vilka kriterier som de baseras på (ärligt menat, utan ironi).

Gunnar,
Det är inte direkt en lista med punkter.
Inledningsvis handlar det om själva experimentet och de erhållna resultaten.
Jag själv och andra omkring mig, plus våra läsare (den första artikeln som vi bara publicerade på webben fick på två veckor över 100 000 läsningar -- de flesta av våra läsare är mycket kunniga) har funderat över hur energin på 30 MJ kunnat produceras, eller hur mätningen kunnat vara felaktig.
Alla tänkbara förslag som dykt upp har jag gått igenom och bollat med professor Levi och Ingenjör Rossi. (Läs intervjun med prof Levi på Nyteknik.se om du inte gjort det).
Jag har haft timslånga samtal (på italienska) med Rossi, Levi och Focardi (på italienska) dels för att ta reda på alla detaljer och konfrontera dem med svagheter och problem, dels för att bilda mig en uppfattning om vilka de är, vilken kompetens och bakgrund de har samt vad de har för bevekelsegrunder.
Bara en del av detta ryms naturligtvis i artiklarna, och en del är intryck som är svåra att fånga i text.
Sammantaget har jag inte hittat någon trovärdig förklaring till hur energin skulle kunna förklaras , vare sig med medvetet fusk eller slarv.
Självklart förbehåller jag mig rätten, som i princip alla andra som följer detta, att tvivla tills jag fått ovedersägliga vetenskapliga bevis genom noggrant utförda experiment (och de experimenten ska nu utföras, med lika delar intresse av Levi och Rossi som faktiskt tycks helt oberoende av varandra).
Men det faktum att det inte finns någon trovärdig förklaring till fusk eller slarv gör att jag sammantaget bedömt att detta är värt att berätta, att det har allmänintresse (vilket är av grunderna för journalistik). Trots att det tycks strida mot den fysik vi känner idag.

Jovisst är det en enkel felräkning. Men den anmärkningsvärda siffran om 517 ton olja förekommer på två ställen i pappersupplagan och det antyder ju inte direkt att denna "enkla felräkning" upptäcks av Ny Teknik. Varför sker ingen faktagranskning av det material som publiceras i Sveriges största tekniktidskrift?

Forskarna räknar gladeligen fel på en faktor 1000, men ändå tilldelas de både en förstasida och ett uppslag i Ny Teknik. Och ovanpå detta kommer, i nätupplagan, frågan: "Vad tycker du, nobelprisklass?". Varför inte fråga "Om någon kan göra guld med handpåläggning, nobelprisklass?"

Det finns ju en del lärdomar för vetenskapsjournalistiken att göra sedan kallfusionsaffären från 1989...

Jan, jag håller med om att det var slarvigt att inte kontrollräkna den siffran, framförallt eftersom jag själv reagerade över den direkt när jag läste den i patentansökan.

Och misstaget var också en väsentlig källa till misstänksamhet från min sida mot Rossi -- felet verkade helt enkelt för flagrant.

Jag hade ett långt samtal med honom kring detta för att försäkra mig om att det verkligen kunde vara fråga om en felskrivning av misstag och inte ett bevis på okunskap.

Hur som helst känns det inte bra att den hamnade i tryck och att vi inte upptäckte felet i tid. Det kan naturligtvis sänka trovärdigheten för min rapportering, och jag kan bara beklaga.

Jan: Som jag ser det så har NyTeknik gjort helt rätt. Dom har publicerat efter att ett trovärdigt experiment har utförts som producerat en ansenlig mängd energi och har rapporterat en förstärkargrad kring 32 ggr. Dom flesta är medvetna att tiden (1h) inte utesluter möjligheterna till en kemisk reaktion, men dimensionerna i själva reaktorn, enligt Andrea Rossis egna uppgifter på 1-2 L gör det osannolikt (dvs för litet utrymme för att innehålla kemiska processer tex förbränning av väte).

Både massan av vatten och väte som tillfördes processen kvantifierades (massförändring av väte cirka 1 g/ uträknat 107 g för att förklara processen utifrån ren väteförbränning). Själva experimentet var av det lättare slaget och några mindre hål har upptäckts som förhoppningsvis framtida experiment kan täppa igen.

Jag tror dom flesta är väl medvetna om att begreppet "kall fusion" inte ses med blida ögon inom forskningen. Oavsett så finns möjligheten att ni som teoretiker inte har hela bilden tex relativistiska effekter. Det som jag vill föra fram är att du nog inte skall hänga upp dig på själva terminologin utan bedöma experimentet utifrån vad som verkligen uppmäts och vad som observerats vilket verkar väldigt intressant i sig. Visar herrarna dessutom att reaktorn kan fungera under kontrollerade former under flera dygn (Rossi påstår att reaktorn gått 6 månader i sträck) så har ni en intressant utmaning att förklara vad som skett och världen har en kraftfull energikälla. Tidigare s.k. "kall fusion"-experiment har producerat några få W i energi, här har vi 12 kW. Det är en radikal förbättring och tillåter energin att kvantifieras med enkla temperaturmätningar.

Oavsett, med så många möjligheter till enorma vinster så kan vi som vetenskapsmän kosta på oss att behandla påståendena seriöst utifrån vad som verkligen uppmätts, inte utifrån vad som anses vara förklaringen. Dvs börja med experimenten, hitta svagheter hos uppställningen och uteslut möjligheter till fusk. Visar det sig sedan att experimentet producerar energi i sådana kvantiteter att kemiska reaktioner är uteslutna, börja sök efter en teoretisk förklaring. Det är en mycket mer produktiv väg än att direkt använda en färdig teoretisk uppfattning till att avfärda experimentella resultat.

Som någon sa i kommentarerna till artikeln. Ångmaskinen fick först sin förklaring 50 år senare från det den upptäcktes. Har vi en liknande situation här?

Jag är själv mycket intresserad av och öppen för alternativa vägar till fusion. Under årens lopp har jag både arbetat med och bedömt ett antal sådana. Men dessa vägar måste lyda naturens lagar!

På atomkärnenivå gäller kvantmekaniken - det kanske mest konsekventa området inom fysiken; undantag beviljas inte.

Det kan alltså INTE vara fråga om fusion i dessa experiment av (minst) två anledningar:
1) den elektrostatiska kraften mellan väte- och nickelkärnorna kan inte övervinnas i rumstemperatur; atomkärnorna rör sig för långsamt (det kvantmekaniska tunnlingstvärsnittet är försvinnande litet)
2) fusion mellan väte och nickel ger i princip ingen nettoenergi, eftersom atomkärnor med masstal nära nickel (exempelvis koppar) har nukleoner som är bundna lika hårt till kärnan (de har samma bindningsenergi). Det är skillnaden i bindningsenergi mellan reaktanternas nukleoner och fusionsprodukternas som ger nettoenergin, den så kallade massdefekten.

Det är alltså lika troligt att fusion ligger bakom de fenomen som Ny Teknik rapporterar om som att någon skulle kunna göra guld genom handpåläggning - därav min liknelse!

Väteatomens nukleon då, hör inte den till reaktanterna, vilken bindningsenergi har den( i väteatomen) ? Lyckats du få in den i nickelkärnan måste den nukleonens massa minska, eller?

Hej.
Även om det hela antagligen är en bluff så tycker jag som läsare att det är en lyckad artikel. Den var tänkvärd och satte igång mina och andras hjärnceller.

För övrigt har FoF tidigare publicerat tveksamma artiklar.

mvh Svante

Låt gå för teorin. Att den väger väldigt tungt råder det ingen tvekan om innan någon bevisar annorlunda bortom all tvekan (vilket Rossi med fler anser sig ha gjort med den här uppfinningen).

Vad vi har kvar att reflektera över och resonera kring är dom experimentella resultat som uppnåtts, tillsammans med Andrea Rossis egna "påståenden".

(1) Vi har ett experiment som har producerat 12 kW kontinuerligt under 30 minuter efter en uppstartnings-process där vatten värmdes upp och slutligen konverterades till ånga 101.6 C. In-effekten var kring 400 W och en förstärkargrad av 32 ggr uppskattades.

(2) Rossi ger att Volymen är kring 1 L inne i reaktorn som skall vara blyinfattad med 25-30 mm bly. Motsvarande mängd vätgas för att producera den mängd energi som demonstrerats uppskattas till 107 g och enligt uträkningar är volymen av mängden vätgas tillsammans med luft inte tillräcklig för att rymmas i reaktorn tillsammans med vattnet såvida inte väldigt höga tryck används (vore intressant med en kommentar på detta från expertis på vätgasförbränning). Vidare resoneras det att vid användandet av tex bensin, som har väldigt hög energitäthet, finns en stark explosionsrisk.

(3) Rossi påstår att han haft en reaktor som varit aktiv under en 6 månaders period (vilket kan ses som kuriosa) samt att man funnit en ökad mängd koppar efter denna period som överstiger normala nivåer i Nickel pulvret.

(4) Vidare påstår Rossi att han under den här demonstrationen strypt processen och att han tidigare nått mycket högre förstärkargrad (sett en siffra på 400 ggr).

Oavsett vad vi anser om "kall fusion". Tycker du inte detta är väldigt intressanta resultat som förtjänar vidare studier snarare än ett snabbt avfärdande för att uppfinnarna väljer att använda vissa begrepp?

Oavsett så har vi (givet att det inte har fuskats) en väldigt intressant process att studera. Visar det sig att den inte håller måttet så förstärks dagens teorier ytterligare (dom tål att testas). Annars har vi en mycket miljövänlig källa till energi.

De som räknat på mängden väte och syre som behövs för att åstadkomma tillräcklig energi har visat att dessa tuber väl skulle rymmas i befintlig konstruktion, demonstrationen var alltså högst otillförlitlig. Därför har professor Levi, som övervakade demonstrationen, fått grönt ljus av Rossi att köra en gång till, denna gång med noggran vägning av hela apparaten före och efter och med apparaten igång och övervakad under längre tid, minst ett dygn med samma höga energiproduktion som vid förra demonstartionen. Det hela blir ju högst intressant om det visar sig fungera under dessa omständigheter. Vore det då fortfarande möjligt att bedra fysiker?

Jag tackar för en hel del bra kommentarer. Det kan mycket väl finnas en del intressant kemi/fysik i experimenten, men fusion handlar det inte om. Dels kan, som sagt, den elektrostatiska kraften mellan protonen och nickelkärnan inte övervinnas i rumstemperatur eller ens vid 1000 grader, dels skulle stora mängder gammastrålning bildats, vilket inte rapporterats.

Termonukleär fusion är under utveckling på flera håll i världen, och den är dessvärre inte behjälpt av att det då och då dyker upp personer som bidrar till att associera fusion med det omöjliga, det utopiska.

Jag är själv väldigt skeptisk till detta men att säga att det är omöjligt är väl aningen överdrivet? Det är inte möjligt enligt känd fysik. Kom ihåg att man trodde sig veta en hel del om universum innan relativitetsteorin och kvantmekaniken.

Man blir så trött när man hör teoretiker såga uppfinningar bara för att de inte stämmer med d-a-g-e-n-s kunskaper i fysik.
1957 somnade Leo Esaki när han skulle övervaka tillverkningen av vanliga dioder. (Han berättade om detta i "Snillen spekulerar" när han fått nobelpriset för resultatet.)
När han vaknade var dioderna förstörda -- trodde han. Vid en mätning visade det sig att de hade negativ resistans. OMÖJLIGT enligt den tidens fysik. Men det var det alltså inte. Det han upptäckt var tunneleffekten, och nu sitter det en tunneldiod (eller esakidiod som den också kallas) i varenda radar man passerar när man går in i ett varuhus. Det som var "omöjligt" enligt känd fysik kunde ändå snabbt börja massproduceras.
Det är möjligt att det här dock är en bluff, men det får vi ju snart veta, en 1MW-reaktor skall ju stå klar om några månader. Vad hittar vi då för kommentar i FoF ?
En ödmjuk ursäkt, pinsam tystnad (fast det går väl knappast) eller en artikel om hur litet vi egentligen kan vara helt säkra på när det gäller fysikens innersta väsen?

Det händer att vattenånga i ett atomkraftverk, vid kylning för att återfå vatten för kylning "kondenserats"
så framställs ovälkommet en hel del VÄTGAS.
Detta medför problem. Möjligen sker en "kvantfysisk reaktion" VARFÖR undrar Peter Knutas boende i Upplands-Väsby Telefonnr. 08-59088612.

Som redan Hume påpekade så har vi människor egentligen ingen *logisk* anledning att förvänta oss att naturen skall uppvisa någon form av regularitet. Men vår *erfarenhet* har visat att den faktiskt gör det. Och den regularitet vi uppfattar som konsekvent uttrycker vi som naturlagar. Hit hör gravitationslagen och kvantmekaniken. Och lika sannolikt som att ett äpple skulle falla uppåt är det att Bolognaexperimenten skulle upphäva kvantmekaniken, dvs att det skulle vara frågan om kärnreaktioner.

"Muon-catalyzed fusion "?
Intressant att man verkligen kan ersätta elektroner med muoner och få väteisotoper som har så liten radie att fusion blir möjlig mellan isotoperna i utan extra energitillförsel. Fast förstås, enligt Wiki så är forskarna långt, långt ifrån "break even" med muoner. Men, det visar ändå att det kan finnas metoder som kan leda till en mera kontrollerbar fusionsenergi. Nog behövs väl mera fokus på möjliga mekanismer än förväntningar på att högre temperatur och tryck ska lösa alla problem med fusionsenergi?

(Skulle det gå bättre om man samlade de muoner som bildas högt uppe i jordatmosfären eller med konstgjord atmosfär i en slags behållare på månen)?

Jag håller med Dig, Mikael, om att det är klart angeläget att vi håller ögonen öppna för alternativa vägar att realisera fusion. Muon-katalyserad fusion, som Du nämner, såg riktigt lovande ut ett tag. Genom att byta plats med elektronen i en DT-muon-molekyl, kan den tunga muonen skärma av positiv laddning så att väteatomerna kommer mycket närmare varandra. Fusion i (eller nära) rumstemperatur blir då möjlig. Det här har man räknat och experimenterat på en hel del. Det bästa bränslet visar sig vara just en 50-50 blandning av deuterium och tritium. Eftersom muoner kostar en hel del energi att framställa (cirka 5 GeV), så måste de under sin 2.2 mikrosekunder korta livstid hinna med att katalysera över 1000 fusionsreaktioner (varje reaktion ger ca 5.4 MeV). Hur man än försöker med olika temperaturer på bränslet osv så klarar varje muon dessvärre inte av mer än ca 100 reaktioner innan den sönderfaller. Här var Naturen emot oss, dessvärre.

Jag föreslår att istället för att säga vad som går och inte går att istället dra nytta av den position vi i Sverige har, inte minst pga relationerna mellan NyTeknik och uppfinnarna att ta del av den här tekniken vilket kräver öppenhet. Vi har väldigt bra ingenjörer och forskare som kan hjälpa till i utvecklingen till färdig produkt.

Nyteknik rapporterar om ytterligare ett experiment där maskinen studerats under 18 timmar och energi producerades som motsvarar 26 liter bensin i en volym av 1 L och utan tillsatt bränsle under processen (0.4 g väte tillfördes initialt). Elektrisk tillförd energi var kring 80 W efter en initial uppstartningsprocess på 5-10 minuter. Effekten snittade på 15-20 kW men toppar kring 130 kW uppmättes under kortare stunder. Under experimentet förångades inte vätskan pga ett ökat kylvattenflöde.

Notera att uppfinnarna arbetar med nano-partiklar vilket kan vara en av anledningarna till att fusion uppnåtts dvs koncentreras tillräcklig mängd energi inom en tillräckligt liten volym så kan villkoret för fusion uppnås (en av många idéer om möjlig mekanism som presenterats).

Notera att testet tydligen skall vara ett genrep inför en mer officiell (och längre) demonstration.

Varför säljer de inte bara energin?
Varför skulle nanopartiklar ge så mycket mer värmeenergi och så mycket, mycket mindre strålning? Nog åter dags att kolla de skeptiska hemsidorna/kommentarerna, i alla fall också!
(om man nu orkar, hinner och klarar att förstå alla tekniska och vetenskapliga detaljer, har ett svagt minne av nyheter om kall fusion för 5-10 år sedan efter tidigare påstådd kall fusion, den med platina under tryck)

Tekniken håller på att kommersialiseras. Rossi har avtal redan slutet för licensiering av tekniken.

Tanken med nano-partiklarna är enligt en teori att dom inte avger värme på samma sätt som större partiklar. Energin lagras istället i form av en stående våg i UV (?) som ökar i styrka tills tillräcklig mängd energi finns tillgänglig för fusion. Detta är bara en av teorierna. Blir intressant att följa detta.

mvh Per

Någon gång under 1800-talets sista år gjorde chefen för det amerikanska Patentverket ett klassiskt uttalande när han sa att de lika gärna kunde lägga ned verksamheten, för nu var allting redan uppfunnet. Vi kan nog konstatera att han hade fel.

Tack Tomas!

/Ola

När jag läser flera av kommentarerna till den här bloggen så känner jag att det framträder en (berättigad) otålighet inför fusions framträdande som energikälla. Låt mig helt kort berätta hur det ser ut. Inom EU har vi tagit fram en tidslinje för utvecklingen av fusion baserat på magnetisk inneslutning (fast track), som radikalt, och äntligen, bryter med perspektivet "det är alltid 40 år kvar till fusion".

[ITER](http://www.iter.org/), det stora internationella fusionsexperimentet, skall vara klart 2019 och efter ett par år generera ca 500 MW fusionseffekt. Under tiden att vi lär oss kontrollera heta, brinnande plasmor i ITER-tokamaken, genomförs materialtester i en anläggning kallad IFMIF. Till år 2035 bygger vi en fullskalig prototyp, DEMO. Och efter några års tester och utveckling kan kopior av DEMO börja kommersialiseras. Allt detta under förutsättning att politiker och beslutsfattare stöder utvecklingen i minst den takt den är planerad (ITER fanns färdigplanerad på papper 10 år innan byggplats och medel kunde beslutas politiskt). Skulle ytterligare medel skjutas till, kan utvecklingen skyndas på ytterligare.

Intressant nog finns redan idag en fullskaleanläggning för fusion i drift. Det rör sig om National Ignition Facility ([NIF](https://lasers.llnl.gov)) som inte använder magnetfält för att hålla det heta plasmat på plats, utan i stället utnyttjar materiens tröghet under någon nanosekund (tröghetsfusion). Med hjälp av högeffektiva lasrar, som fokuseras mot en sfärisk kapsel med bränsle och komprimerar den till höga tätheter och temperaturer, kan små kontrollerade "vätebomber" skapas. Redan om något år kommer experimenten att visa om detta är en framkomlig väg. Sedan återstår förstås problemen med att förbättra lasrarnas måttliga verkningsgrad och att få till cirka tio pulser i sekunden. Men det är onekligen så att fusion utvecklas seriöst på flera fronter!

Men all respekt för dina kunskaper!

Det svåra är inte att hitta en komplicerad lösning på ett problem. Det gör man med hjälp av gamla beprövade metoder, envishet och tid.

Enkla lösningar hittar man med öppet sinne och nya metoder. Det är mycket svårare.

Det förvånar mig att så många vågar vara så tvärsäkra med så lite fakta om det aktuella projektet.

För mig är allting möjligt tills motsatsen bevisats! Det ska bli oerhört spännande att följa detta projekt, tycker jag!

Mvh

Var det inte Andrea Rossis uppfinning som vi diskuterade och om den har påvisat fusion eller inte? Vore intressant om du kunde kommentera din ståndpunkt inför dom mätserier som påvisats. Den senaste, pågick så länge att all form av kemisk förbränning inne i reaktorn kunde med marginal uteslutas.

Tror du att det är en ren bluff? Om inte, kan annat än kärnfysik förklara energimängderna? Konservativt, enligt rapport producerades 15 kW under 18 h, ungefär 1 GJ totalt. Detta motsvarar för bensin (34.8 MJ/l) cirka 28 L. Reaktorns volym är 1 L.

mvh Per

Nu har professor Levi övervakat processen ännu en gång, nu under 18 timmar. Det här börjar kännas som allvar nu, står vi inför nya fysiska grundlagar hittills okända för oss?
http://freeenergytruth.blogspot.com/2011/02/cold-fusion-rossi-focardi-en...

ok, vad jag läst för länge sedan så finns stora problem med skölden runt termisk fusion även när man lyckas tekniskt, mer eller mindre ekonomiskt, eller?
Behöver man tills tekniken förbättrats producera tritium genom att ha litium i skölden? (tritium behövs för den termiska fusion som erfodrar mindre tryck och temperatur, och tritium är väl inte så väldigt vanligt?)
Kall fusion vore förstås väldigt bra men på något sätt ska deuterium med eller utan tritium slås samman för att bilda Helium och en massa strålningsenergi tas till vara på ett bra vis. Vi får väl se om det är enkelt. Viktigt är förstås att några försöker. Men andra energikällors möjligheter måste förstås också vägas in i möjliga satsningar för framtida behov.

Det är kanske ett fusk där tillskottet av energi överförs via ultraljud, en teknik som undersökte vid KTH, institutionen för tillämpad elektronik 1992. Användning för t ex militärt bruk. Elkablar läcker nämligen signaler som fienden kan uppsnappa. Trådlös överföring av energi via magnetfält är väl annars på gång.

Det kommer bli möjlighet att ställa frågor direkt till Andrea Rossi på fredag klockan 10 på Ny Teknik
Länk finns på
www.energikatalysator.se

Kanske börjar det bli dags för Jan Scheffel att något lite modifiera sin inställning till kall fusion i allmänhet för att undvika att vilseleda sina studenter? Andrea Rossi rules, so far. Någon som vill satsa sin förmögenhet på att han har fel?

Jag hade gärna satsat en god slant på att Rossi har fel, men jag hittar ingen som erbjuder sådan vadhållning. Frågan är också vilket tidperspektiv som behövs. Om Rossi säkrar finansiering från något stort företag så kan han antagligen hålla på i flera år utan att leverera något, och om företaget tröttnar så lär de väl låta projektet tyst och stilla somna in snarare än att medge att de slösat bort pengar.

Jan Scheffel!

Tack för bloggen. Jag har läst den och kommentarerna med stort intresse och har en fråga.

Om vi rent hypotetiskt skulle anta att Coulumbbarriären kan passeras/övervinnas och fusion är möjlig. Hur skulle i så fall den process som leder till ”produktion” av energi se ut. Vilka reaktionsvägar är överhuvudtaget tänkbara och är presenterade data i överensstämmelse med någon/några sådana vägar. Du har varit inne på det när du skriver att det inte skulle kunna ske utan att stora mängder gammastrålning skulle avges. Jag har några tankar kring detta, men mina kunskaper i kvantmekanik är mycket magra- varför jag skulle vara tacksam om du ville kommentera och utveckla detta något.

Är det inte så att inom kvantmekaniken finns en motsvarighet till den klassiska mekanikens krav på rörelsemängdens bevarande. Under den förutsättningen kan väl inte fusionen av en proton och en nickelkärna i sig ge upphov till avgivning av stora mängder energi (i form av enbart rörelse/värme) hos fusionsprodukten, eftersom en sådan ökning av rörelseenergin knappast skulle vara förenlig med kravet på rörelsemängdens bevarande. För att få ut energi ur processen skulle således fordras att en eller flera (mer eller mindre högenergetiska) partiklar (fotoner eller andra) avges någonstans under det förloppet, antingen mer eller mindre direkt i samband med fusionen eller senare i samband med någon sorts sönderfall av fusionsprodukten.

Således, även om man tror på möjligheten av en fusion som i sin tur leder till frigörelse av energi så är frågan om tillgängliga data är förenlig med kända/möjliga reaktionsvägar. Skulle du kunna kommentera detta något mer. Dels om min fundering kring rörelsemängden ovan är någorlunda korrekt. Och, givet att vi ändå tror på möjligheten av fusion, om det alls finns någon möjlig väg/vägar (fusion, plus möjliga sönderfallsvägar) som är förenliga med rapporterade data, kvantitativt och inklusive frånvaron av en kvantitativt betydande strålning.

Du har som sagt redan varit inne på detta i ett tidigare inlägg, men jag skulle uppskatta om du kunde utveckla detta. Gärna med några kvantitativa reflexioner kring eventuell förväntad strålning.

Jag är dessvärre inte specialist på kärn- eller kvantfysik, men vad jag kan säga är att reaktionen är fullt möjlig, och dessutom exotermisk, utifrån bevarande av energi och rörelsemängd i kvantmekanisk mening.

Reaktionen (förenklad) är proton + nickel (X) -> koppar (X+1) -> nickel (X+1) + positron + gammastrålning.
Positronen annihilerar snabbt mot en elektron med gammastrålning som resultat.

Men detta KAN INTE SKE pga Coulombpotentialen mellan partiklarna. Inom fusionsforskningen kan två sätt att överkomma Coulombpotentialen användas. Det traditionella är att sätta sådan fart på reaktanterna att den kinetiska energin blir i paritet med potentialen. Då kan partiklarna komma så nära varandra att den starka kraften tar över och vi får fusion.

Ett annat sätt att reducera Coulombpotentialen är att skapa en molekyl med två tunga vätekärnor och en muon med en massa nästan 300 gånger elektronens (muon-katalyserad fusion). Muonen skärmar effektivt av Coulompotentialen och fusion kan ske genom kvantmekanisk tunnling. Det sker dock alltför sällan, så kostnaden för att framställa muonerna gör det hela oekonomiskt.

Det stora kruxet här är att tvärsnitten ("sannolikheterna") för fusion är mycket mindre än tvärsnitten för att partiklarna skall repelleras (glida ifrån varandra) vid kollision. Alltså: även om partiklarna har tillräckligt hög hastighet för att fusion skall kunna äga rum, så sker detta på ett ekonomiskt sätt endast om partiklarna får mångfalt upprepade chanser att kollidera med varandra. På så vis kan det låga fusionstvärsnittet börja jämna ut oddsen. Två kolliderande höghastighetsdeuteriumstrålar fungerar alltså inte! Det är därför vi bildar plasmor av de snabba partiklarna och stänger in dem så att de kan tillåtas kollidera tusentals gånger innan "fusionskollisioner" sker.

Vi vet (sedan experiment på 50-talet) att vissa s k plasmainstabiliteter kan accelerera partiklar lokalt till extremt höga hastigheter, så att ett antal fusionskollisioner sker. Men antalet spridningskollisioner är alltså tusenfalt gånger större, dvs partiklarna sprids utan att kollidera igen, på ett sätt som gör att hela mekanismen blir fullständigt olönsam...

Jag hoppas att detta kastar lite mer ljus över problematiken med den påstådda kalla fusionen.

Det är möjligt att detta är en bluff, eller att det inte funkar så tillförlitligt som det påstås, vi lär bli varse, eller iaf kunna stärka eller försvaga dessa misstankar inom ngt år.

MEN
Man kan aldrig avfärda sådana här saker med tat dom inte stämmer in i kända teorier !!
Att först ta fram en teori som man sen verifierar osv är ETT sätt att ta vetenskapen framåt.
Ett annat sätt är att exprimentera och hitta resultat som man, eller andra, sedan kan lyckas hitta en teori till.

Många gånger i historien har vi hittat saker som inte kunnat förklaras, just då iaf. Och detta har ibland gjorts av de mest oväntade människor.

Vem kunde tex tro på att två cykelreparatörer på Vischan i Usa skulle uppfinns den kontrollerade flygningen ?

/K

Jag håller absolut med om att goda forskare håller ögonen öppna för nya möjligheter. Allt behöver inte passa in i kända teorier.

Men en viktig faktor är också: till vilken grad avviker det påstådda beteendet från de beteenden vi känner till och har formulerat naturlagar för? Att övervinna Coulombpotentialen (kraften mellan protonen och nickelkärnan) i rumstemperatur är lika extremt som om
* stenar skulle falla uppåt (gravitationen omkastades), eller
* elektronladdningen skulle ändras, eller
* en protons massa skulle börja variera i tiden osv
Naturen uppvisar en viss form av regularitet. Avvikelser kan vi upptäcka med alltmer raffinerad forskning (relativitetsteorin vs Newtons mekanik exempelvis). Men så extrema avvikelser som det rör sig om här ser vi inte i naturen.

Nu är jag inte tillräckligt insatt i det ämnet, men det har ju framförts teorier om att man kan gå runt coloumb-barriären, dvs helt enkelt att det inte är på det klassiska sättet som man slår ihop atomer. Det finns tydligen ngn teori, Widom-Larsen, som förvisso inte kunnat bekräftats, och Rossi säger själv att det troligen inte är applicerbart, iaf inte direkt - men det är en teori som gör så att coulumb-barriären kan "borträknas"...

Rossi själv vill ju inte kalla detta för kall fusion, utan "Energy catalyzer" just bla att de klassiska teorierna om fusion inte passar in...

Som sagt: Jag vet inte om detta är bluff eller revolution - men jag tror definitivt att man kan behöva tänka i helt nya banor OM detta nu är sant och man skall hitta en teori som funkar.

/K

De flesta har väl vid det här laget konstaterat att det fungerar. Inget batteri och ingen förbränning kan förklara energimängden. Det intressanta är väl att börja fundera på hur det går till om det inte är kall fusion.

Hej Jan,
Har du några nya teorier nu när både Hanno Essen och Sven Kullander har deltagit vid ytterligare test av katalysatorn (2 april) och uteslutigt en kemisk reaktion?

Jag diskuterar det hela med Sven ibland och det kan bara konstateras att experimentet är mycket märkligt. Hela 25 kWh har bildats inom en volym av 50 cm3 efter några timmar. Kemisk energibildning har, vad jag förstår, inte den energitätheten. Men nukleära reaktioner kan det inte vara. Noterbart är exempelvis att inledande mätningar av "nickelaskan" inte visar på några avvikelser från den naturliga fördelningen av nickel- och kopparisotoperna. Det finns en 2 cm blyskärm, men ingen strålning alls verkar finnas utanför denna.

Om någon har en bra idé rörande hur kemisk energi av denna koncentration kan bildas, så är en kommentar vällkommen!

Jan, kan det vara så att etablerad vetenskap ibland visar upp en arrogant sida och att balansen mellan ödmjukhet och arrogans åter igen behöver justeras. Kan det vara så att du också har blivit lite arrogant av allt du tror dig veta. Det händer åtminstone mig med jämna mellanrum. En knäpp på näsan brukar då friska upp. O jaaaa. Kall fusion igen.

Det rör sig antagligen om en rumtids-degeneration som jag observerat i vissa statistiska experiment med vidhängande energikoncentration. Försök hitta triggparametern. Det här är verkligen forskning på en nivå som får självaste kvantfysiken att förblekna. Eftersom universum är kvantifierat så handlar det bara om att styra kvantprocessen och då kan vilka resultat som helst åstadkommas. Men även om jag säger detta kommer det att ta hundra år för någon annan att begripa sammanhanget därför att det vänder upp och ned på precis allt och människan får vänja sig med tänka i helt nya, outforskade banor och beträda okänd, för att inte säga minerad mark. Civilisationen som vi vant oss vid den kommer att kollapsa. Men vad är alternativet, att fortsätta som neanderthalare eller bejaka något nytt? Ibland får man dock göra hela jobbet själv, suck, men det var ett tag sen jag lämnade labbänken, så världen får kanske aldrig veta. Kanske lika bra det.

För att bedöma Andrea Rossis ”Energikatalysator” kan man ta del av rapporterna från experimenten den 29 mars 2011, av Sven Kullander och Hanno Essén (K&E) samt den 19 och 28 april av Mats Lewan (L1 och L2). Rapporterna finns tillgängliga här:
http://www.nyteknik.se/incoming/article3144955.ece/BINARY/Ladda+ner+Kull... (K&E)
http://www.nyteknik.se/incoming/article3166567.ece/BINARY/Report+test+of... (L1)
http://www.nyteknik.se/incoming/article3166569.ece/BINARY/Report+test+of... (L1)
Vid alla tre tillfällen användes samma apparat med enstaka parametrar ändrade mellan gångerna.
K&E: Vätgastryck=25 bar, Kylvattenflöde=6.47 kg/h, Inmatad effekt= 300 W, tid=5h 45 min
L1: Vätgastryck=12 bar, Kylvattenflöde=4.12 kg/h, Inmatad effekt= 318 W, tid=2h 10 min
L2: Vätgastryck=25 bar, Kylvattenflöde=3.8 kg/h, Inmatad effekt= 313 W, tid=2h 58 min
I samtliga fall visade temperatursonden i den övre delen av kylvattenröret i närheten av utloppet en nära konstant nivå nära 100 ̊C under huvuddelen av tiden.
Rossi antar att temperatursonden mäter temperaturen på det utgående vattnet och att allt vattnet förångats helt och har kommit fram till att det skulle krävas ett effekttillskott av 4.39 kW ( K&E), 2.6 kW (L1) repektive 2.3 kW (L2) utöver de ca 300 W som matats in.
Jämför vi K&E med L2 finner vi att det förmodade energitillskottet måste ge olika effekt i de två fallen och precis så mycket att temperaturen hela tiden hålls nära 100 ̊C. Reaktiviteten, om det är en kärnreaktion, skulle alltså vara kritiskt beroende av vattnets temperatur i en helt annan del av apparaten, ganska långt från behållaren med nickelpulver.
Om det vore sant, borde det vara vanskligt att, som rapporteras i K&E, experimentet stoppas genom att man ökar vattenflödet till 30 kg/h! Ändå stoppas experimentet genom att uppvärmningen på 300 W stängs av! Om effekttillskottet var 4.39 kW skulle 300 W vara försumbart!
Jämför vi L1 med L2 finner vi att vätgastrycket inte verkar ha någon betydelse för reaktiviteten, vilket borde ha varit fallet om en reaktion med väte var verksam.
Vi måste därför överge Rossis antagande om att allt vatten förångas! Det innebär att temperaturmätningen inte ger något säkert besked om det utgående vattnets energiinnehåll och därmed effekt.
Dessutom tyder inte en temperatur nära vattnets kokpunkt på total förångning, i så fall skulle temperaturen stiga ytterligare. Det tyder i stället på att sonden befinner sig i ett fasövergångsområde med både vatten och ånga.
Temperaturmätaren mäter inte det utgående vattnets genomsnittstemperatur! Vattnet värms via kopparröret, som har högre temperatur än vattnet. När röret når vattnets kokpunkt bildas ett kokande skikt nära väggen. Vid högre temperatur vidgas skiktet och når sondens position. Innanför kan vattnets temperatur fortfarande vara betydligt lägre, beroende på strömningshastigheten. Vi har inte tillgång till mätningar av utgående effekt eller temperatur. Det lägsta tänkbara alternativet är den inmatade effekten, ca 300 W, och en medeltemperatur på ungefär 60 ̊C (K&E) eller 80 ̊C (L1, L2). Även då kommer utgående slang att kännas het och ånga kan puffa ut när ventilen i apparatens topp öppnas.
I brist på mätningar får vi nog stanna där.
K3EM

Hej. Jag är ingen expert i ämnet, men är intresserad av det mesta, och för tillfället är det IFR-teknik som står i focus, och under tiden jag intresserat mig för det så har jag också kommit att läsa om denna LENR eller E-cat-teknik. Hela projektet förefaller vid en första anblick likna ett "confidence-trick", eller lurendrejeri, helt enkelt, och jag sympatiserar således med Jan Scheffels åsikter i ämnet. En tilltalande förklaring till fenomenet har jag dock läst, och den går ut på att det utgående vattnets energi-innehåll helt enkelt är överskattat omkring 7 gånger, samt att den hemliga nickel-legeringen inne i apparaten fungerar som ett Ni-Mh batteri vilket självurladdar med värmeutveckling under speciella omständigheter. Engelsk text finns här:

Joshua Cude says:
February 7, 2011 at 11:20

--- (utesluten del av det långa meddelandet...) ---

*What is probably happening:

1. The claim of dry steam is not credible, and certainly not from the moment the fluid hits 100C. When boiling begins, the turbulent flow of rapidly escaping steam and boiling water is likely to produce a steam/mist mixture. Whatever the “air quality monitor” measured, this claim requires more than someone’s pronouncement to be believed.

2. Looking at the shape of the temperature curve in test 2, assuming a smooth variation of the power transfer, suggests that at most the power increases by a factor of 2 during the plateau, giving an average power output during the plateau of less than 2 kW. The input was briefly reduced to 400 W in test 2, and that seems to correspond to the dip in temperature below 100C, consistent with this interpretation.

3. If the flow rate measurement is accepted, and that could have been made much more definitive, then less than 1 kW is being produced by the reactor. This could easily be explained by a hydrogen reaction; combustion would require only a few tens of grams of hydrogen. Considering the measurement of the hydrogen consumption was almost confounded by a piece of tape, hiding a 30-g change in 14 kg would not have been difficult. If the reaction were nuclear, then less than 1 mg hydrogen would be needed, and a connection to a hydrogen bottle would have been completely unnecessary.

och här:

Rossi apparatus =NiMH battery thermally activated self-discharger?

Considering above discussion that power output could be overestimated up to 7
times because of difference between vaporization and just reaching 100C, it
brings to power output in the range of existing power sources. A set of
suspicious coincidences is pointing towards using nickel-metal hydride
batteries, which are used in innovative way.

Instead of just discharging them directly, they can be overheated to about
100-110C which will cause accelerated internal self discharge through direct
reaction between H2 developed from metal-hydride anode and NiO(OH) cathode. This
self discharge causes large heat dissipation, basically entire energy of the
battery is dissipated as heat instead of electricity. See for example some data
here, showing
that once heated in 60C thermal chamber, NiMH batteries will maintain 80C
temperature due to heat developed by self-discharge.
http://www.google.com/url?q=http%3A%2F%2Fbooks.google.com%2Fbooks%3Fid%3...\
wCH0C%26pg%3DPA501%26lpg%3DPA501%26dq%3D%2522nickel%2Bmetal%2Bhydride%2522%2B%25\
22thermal%2Brunaway%2522%2B-lithium%26source%3Dbl%26ots%3DYEwBumR30I%26sig%3DBLp\
EgtAIn8-rA9-FDoZEX0LlAWs%26hl%3Den%26ei%3DpQNYTd3VDoetgQeZ2aHQDA%26sa%3DX%26oi%3\
Dbook_result%26ct%3Dresult%26resnum%3D1%26ved%3D0CBoQ6AEwAA%23v%3Donepage%26q%3D\
%2522nickel%2520metal%2520hydride%2522%2520%2522thermal%2520runaway%2522%2520-li\
thium%26f%3Dfalse

Lets check the required energy availability from NiMH battery.
From Levi report
http://www.territorioscuola.com/download/Levi-Bianchini-and-Villa-Report...
"The basic observable elements are an horizontal metallic tube (approximate
length 70 cm, diameter 20 cm, 22 L volume, 30 kg weight as a guess-estimate".

Why is it so heavy? According to Rossi, apparatus includes lead shielding to
shield radiation. However, very accurate measurements of neutrons and gamma
radiation in the same Levi report showed no radiation whatsoever.
Levi also explained that lead shielding can not completely hide radiation, only
reduce, so absence of radiation oustide shielding means that there is no
radiation inside either.
So could it be that so called lead shielding is just an excuse for
the weight of batteries? Quick check - 30 kg * 80Wh/kg (NiMH energy density)
gives 2.4kWh which would allow to produce 4.8 kW output for half hour
demonstration - more than needed to account for 7 times reduced power estimate.
The same batteries would have volume of 2.4kWh/300Wh/l (volumetric energy
density of NiMH) = 8 L. This is well within 22 L volume estimate and gives
enough space for heater and water pipes.

Using thermally induced self-discharge would also account for about 30 min delay
- because thermal time constant of all batteries is about 30 min due to large
mass and thermal capacity, it takes about 30 min to heat it up to needed 110C
temperature with 400W heater. It is a much more natural explanation rather than
some artificial trigger
that was issued after 30 min.

This elegant apparatus would exhibit the same behavior of Rossi demonstration
unit, and, conveniently, it would even be rechargeable! By simple switching
wires from heater to battery string terminals, they can be recharged for the
next demonstration!

Care should be taken not to allow overheating above 140C where NiO(OH)
decomposes with oxygen release and whole thing can blow up. That is where the
need of very accurate external temperature control and water flow control comes
in. Btw operating battery in such way is extremely dangerous as thermal run-away
is possible, so all the participants of this demonstrations might have been
exposed to mortal danger.

Hopefully these considerations are just a coincidence and Rossy device is a real
thing.
But for any prospective investor I would absolutely require long continuous run
test (above 24 hrs) and inspection of the volume/weight of the inside of the
device to exclude above mechanism.

Note that making apparatus larger (say 1MW, as in promised in october next
demonstration) does NOT eliminate above
"NiMH thermal self-discharger" - it is perfectly scalable to any power by
increasing battery size! Only long (>24 hrs) continuous run-time with fixed
device size/weight can assure against such contraption.

Regards,
Yevgen

Electroimpuls - UFO

Principen för operationen är baserad på elektrostött. UFO-fenomenet som medföljer en kraftfull gnista in i vätska.

Enheten UFO och dess arbetsprocess.
Stödordningen är visad i electropulse UFO. På insidan av huset 1 arbetar tillsammans med en parabolisk reflektor kamera 2 riktningskopplare reflektansen hos den chock vågen åt höger.
Elektroderna 3 är satt så att utsläppet ägde rum mellan dem i fokus för parabel. De Elektroderna är inkluderade i den kedja av högspännings-lindningen hos transformatorn 7 som fått en kapacitet av 6 och en likriktare 5.
Den transformatorn ökar strömförsörjningen sjunker till ett värde som är större än den som krävs för genomslag av vätska mellan elektroderna.
Värdet av den pålagda spänningen bestämmas urladdning av gapet 4. Kondensatorn regelbundet urladda sig genom utsläpp gapet och elektroderna mellan dem vid tiden för elstött uppstår gnistan.
Gnistan är en plasma-kanal med en hög temperatur, så att den kumulativa bubblan är bildad, som pressar uppmanar väggarna i den-kanalen i några tusen bar.
I detta fall den chocken främre är mycket brant, och temperatur och tryck i de två skikten av fluidum intilliggande, skall skilja sig skarpt, vilket leder till stora värmeförluster. Experimentella studier anvisas att 50% av utsläppen energin läggs på strålningen i stötvågen. Därför är det snabbt förvandlas till en sinusformad ljud vågen, ända fram till flänsen och reflekteras från det på grund av ekot.
Därför drar vi slutsatsen:
1.Vänstervägg träffas:
F1 = ps = 10000bar x 10cm ² = 100000 kg
2.Höger väggen blir drabbade: F2 = 0

Sammandrag

Som erhålls genom den obalans av inre krafter i ett slutet system:

F = F1 - F2 = 100000kg.

Lägg till kommentar