Mer pengar – eller mindre kringkostnader och kringaktiviteter?

Universitet och högskolor utvecklas alltmer mot att bli en slags sociala allt-i-alloanstalter. Kvalitetsfrågor, vidgad rekrytering, interna och externa tävlingar och jippon, entreprenörskap och marknadsföring tar alltmer över från kärnverksamheterna utbildning och forskning i takt med att fler och fler chefer och byråkrater fjärmar sig från dessa kärnverksamheter och inträder i vad som i organisationslitteraturen kallas ”second-order functions”. ”Profilering” kallas det, kantänka. Men trots att alla gör precis likadant, bygger organisatoriska identiteter och imperier snarare än ägna sig åt utbildning och forskning, blir det svårare och svårare för lärare att byta arbetsplats och för studenter att byta studieort. Pratade idag med en student som börjat på lärarutbildning i Linköping, men som vare sig kunde byta över till Malmö eller Halmstad. Passar inte in i lärosätets ”profilering”. Kan någon förklara vilka utbildnings- och forskningsfördelar detta innebär så är jag villig att lyssna. Vad jag inte lyssnar till längre är emellertid universitetsledningars och fackorgans ständiga rop på ”mer resurser” från staten. Bullshit. Det är inte resurserna det är fel på, det är deras användning, och där kommer lärare och studenter sist. Vi får ta vad som blir över när våra ”chefer” tagit sina löner, byggt upp sina nya projekt och stabsorgan, och betalat hyrorna för sina skrytbyggen.De primära grupperna måste återta kontrollen över universitet och högskolor! Men lärare och studenter måste också ta den fighten gemensamt.