Klimatskeptikerna och psykologin

Klimatskeptikerna har vind i seglen just nu. Inom vetenskapen har visserligen inget hänt som ändrar slutsatserna om global uppvärmning, men massmedia har gjort stor affär av några olika ”klimatforskningsskandaler”. Det är svårt att undvika funderingar kring psykologins roll i dramat.

Under en period förra året dök psykologer upp i TV-rutan för att förklara varför vissa människor vägrade acceptera sambandet mellan växthusgaser och planetens stigande temperatur. Jag var inte helt förtjust i rollen psykologerna fick. Inte därför att de skulle ha fel, utan därför att deras uttalanden användes på ett sätt som var respektlöst mot de människor som av olika anledningar inte ville tro på vetenskapens bild av läget.

De psykologiska och kulturella skälen till att en person har en viss trosuppfattning må vara hur uppenbara som helst, hon förtjänar ändå att bemötas med saklig diskussion. Att offentligt berätta om hennes försvarsmekanismer och känslomässiga bindningar är ett omyndigförklarande av hennes argument. De upplevs sannolikt, åtminstone ur hennes eget perspektiv, som högst rationella.

Med detta sagt, kan jag ändå inte låta bli att spekulera lite om den psykologiska bakgrunden till hur klimatforskningen framställs i media för närvarande.

Köpenhamnsmötet i december slutade i besvikelse. Trots att jordens framtid stod på spel lyckades politikerna inte enas om de, trots allt fullt överkomliga, åtgärder som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser. Mänsklighetens egoism och oförmåga att hantera sina egna livsvillkor kom i öppen dager. Luften gick ur miljöorganisationerna. Många upplevde säkert både vanmakt och en obekvämt gnagande existentiell ångest.

Ovanpå detta hade nyhetskonsumenterna blivit övermätta på dystra framtidsprognoser. Få ville ha mer av den varan.

Inte konstigt att det uppstod god jordmån för reportage som misstänkliggör klimatforskningen i allmänhet och FN:s klimatpanel IPCC i synnerhet. Vem vill inte tro att hela den globala uppvärmningen är en politisk bluff, missuppfattning eller konspiration framdriven av sensationslystna forskare?

Och varför inte? De vetenskapliga metoderna är dunkla och okända för de flesta. Dessutom har misstänksamheten mot vetenskap sedan lång tid fått näring av nyhetssändningarnas dramatiska cancerlarm, motstridiga kostråd, feltolkade fossilfynd och utopiska löften om nya tekniska innovationer.

Men trots att vi är omgivna av snö och kyla runt om i Europa har vi oförmärkt passerat den [varmaste januarimånaden globalt]([http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.292763/januari-varmast-pa-artionden]) sedan satellitmätningarnas början för 32 år sedan. Och eftersom vetenskapens utsagor om jordens temperatur i framtiden inte har ändrats i anmärkningsvärd grad [sedan 70-talet](http://uppsalainitiativet.blogspot.com/2010/02/forskarna-och-den-kommande-istiden-vad.html) misstänker jag att den skepsis som hörs för tillfället är just tillfällig.