Annons

Historisk uppvisning En grupp mongoliska ryttare har klätt sig i 1200-talsmundering för att fira minnet av Djingis khan. Han enade de centralasiatiska stammarna år 1206.

Bild: 
Getty Images

Demokratin i Djingis Khans fotspår

Mongoliet trotsar samhällsvetenskapens teorier. Postkommunistiska fattiga länder omgivna av auktoritära stater har ofta dåliga förutsättningar för att utveckla demokrati. Men Mongoliet, inklämt mellan Kina och Ryssland, utgör ett blomstrande undantag. F&F åkte till huvudstaden Ulaanbaatar för att ta reda på varför. Ett av svaren är Djingis khan.

Författare: 

Publicerad:

2018-08-15

Flygplatsen heter Chinggis khaan international airport, och från första ögonblicket i landet är det svårt att undvika historiens mäktiga vingslag. Det förflutna är hela tiden närvarande i Mongoliet, och minnet av 1200-talets stora erövringar är också nära förknippat med nutidens framgångsrika demokratibygge.

”Mongoliet är en paradox. Utifrån de konventionella teorierna ska inte landet vara en demokrati.” Så skrev den danske statsvetaren Michael Seeberg i en artikel i Journal of Democracy 2007. Närhet till andra demokratier tenderar att kunna sprida demokrati, men alla Mongoliets grannar är autokratier.

Faktum är att de fyra närmaste grannländerna är riktiga värstingar i sammanhanget. Demokratiindexet Freedom House ger för 2018 Mongoliet 85 poäng av 100 (ungefär som USA, Argentina och Rumänien). De två angränsande grannländerna Ryssland och Kina får 20 respektive 14 poäng, och de två andra grannarna Kazakstan och Nordkorea får 22 respektive 3 poäng (se kartan nedan).

Mongoliets demokrati är dessutom robust i alla mätningar, trots att det är ett relativt fattigt land.

– I dag är Mongoliet en stabil demokrati, säger Julian Dierkes, forskare i sociologi vid Institute of Asian research vid The University of British Columbia i Kanada, när jag pratar med honom inför resan.

– Det är rätt otroligt och självklart mycket förvånande!

Julian Dierkes är den forskare som är ansvarig för Freedom Houses rankning av Mongoliet. Han understryker att den mongoliska demokratiska revolutionen 1990 var helt fredlig och poängterar att den skedde året efter massakern på Himmelska fridens torg i Peking i grannlandet Kina.

Väl framme i huvudstaden Ulaanbaatar möter jag honom överallt – på en tavla i hotellets reception, på bilder och som statyer men även i form av ölsorter och vodkanamn: Djingis khan. Det är heller ingen slump att demonstranterna under den demokratiska revolutionen 1990 hade bilder av Djingis khan i händerna.

Bara en extremt välvillig person skulle kalla Ulaanbaatar för en pittoresk eller charmig stad. Den domineras av gamla slitna kommunistiska betonghus och nybyggda kapitalistiska skyskrapor – alla placerade lite hur som helst verkar det som. Och trafiken är – som i alla snabbt växande städer – kaotisk. Genomsnittsmongolen bakom ratten verkar hantera de flesta uppkomna trafiksituationer i första hand genom tutan, i sista hand med hjälp av bromspedalen. Trafikljusen i staden tycks betraktas som ett slags kuriosa man följer när man har lust. Under tre dagar i Ulaanbaatar ser jag fler bilkrockar än man ser under ett par decennier i Sverige. Luften är svårt förorenad.

Stadens centrum domineras av ett enormt torg som har bytt namn flera gånger på senare år. Jag återkommer till varför.

Alla mongoler jag pratar med beundrar Djingis khan – och förknippar honom med dagens frihet och demokrati. Antropologen Paula Sabloff har talat med betydligt fler mongoler än jag. I ett forskningsprojekt för några år sedan intervjuade hon och hennes kolleger över 1 200 mongoler om hur de ser på landets demokrati. Hon är verksam vid Santa Fe institute i USA och jag ringer henne före min avresa.

– De älskar honom, utbrister hon.

Demokrati i Mongoliet är inte ett styrelseskick – det har blivit en livsstil, skriver Paula Sabloff i sin bok Does everyone want democracy? (2013). Mongolerna värderar sin demokrati mycket högt, efter att ha levt i ett feodalt klansamhälle, som sedan följdes av kommunism under 1900-talet. Fram till 1921 var Mongoliet en vasallstat till manchu-dynastin i Kina. Sedan blev landet formellt självständigt, men var en satellit till det kommunistiska Sovjetunionen. Mongoliet var det första landet i världen efter Ryssland som blev kommunistiskt. Nu försöker man distansera sig från sina två mäktiga grannar.

När Paula Sabloff påbörjade sin forskning på 1990-talet hade många äldre mongoler erfarenheter av alla tre samhällen – föräldrarnas berättelser om det feodala klansamhället, kommunismen och sedan demokratin.

När hon inledde sina intervjuer ställde hon och hennes forskningsassistenter frågor om valprocesser, det parlamentariska systemet och insyn i administrationen och så vidare. Men svaren de fick var mycket personliga. Människorna sade att demokratin hade förändrat deras liv. Yttrandefrihet och värdighet och frihet att välja sitt liv var vad de ville prata om.

– Jag tror att alla människor vill ha värdighet, och det kommer från rättvisa och demokrati, säger Paula Sabloff. Jag tror att mongolernas nomadiska tradition spelar en stor roll. De är oberoende och självständiga. De flyttar om omgivningarna inte passar. De klarar sig alltid, säger hon.

Världens största rike (Mongolriket vid slutet av 1200-talet) Under 1200-talet erövrade Djingis khan samt hans barn och barnbarn stora delar av Asien och östra Europa. År 1241 nådde en av deras arméer Ungern. Efterhand delades väldet upp mellan Djingis khans söner och deras arvingar. Under 1300-talet föll riket sönder.

Bild: 
Johan Jarnestad

Inom forskningen anses god ekonomisk utveckling vara en av flera förutsättningar för demokratisering. Mongoliets demokratisering går emot denna teori. Landets ekonomi försämrades under åren av demokratisering runt 1990. Men utbildningen, en annan faktor som gynnar demokrati, har varit god i Mongoliet. År 1989 var över 90 procent av de vuxna mongolerna läs- och skrivkunniga, enligt FN:s data. I grannlandet Kina var då siffran drygt 75 procent. Många mongoler hade dessutom läst på universitet i grannländerna, framför allt i Ryssland.

En annan faktor är att demokratin verkar som ett bålverk mot de två mäktiga grannarna Kina och Ryssland – som mongolerna erövrade på 1200-talet. En av Paula Sabloffs informanter, som även var parlamentsledamot, uttryckte saken så här: Demokrati är förutsättningen för Mongoliets självständighet, eftersom västvärlden inte skulle vara intresserade av att hjälpa Mongoliet om det inte var demokratiskt.

– Mongolerna ogillade också kommunismen väldigt starkt, vilket gjorde att många omfamnade en förändring 1990, säger hon. Kommunismen tog ifrån dem självständigheten.

– De mongoler som jag intervjuade i min forskning talade ur hjärtat, fortsätter Paula Sabloff. Mitt intryck är att de är mycket raka när de pratar. Det är klart att de led av att inte ha någon yttrandefrihet under kommunismen.

Enligt hennes forskning är yttrandefriheten den aspekt av demokratin som mongolerna värderar högst. Den indikerar att kommunismen är över, en era då man helst inte ens skulle tala om Djingis khan. Enligt kommunistisk historiesyn betraktades han som en reaktionär feodalherre.

De mongoler jag får kontakt med under mitt besök är alla mycket artiga och hjälpsamma. Västerlänningar är fortfarande rätt exotiska i Ulaanbaatars gatubild, och många hälsar spontant på mig på gatan. Någon försöker hjälpa mig när jag står i en gatukorsning med en karta i handen och troligen ser rätt förvirrad ut. Han kan visserligen inte ett ord engelska, men gör allt han kan i alla fall. En kvinna kommer fram och frågar om jag finns på Facebook och skickar sedan en vänförfrågan.

Det stora torget mitt i Ulaanbaatar heter för närvarande Sukhbaatar square, men hette tidigare Chinggis square. Och innan dess Sukhbaatar square. Torget domineras av två statyer – en av Djingis och en av Sukhbaatar, ledare för 1921 års kommunistiska revolution. Det är de två stora partierna som ändrar namnen allteftersom de får eller förlorar makten. Ett av partierna är det reformerade kommunistpartiet (Mongolians peoples party) och det andra det parti som ledde revolutionen 1990 (Democratic party of Mongolia).

Landet har haft sju val sedan den demokratiska revolutionen, och fyra av dem har resulterat i maktskiften – ett tydligt tecken på att demokratin fungerar. Två presidenter har röstats bort – och accepterat detta.

Inget av de två dominerande partierna har heller försökt rigga valsystemet eller konstitutionen när de varit vid makten, vilket annars är vanligt i auktoritära samhällen. Partierna har dessutom en starkare position än presidenten.

– Klansystemet dominerar i många centralasiatiska länder. Men i Mongoliet spelar släktskap en allt mindre roll, säger Michael Seeberg.

Han är statsvetare vid Syddansk universitet, och har nyligen publicerat artikeln ”Democratization in clan-based societies: explaining the Mongolian anomaly” i den vetenskapliga tidskriften Democratization.

Den mongoliska friheten grundar sig enligt honom delvis på att klansystemet motarbetades och bröts ner under kommunismen. Detta ledde i sin tur till att en framgångsrik demokratisering sedan kunde genomföras.

Mongoliet, skriver han, är ett av de mest osannolika fallen av demokratisering, utifrån landets nomadiska befolkning och historien av klanbaserade auktoritära strukturer, i kombination med svag ekonomisk utveckling och positionen i en region av auktoritära regimer.

Mongoliet har, liksom flera andra centralasiatiska statsbildningar som sedan blev kommunistiska, en historia av nomadiserat klanstyre. Och i en jämförelse med till exempel Kirgizistan har Mongoliet lyckats bra. En orsak till detta, menar Michael Seeberg, kan man hitta i hur Sovjet förhöll sig till ländernas klansystem. I de sovjetiska centralasiatiska republikerna byggde man vidare på klansystemet under kommunismen. Men i Mongoliet, där Sovjetunionen hade en mycket dominerande roll under kommunismen, bröt man effektivt ner klansystemet. Lokala klanledare motarbetades och man försökte aktivt bryta ner släktbanden som bas för politisk makt.

– Sovjet kontrollerade Mongoliet och genomförde en hård kollektivisering som slog sönder klansystemet. Men i de centralasiatiska republikerna bevarades klanerna, säger han.

Paula Sabloff håller med.

– När jag var i Mongoliet i slutet av 1990-talet skulle alla skaffa efternamn, alltså ett släktnamn. Man hade inte haft något innan, berättar hon. Tanken var att man skulle ta sin klans namn till efternamn. Men det stora flertalet kom faktiskt inte ihåg sina klannamn.

Postkommunistiska länder har ofta ett svagt civilsamhälle, men även här är Mongoliet ett undantag. Michael Seeberg menar att detta är en central faktor för framgångarna för den mongoliska demokratin.

– Det finns många organisationer utanför staten som håller demokratin levande, säger han.

Ett exempel är Globe international center, en organisation som syftar till att upprätthålla demokratin i Mongoliet genom bland annat kunskapsspridning. Globe international center grundades 1999 och har lokaler högt upp i ett höghus strax utanför Ulaanbaatars centrum. Jag tar en taxi dit.

– Ja, vi är en liten ö av demokrati mellan två tigrar. Men demokrati tar tid. Systemet är en sak, demokratiska värderingar en annan.

Det säger Khashkhuu Naranjargal, som är ordförande för Globe international center. Hon är före detta journalist och har gått vidareutbildningar i journalistik vid BBC i London.

Globe international center genomför utbildningar och håller seminarier om demokrati runt om i landet. Deras mål är att upprätthålla och stärka den mongoliska demokratin genom kunskapsspridning. Deras motto är ”kunskap är makt”. Det handlar om att stärka den fria pressen, stödja reformer för transparens i förvaltningen och stärka civilsamhället och liknande. De är finansierade av internationella organisationer som bland andra Unesco. Det finns en stor mängd liknande organisationer.

Khashkhuu Naranjargal brinner för fri press och menar att de har kommit långt. Men det finns saker som också oroar henne. Bland annat sociala medier, där det fria ordet lett till hatfulla utfall mot kineser.

Utländska organisationer har varit välkomna i landet och ses inte som något negativt, som i flera andra länder i regionen. Dessa organisationer har inte bara själva medfört en vitalisering av det civila samhället – de har också medverkat i demokratibygget och bevakar mänskliga rättigheter och jämställdhetsfrågor. En central del av civilsamhället är förstås fria medier, vilket det finns gott om i Mongoliet.

Demokratisering har ofta en geografisk aspekt. Det påpekar Julian Dierkes. Den arabiska våren spreds från land till land. Östeuropa demokratiserades delvis tack vare grannskapet till Västeuropa. Demokrati, liksom andra politiska system, tenderar att smitta genom närhet. Men Mongoliet är alltså ett undantag. Centralasien verkar ha en dålig grogrund för demokrati. Och även i Mongoliet har det funnits ett hot från populistiska rörelser. Men både i 2016 års parlamentsval och 2017 års presidentval – som Julian Dierkes övervakade som valobservatör – fick sådana krafter inget större stöd. Han ser en stark förklaring till detta i landets unga befolkning. Mer än hälften av befolkningen är född efter den demokratiska revolutionen 1990, vilket han menar borgar för ett starkt stöd för demokratin.

– De yngre mongolerna bejakar demokratin och är välinformerade om vad som sker i politiken i landet, säger Julian Dierkes.

– Den fredliga demokratiska revolutionen i Mongoliet var dessutom en helt och hållet lokal process, fortsätter han. Och demokratin kom innan den ekonomiska utvecklingen kom i gång.

Han menar att de grundläggande institutionerna fick sin form innan ekonomin tog fart. Detta gav dem stabilitet.

Mendee Jargalsaikhan doktorerar i statsvetenskap vid University of British Columbia i Kanada. Avhandlingen är nästan klar och har den preliminära titeln Small islands of democracy in the authoritarian sea. Han är född och uppvuxen i Mongoliet och är på plats några veckor under våren. Så vi träffas för en lunch i Ulaanbaatar. Vi äter fårkött och dricker te.

– Mongoliet har en mycket välutbildad befolkning, säger han. Det är ett arv från den kommunistiska eran.

– Vi ligger inklämda mellan två mäktiga länder, Kina och Ryssland. Det gör att vi känner oss sårbara. Många tycker mycket illa om Kina, säger han.

Han påpekar att Mongoliet har starka och stabila partier. Detta har hindrat starka ledare att ta över.

– Tack vare demokratin har vi yttrandefrihet så att vi nu kan vara stolta över vår historia och Djingis khan, säger Mendee Jargalsaikhan.

Och Djingis khan återkommer ständigt i dag. Paula Sabloff går så långt som att förknippa Djingis khan med dagens mongoliska demokrati. Hon menar att demokratin är ett medel som ger mongolerna den frihet och värdighet de hade under Djingis khan – så resonerade i alla fall många av dem hon intervjuade. Flera av dem prisade just honom för att han införde lag och meritokrati, och de ser dagens demokrati som ett arv från Djingis khan.

– Jag har fått en del kritik av historiker, säger Paula Sabloff. Men jag säger inte att han uppfann demokrati, det vill jag vara tydlig med! Men han styrde med hjälp av vissa principer som kan förknippas med demokrati. Det handlar om likhet inför lagen, om meritokrati, om att inte bygga ett samhälle på klanväsende, att ha religionsfrihet. Han införde faktiskt dessa saker, men han var samtidigt en våldsam erövrare.

Andra forskare har pekat på flera andra faktorer för den gynnsamma demokratiutvecklingen. En är att det fanns en tidig och oberoende demokratirörelse i Mongoliet, där unga mongoler redan vid slutet av 1980-talet visade att de ville bryta med kommunismen. När Sovjetunionen kollapsade 1991 fanns det redan en önskan om demokrati. Kampen för demokrati var alltså mongolernas egen.

En annan förklaring är den starka nationella identiteten, som grundas i en gemensam etnicitet och religion. Denna identitet bygger i dag mycket på arvet från Djingis khans framgångar på 1200-talet, och på befolkningens nomadliv. Sedan många århundraden har landet befolkats av mongoler. Under 1900-talet har en del ryssar, kineser, tibetaner och kazaker flyttat in, men i relativt marginellt antal. Den homogena befolkningen har gjort att landet i tider av förändring inte har hamnat i etniska konflikter, vilket annars är en risk för mångetniska och mångreligiösa länder. Religion har inte heller spelat så stor roll i landet eller varit en politisk faktor, vilket gynnat stabilitet. Den kommunistiska eran var hårt sekulär.

En tredje faktor är det politiska systemet självt. Demokratin är decentraliserad, och presidenten har relativt svag makt. Makten är dessutom balanserad mellan olika organ, vilket visserligen gör det politiska systemet långsamt och kanske oflexibelt – men det minskar risken för maktmissbruk.

En sista faktor är att Mongoliet har försökt distansera sig från sina mäktiga grannar Kina och Ryssland. Detta har medfört att man snarare har identifierat sig med demokratierna i Europa, samtidigt som man har närmat sig Östasiens andra demokratier som Japan, Taiwan och Sydkorea.

Mongolsk frihet Mongoliet är omgivet av länder där demokrati inte står högt i kurs. Enligt Freedom House har Mongoliet den tredje högsta demokratirankningen i hela Asien. Bara Japan och Taiwan har högre poäng. Freedom House Index mäter varje år demokrati och politiska rättigheter bland annat i form av graden av yttrandefrihet, mötesfrihet, fria val, politiskt deltagande, individuella rättigheter och likhet inför lagen.

Bild: 
Johan Jarnestad

I det glest befolkade landet, som är nästan fyra gånger större än Sverige, kan man uppleva alla årstider på samma dag, sägs det. Ett par dagar innan jag kom snöade det. Men när jag är där, i slutet av maj, skiner solen i 25-gradig värme samtidigt som vinden piskar in från stäppen. På vintern kan det vara minus 30 grader.

Men i slutet av våren går det i regel bra att rida på stäppen, så jag bokar en ridtur med en guide som kan hyfsad engelska. Han är över lag optimistisk över framtiden.

– Jodå, jag tror på demokrati och tycker att landet blir bättre, säger Batkhishig Tseveengerel.

Han är 23 år och pluggar till veterinär. Han älskar hästar och hans föräldrar är herdar. Han lärde sig rida när han var fem år gammal. Så när han inte pluggar leder han ridturer. Vi rider på var sin häst över stäpper, berg och skogklädda kullar några mil norr om Ulaanbaatar en molnfri dag. Vi hinner prata om det mesta. Det är makalöst vackert, och hästarna är små och snabba och verkar aldrig bli trötta.

Det enda som bekymrar Batkhishig Tseveengerel i dagens Mongoliet är kineserna.

– De kommer hit med mycket pengar och köper mark och fina hus, säger han. Och många kinesiska män gifter sig med mongoliska kvinnor.

– Men ni mongoliska män kanske kan träffa kinesiska kvinnor, försöker jag.

– Nej, mongoliska kvinnor är bättre, säger Batkhishig Tseveengerel bestämt.

Jag ber honom beskriva Djingis khan. Han funderar ett tag.

– Han var mycket intelligent. Och hans mor var en mycket, mycket bra kvinna, säger han till slut.

– Djingis khan erövrade faktiskt inte Amerika, säger han sedan plötsligt, som om detta förvånar honom stort.

– Han erövrade inte Sverige heller, svarar jag.

Batkhishig Tseveengerel tittar skeptiskt på mig.

– Säkert?

– Japp!

Han rycker på axlarna och skrattar.

Dagen innan har jag besökt en av Mongoliets stora sevärdheter – en gigantisk staty över Djingis khan. Några mil öster om Ulaanbaatar hittar man denna världens största ryttarstaty. Den är 40 meter hög och blev klar år 2008. Det är knappt några människor där när jag kommer dit en sen eftermiddag. Man kan ta en hiss upp till hästens huvud. Jag åker upp helt ensam och står där och tittar ut över den snudd på oändliga stäppen. Den unge Temudjin – som Djingis khan hette under sin uppväxt – ska ha hittat en bra hästpiska på platsen, förklarar en ung kvinna som jobbar på platsen för mig när jag kommit ner igen.

Och han ska ha fötts några mil öster om denna plats. Man kan tycka vad man vill om detta bygge, men det skiljer sig onekligen från exempelvis Turkmenistan, där man byggt en över 20 meter hög staty av den sittande presidenten.

Även om utvecklingen generellt varit god, så finns det även mer kritiska forskare, som betonar dagens problem.

Byambajav Dalaibuyan är forskare i sociologi vid Tohoku university i Japan. Han är född och uppvuxen i Mongoliet, och han har forskat om det civila samhället i Mongoliet.

– Jo, det är sant att Mongoliet är bättre än grannländerna i detta avseende, men många unga är också besvikna över utvecklingen, säger han.

Han menar att de två stora partierna inte är tillräckligt ekonomiskt transparenta. Samtidigt finns det problem med domstolarnas självständighet. Även den sedan drygt tio år snabbt växande gruvindustrin har medfört klientelism och konflikter om investeringar.

– Mongoliet har blivit en stabil demokrati trots dessa utmaningar, eftersom vi har ett parlament som ger presidenten en något svagare makt. Vi har även två stora partier som konkurrerat, vilket har balanserat makten och bromsat auktoritära tendenser.

Jag träffar även Erdenebileg Gerelt-Od, som är professor i statsvetenskap vid Mongolian national university of education och föreståndare för Office of international relations.

– Det är en lång kamp för demokrati, och vi har många utmaningar kvar, säger han.

Även han poängterar korruptionen och att partisystemet delvis bygger på klientelism, vilket påminner om att Mongoliet trots allt knappast är en demokrati av nordiska mått. Förutom korruptionen är institutionerna sköra och det finns många andra problem. Även här oroar sig folk för lögner och hat på sociala medier (riktat mot kineser), auktoritära politiker och populism.

Men jämfört med grannländerna har mycket gått åt rätt håll. Mongoliet avskaffade dödsstraffet år 2015, vilket enligt Amnesty gjorde landet till ett föredöme i sin del av Asien. Mongoliet har även haft en stadig tillväxt vad gäller lycka under 2000-talet, enligt World happiness report. Världsbanken skrev nyligen följande om landet: ”De senaste 25 åren har Mongoliet transformerats till en levande demokrati som trefaldigat sin BNP per capita och ökat sina skolresultat. Landet har även sett dramatiska minskningar i mödra- och barnadödlighet.”

Innan jag åker hem besöker jag parlamentet. Det svenska konsulatet har hjälpt till att ordna detta. Sukhbaatar Bat-Orgil som jobbar på det svenska konsulatet är ung, välklädd och mycket bra på engelska. Han är av allt att döma även en orädd person, eftersom han tar sig runt i Ulaanbaatar med hjälp av en dyr mountainbike (”Det enda sättet att kunna komma i tid till möten”). Han är dock något försenad när vi ses inför dagens möten. Jag ska få träffa Luvsanvandan Bold, en av oppositionsledarna och före detta utrikes- och försvarsminister. Men Sukhbaatar Bat-Orgil anser att jag inte är tillräckligt välklädd för ett möte i parlamentet. Nåja, en mongol i min storlek på konsulatet får raskt byta kläder med mig innan vi hastar i väg genom säkerhetskontrollerna i parlamentet.

Luvsanvandan Bold, en av de drivande aktörerna i den fredliga mongoliska revolutionen 1990, svarar utförligt och vänligt på alla mina frågor över en kopp te och lite godis.

– Vi mongoler är nomader, säger han. Vi anpassar oss till förändringar och gillar att vara självständiga. Vi är det enda individualistiska samhället i Asien. Det har gynnat den demokratiska utvecklingen.

Dessutom, poängterar han, är Mongoliet ett ungt samhälle. Den unga generationen vill ha frihet. Han är övertygad om att demokratin kommer fortsätta att förbättras – även om det kommer att ta tid.

– Det finns ingen väg tillbaka, säger han.

Till sist ställer jag den fråga jag ställt till nästan alla jag mött:

Varför är Djingis khan fortfarande en så stor hjälte för er?

– Han är ingen hjälte, säger Luvsanvandan Bold, och ser nästan lite strängt på mig.

– Han är snarare vår gud.

Jag ber honom förklara vad han menar.

– Han gav oss hopp. Han finns i våra gener. Han gav oss rättvisa och ordning. Under 70 år av kommunism fick vi inte ens nämna hans namn. Den demokratiska revolutionen gav oss inte bara frihet, den gav oss också tillbaka vår nationella identitet och Djingis khan.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

Kommentarer

Innebörden av ordet "populism" i texten är oklart. Sett i en europeisk kontext är det knappast sant att de partier som av medier och andra politiker får beteckningen "populistiska" generellt är emot demokrati. Nu har jag, i likhet med de flesta läsare, inga kunskaper om läget i Mongoliet varför beteckningen "populistisk" inte ger mig några fördjupade kunskaper om vad som karaktäriserade de partier som varit ett hot mot Mongoliets demokratiska utveckling. Det känns som statsvetenskapen kanske borde avveckla det luddiga och propagandistiska ordet "populism" och istället förklara enskilda partiers egenskaper genom att använda mer precisa beskrivningar.

Jag har tyska vänner vars dotter studsar etnologi i Mongoliet. Jag vill att de ska få ta del av FOF:s artikel men jag vill inte översätta. Kan underlaget finnas tillgängligt på engelska eller tyska?

Det står att Sovjet förhöll sig annorlunda till klansystemet i Mongoliet jämfört med de andra centralasiatiska länderna. Kan det bero på att dessa länder är och var islamiska medan Mongoliet i huvudsak är buddhistiskt? Alltså att den islamiska religionen bjöd ett större motstånd mot kommunismen än vad buddhism gjorde? Vi vet ju exempelvis hur det gick för Sovjet i Afghanistan.

I texten framställs det som att orsaken till skillnaden var att Sovjet hade en mycket dominerande roll i just Mongoliet, men faktum är att Mongoliet är det enda av de centralasiatiska länderna som inte formellt var en del av Sovjet, så sovjetdominansen måste rimligtvis varit ännu större i de centralasiatiska länder som var införlivade med kommunistimperiet. Det måste funnits en kraft i dessa länder som bjöd motstånd, en kraft som saknades i Mongoliet. Islam är en sådan.

Det är samtidigt ganska ironiskt i så fall att det land som bjöd minst motstånd mot den auktoritära sovjetkommunismen idag är mer demokratiskt än de andra.

Lägg till kommentar