Kulturrelativism

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför det anses vara ofint att påpeka att kulturer är olika, eller ens att man kan tycka att vissa kulturer är bättre än andra. Naturligtvis kan man anse att den kulturen man själv är fostrad i är "bättre" än en främmande. Vad skulle problemet vara med det? Det är fullt naturligt med tanke på att kulturer formas i en kontext och gruppen därefter. Med det naturligtvis inte sagt att individen måste vara som gruppen.

Det jag reagerar emot hos kulturrelativister är hyckleriet. Kulturrelativism har jag uppfattat som ett till största delen vänsterfenomen vars bärande idé är att likrikta människor. Dessa är ofta snabba på att se ner på kulturen och människorna i USA eller andra länder som de anser ha makten efter att de gjort sin sk "maktanalys". Mycket av problemet tycks ligga i hur man definierar kultur, vad det är och har för syfte för människan som grupp.

Varför måste man ursäkta sig ideligen; "Jag är inte rasist men.." Det blir tröttsamt.

Jag har ingen lust att räkna upp allt jag läst men jag tycker att boken "Min far är kannibal" är intressant och bra.

Författaren visar att han faktiskt respekterar folkslagen han möter, men han håller inte på och ojar sig och ursäktar beteenden som vi själv anser vara förkastliga, som till exempel huvudjakt och kannibalism.

Kulturrelativism är ett hån mot vår egen kultur och en svår skam för de svagsinta som står för den.

Det är en postmodern irrlära.

Det är skamligt att FoF tillåts publicera rasistisk smörja som det här.

Nu börjar alltså ni vetenskapsmän och -kvinnor yrvaket titta ut från era institutioner? Nu börjar ni så långsamt inse att postmodernismen vann i västvärlden för flera decennier sedan. Varken folket eller eliten ville eller vill ha er långsamma modernism med sin eftertänksamhet, noggrannhet, kyla, sina rimlighetsanalyser och sitt logiska tänkande. Modernismen, positivismen och liknande tankemässiga ramverk är döda och begravna sedan länge. Nutidens människa är känslostyrd, nutidens samhälle bygger på kollektivt instinktivt vetande. Ni dåtidens universitetspersoner som vill tänka fritt är en rest av ett avskaffat samhälle.

Människor som kallar allt för rasism och lämnar moraliska omdömen så fort som man försöker diskutera saker är inget att bry sig om. För oss som inte är kunskapsrelativister utan anser att det finns objektiva sanningar och universell moral är det bara att hoppas att argumenteringen rör sig kring annat än omdömen som härstammar från dåligt samvete eller mindervärdeskomplex.

Jag stödjer Birgitta Forsman som uppenbarligen är en bildad person.

Hon är Inte en rasist. Ordet är utslitet.

Jag tror att Birgitta Forsman är betydligt intelligentare än flera som svarat här. Det talas om rasism hit och dit. Hon har inte skrivit ett enda rasistiskt ord. Inte ett enda.

Jag glömde inkludera mig själv : "betydligt intelligentare än flera"

Mina två [senaste egna blogginlägg](https://christerbroden.wordpress.com) handlar om just detta.

Jag konstaterar, att vi i detta land haft rådbråkning och stegling som straff. Det kallades "Skärpt dödsstraff" och innebar stympning.

Kulturrelativismen innebär att vi inte gått framåt sedan dess. Framsteg är övertro enligt värdenihilismen.

Definierar vi svenskhet som något kulturellt, fanns det inga svenskar före 1835. Då först förbjöds rådbråkning.

@Christer Brodeen.

Förvisso har vår kultur utvecklats.

Skärpta dödsstraff var/är inte något normalt för vår kultur. De utmättes till dem som begått extremt allvarliga brott, som att mörda Kungen till exempel.

Om man går tillbaka till 1946, så hängdes krigsförbrytare tills de var döda, var det fel eller rätt ?

Ja eller nej och varför / varför inte.

Hur hårt ett straff är, det är inget mått på kulturens höjd, det är ett mått på lagsystemets vilja att straffa allvarliga brott.

I annat fall vore USA ett lågkulturellt land och Sverige var lika bara tills helt nyligen.

Förvisso anser jag att "skärpt dödsstraff" var rätt straff för mördaren av Gustav IV.

Jag antar att det är Gustaf III som avses. Han hade enligt [Wikipedia](http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Johan_Anckarström) framfört en bön om nåd för gärningsmännen, som man bortsåg ifrån. Gustaf III kämpade måhända inför döden med moraliska grubblerier om sig själv och sitt eget ansvar för allt elände hans omdömeslösa krig orsakat.

När det gäller t.ex. Andra Världskrigets krigsförbrytare gällde det att upprätta deras offer och klargöra för dem och alla andra, att förbrytarnas värdering av offren var det allvarligaste i deras brott!

Avrättningarna bör inte ses som hämnd mot förbrytarna, utan som en psykologiskt viktig ritual. "Du och de dina är också fullvärdiga människor! Nu kan och skall du och alla andra tro på rättvisan och moralen igen. Du skall inte behöva leva med känslan, att ingen egentligen bryr sig. Att ingen egentligen tycker att du har något människovärde."

Detta tror jag kan ha varit viktigt, för att de överlevande offren skulle orka gå vidare. Utan avrättningarna hade den psykiska tortyr, som dessa värderingar utsatt offren för kanske inte upphört.

Jag skriver terapi i stället för rit, och att förbrytarna dömdes att stå för terapins viktigaste kostnad. Då har vi inte hämnd utan ett sätt att i någon liten mån sona brottet.

Du menar av Gustaf III. Han lär ha önskat nåd för Anckarström, något man inte brydde sig om. Krigsförbrytarna hängdes som en bekräftelse för offren, att man brydde sig. De fick upprättelse, deras människovärde erkändes. Det var en för de överlevande viktig ritual, som lindrade deras lidande. Kalla det för en terapi, där de skyldiga fick stå för kostnaden. Utan denna hade deras ångest fortsatt oförminskad. "Ingen bryr sig, vi räknas inte!"

Jag kan enbart hålla med Bo att Birgitta är betydligt mer intelligent än vi andra som postar här, inklusive mig förstås (men det är väl givet :-)). Att anklaga Birgitta för rasism är rentav bisarrt och tyder på brist av förståelse förmågan av det man läser. Efter att ha läst hennes inlägg två gånger kan jag verkligen inte hitta något som jag inte instämmer, vilket är sällan fall! Jag hittar alltid något att reta mig på :). Men i denna artikeln är verkligen klockren och lämnar inget om grubbel. Visst finns seder och bruk som är helt förkastliga, och kritik innebär inte att man vill förtrycka de sed och bruk som är bevisligen skadliga för individer som drabbas, och det är helt rätt. Jag ska inte tjata med massa exempel, Birgitta har redan illustrerat sina tankar och argument så väl så de verkligen behöver inte förtydligas mer. Jag ber om ursäkt för möjliga grammatiska fel, svenska är inte mitt första språk, men jag hoppas att mitt budskap kommer fram ändå.

Mycket bra artikel. Vi måste sluta med att relativisera skadliga traditioner och praktiker hos olika folk och i olika kulturer.
Traditioner som barnamord, könsstympning, inlåsning av unga flickor i mörka rum i åratal under puberteten ("puberty seclusion"), olika kroppsmodifieringar utförda på barn eller kvinnor, rituell prygling, rituell våldtäkt, stympning och hedersvåld, strider mot universella mänskliga rättigheter som de flesta länder, åtminstone i teorin, har skrivit under på. Vi måste alla vara med och kämpa för de universella rättigheterna. Utan dem som grund så är det svårt att ådstakomma sociala framsteg. Då kommer grymheter och tortyr att fortsätta i all evighet.