Glada och sura miner

I DN skriver Karin Bojs med anledning av Trollhättanmiljarderna att Vetenskapsrådet (VR) har den bästa kompetensen för hur forskningskvalitet ska bedömas. Det är just så här års som det är dags för VRs årliga utdelningen av forskningspengar. Inom mitt eget gebit var söktrycket som vanligt hårt. Endast 21% av ansökningarna får pengar.Betyder detta då att 80% av de svenska forskarna inte får ett korvöre att köpa en ny dator, en bok eller ens en tidskrift för? I många fall är det dessvärre så. Enligt citat från DN-artikeln ovan menar Tomas Östros att ”Vi kan inte bara smeta ut resurser på alla. Vi måste belöna de forskningsmiljöer som verkligen kan konkurrera med de bästa utomlands.” VR verkar följa detta koncept. Det gör dock systemet väldigt konservativt och det kan verka närmast omöjligt för nya grupper – yngre forskare, kvinnor och forskare från små högskolor – att slå sig in i bidragssystemet. Hur forskar man utan pengar? Vad händer med tanken om forskningsrelaterad undervisning? De forskare som fått slantar kan man finna här. Vi övriga 80% får väl fortsätta muttra…Eller så kan man gå och lyssna på dagens idéseminarium om svensk forskningsfinansiering som anordnas av SULF. En av anledningarna är ett debattinlägg i Universitetsläraren som menar att endast VRs fördelning av pengar kostar 230 miljoner. Man kan ockå undra över all den tid som forskare måste ägna åt att söka pengar, samt att utreda andras ansökningar. Tid som kunde läggas på exempelvis forskning.