Slarvig artikel och farlig ingenjörskonst

Den tidigare Sandvikenchefen Per-Olof Eriksson har skrivit en mycket vårdslös artikel i Dagens Industri, och man kan känna igen gammal skåpmat från amerikanska industrilobbyister. Ett par citat är tillräckligt för att FoFs läsare ska förstå vad det rör sig om: ”Vi kan bränna så mycket olja vi vill utan att orsaka skadlig uppvärming.” ”Koldioxid är livets gas, oundgänglig för allt liv på jorden. Kan verkligen klimatet vara hotat av livets gas?”Mycket talar för att den globala uppvärmningen är på gång, och att vi redan orsakat så stor förändring av atmosfären att uppvärmningen skulle fortsätta under lång tid även om vi (vilket är omöjligt) gör ett tvärstopp i utsläppen. För den händelse att det visar sig omöjligt att anpassa sig till den uppvärming som kommer trots försök att begränsa den, har man börjat fundera ut ”sista chansen-åtgärder” som går under beteckningen ”geoengineering”. Det mest realistiska förslaget är att sprida ut små sulfatpartiklar i stratosfären och därigenom reflektera bort en del av solstrålningen.Närmare beräkningar visar på sidoeffekter av detta, bl.a. ytterligare förtunning av ozonlagret och minskad nederbörd. Sulfatpartiklarnas negativa verkan på ozonlagret (så länge det finns klor eller brom i stratosfären) fick vi en försmak av när vulkanen Pinatubo hade utbrott. En artikel i Science av den 30 maj i år visar att om man år 2010 ger ett sådant sulfattillskott som föreslagits, så kan den arktiska ozonförlusten komma att mer än fördubblas.Enligt en artikel i senaste numret av amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift PNAS, så medför en fördubbling av luftens koldioxid en ökning av nederbörden med 3,7% (räknat som genomsnitt över jorden och året), men om man kompenserar den resulterande uppvärmingen med ”geoengineering” så minskar nederbörden i stället med 1,7%. Det förefaller ju inte mycket, men det fördelar sig inte lika över olika regioner och årstider.