Stora, smutsiga politiker och små, rena politiker

Publicerad

I bakvattnet av Reinfeldts regeringsskandal kanske man ska fundera en del över vad som skulle ha hänt några av 1900-talets största svenska politiker i dagens medieklimat. Att personer som Hjalmar Branting eller Per-Albin Hansson fått sitta längre än en vecka förefaller otänkbart. Branting, fängelsekund, suput och notorisk äktenskapsbrytare, och Hansson, bigamist och misshandlare (han fälldes för misshandel av ett avskedat befäl som egentligen tänkt spöa upp honom i egenskap av försvarsminister och ansvarig för regementsnedläggningar, men det hela slutade med att Hansson pryglade upp befälet med sin promenadkäpp) och dessutom med tvivelaktiga gulaschaffärer i bagaget, hade aldrig fått utföra sina gärningar som politiker. Branting hade inte tyglat det sociala hatet, med eventuellt inbördeskrig i stället för demokrati i Sverige som följd i slutet av första världskriget. Hansson hade aldrig kunnat genomdriva sitt folkhem för att därmed bli idol för generationer av vänstersympatisörer. Eventuellt hade Rikard Sandler blivit statsminister i stället, med svenskt deltagande i andra världskriget på Finlands sida som följd. Man kan vara ännu mer dramatisk. Med dagens medieklimat hade knappast Winston Churchill, med otaliga skandaler i bagaget, förmått bli brittisk premiärminister, med eventuell vinst för nazisterna i andra världskriget som följd. Bland nazisterna skulle det däremot ha funnits många som klarat dagens svenska krav på politikerrenhet. Vi verkar inte längre vilja ha bra, skickliga, förnuftiga politiker utan snarare rena och representativa sådana. De flesta stora statsmän har haft betydligt större lik i bagaget än obetalda TV-licenser och svart städhjälp. De som klarar granskningens stålbad är vanligtvis fanatiskt rena på utsidan. Men desto större är risken att de är sjuka på insidan.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor