Universalism vs kommunitarism

”Pure identity is racism”, sa Nawal El Saadawi när hon nyligen var i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset. Nawal El Saadawi är egyptisk läkare och författare. Hon har engagerat sig bland annat mot könsstympning, och hon deltog aktivt i den egyptiska revolutionen våren 2011. Hon är universalist och skulle helst inte vilja se några gränser mellan nationer eller mellan människor av olika ursprung eller religiös tro. Nu är hon, självklart, besviken på islamisternas landvinningar och bristen på kvinnliga kandidater i de nordafrikanska valen.

Nawal El Saadawi har gjort en del uttalanden som skulle vara högst kontroversiella om de hade kommit från en europé, till exempel att slöjan symboliserar kvinnoförtryck och därför borde förbjudas.

Vad menar hon då med att ”pure identity is racism”? Jo, hon syftar på den numera så populära ”identitetspolitiken”, som klassificerar individer utifrån vilken grupp de kommer ifrån eller ”tillhör”. Är du same eller rom så ska du behandlas som just same eller rom, inte som en vanlig svensk medborgare. Nawal El Saadawi hyser tvärtom uppfattningen att individer måste behandlas lika oavsett vilka grupper de kan anses tillhöra. Behandlar man dem olika beroende på deras ursprung är man rasist.

Hon är inte ensam om att kritisera identitetspolitiken. Amartya Sen menar i sin bok ”Identity and Violence” att det är fel att låsa fast individer i en enda identitet, eftersom vi normalt ser oss som medlemmar av olika grupper. Han tar som exempel att samma person kan, utan motsägelse eller inkonsekvens, vara amerikansk medborgare av karibiskt ursprung med afrikanskt påbrå, kristen, liberal, kvinna, vegetarian, långdistanslöpare, historiker, skollärare, romanförfattare, feminist, heterosexuell, anhängare av homosexuellas rättigheter, miljöaktivist och jazzmusiker. Vi måste som fria individer kunna röra oss mellan olika identiteter.

Kenan Malik visar i sin bok ”From Fatwa to Jihad” att den brittiska integrationspolitiken har misslyckats genom att den behandlar utifrån kommande människor som om de hade enbart en gruppidentitet. Ungefär samma analys gör Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten vad gäller Sverige i sin bok ”Till frihetens försvar: En kritik av den normativa multikulturalismen”. Malik visar också att identitetspolitiken i England ibland har lett till våld, då en grupp invandrare har gett sig på en annan grupp som de ansett mindervärdig. Även Sen pekar på att identitetspolitik kan befordra våld och göra det svårare att bekämpa våld.

En central tanke i upplysningen och liberalismen är att individer inte ska bedömas utifrån sitt ursprung. Den tanken har haft vissa framgångar i västerlandet, och det är kanske därför som den motarbetas av postkolonialister, som i stället romantiserar icke-européers grupptillhörigheter ungefär som ”den ädle vilden” romantiserades på 1700-talet. Postkolonialisterna är inte ensamma om den inställningen. Även om vi bara håller oss till västerlandets tänkande, kan vi se att den politisk-filosofiska riktningen kommunitarismen är samma andas barn.

Kommunitaristerna menar att jaget inte existerar för sig självt utan är ”inneslutet” eller ”situerat” i befintliga sociala sedvänjor. Den dygdetiske filosofen Alasdair MacIntyre, som enligt min mening lika gärna kunde kallas kommunitarist, skriver i sin kända bok ”After Virtue” att självbestämmandet måste utövas inom ramen för de givna sociala roller som jaget/individen finns i och inte kan äga rum utanför dem. Filosofen Will Kymlicka kritiserar kommunitaristerna för att de påstår att ett samhälles gemensamma mål står att finna i våra historiska sedvänjor men inte nämner att ”dessa sedvänjor utformades av ett litet fåtal – rika vita män – i syfte att tjäna rika vita mäns intressen. Dessa sedvänjor är präglade av sina upphovsmäns kön, ras och klass.” (Citerat ur Kymlickas bok ”Modern politisk filosofi”.)

Något liknande pekar Ove Bring på i sin bok ”De mänskliga rättigheternas väg”, där han tillbakavisar påståendet att människor i vissa kulturer inte är intresserade av mänskliga rättigheter. De politiska ledare som är kulturrelativistiska till sin läggning har sällan samma uppfattning som de egna medborgarna, skriver han. Tvärtom har man konstaterat att människorna i asiatiska och afrikanska länder önskar alla de mänskliga rättigheter som deras regeringsrepresentanter relativiserar.

Det är just detta som är den springande punkten: individens rätt i förhållande till den grupp hon eller han har fötts in i. Enligt kommunitarismen är gruppen det som definierar individen. Det innebär bland annat att alla måste ”veta sin plats”. Mot detta står den liberala och universalistiska upplysningstanken att det är individer som har rättigheter, även rätt att lämna en grupp som de inte vill tillhöra.

Genom historien har vi haft grupptillhörigheter som upplevts som självklara. Skråväsendet, där man ärvde sin fars yrke och de privilegier det medförde, kan räknas dit. Det upphörde i Sverige för mer än 150 år sedan. Adelskapet är också en ärftlig grupptillhörighet. Även det är formellt avskaffat i Sverige men fortlever ändå. Likadant är det med Indiens kastväsen, en grym indelning av människor i bättre och sämre, där en kastlös bara kan hoppas på bättre lycka i nästa liv. Kastväsendet är numera förbjudet men i praktiken svårt att komma åt.

Liberalismen och universalismen vill ge individer oavsett ursprung rätt att forma sina liv. Kommunitarismen och identitetspolitiken ser däremot ursprunget som betydligt viktigare än den enskilda individens vilja. Varför är det så svårt för liberalismen att besegra kommunitarismen? I tider av god ekonomi går det lättare att främja individens friheter, men så snart fattigdom och arbetslöshet breder ut sig framträder fördelen med att vara en del av en familj eller annat kollektiv som man kan stödja sig mot. Till och med i 2010-talets Sverige kan den ”utförsäkrade” behöva ha släktingar eller andra som hindrar att han blir ställd på bar backe.

Därtill kommer att vi evolutionärt har formats i grupper och känner behov av social gemenskap. Människans natur får inte glömmas bort när man utformar politik. Det var den försummelsen kommunisterna gjorde. I sin bok ”A Darwinian Left” påpekar Peter Singer att många misstag har begåtts av revolutionärer som trott att biologin och människans natur inget betyder och att man därför snabbt kan omforma människor efter den ideologi man vill se förverkligad.

Att det är svårt att förändra givna villkor innebär dock inte att man bör acceptera allt som kan se ut som medfött och oföränderligt. Även om människor har behov av grupptillhörighet, kan vi åtminstone försöka se till att dessa grupper inte förtrycker sina enskilda individer. Och det är rimligt att bekämpa destruktiva element i människans natur, till exempel våldsbenägenhet och xenofobi.

Ove Bring framhåller i kapitlet ”Kulturrelativismen” att enligt den universella människorättsliga filosofin är enbart en viss grad av kulturrelativism acceptabel. ”Det är nödvändigt att reagera mot regionala eller kulturella sedvänjor som utmanar själva tanken på människors lika värde och värdighet.”

Bara för att ”vi” européer, västerlänningar, har behandlat andra folk illa under kolonialismen, bör vi inte av missriktad välvilja avstå från att kritisera andra kulturers dåliga behandling av sina medlemmar. Det vore att svika individen, och man kan säga att det också vore ”rasism”, eftersom vi då inte skulle tillerkänna människor av annat ursprung än vårt eget samma rättigheter och friheter som vi själva sätter värde på.

”Pure identity is racism”!