Annons

Tuffare än den ser ut. Lamadjur attackerar rovdjur med sparkar och spott. I USA har lamadjur använts för att vakta får sedan 1980-talet. Nu börjar metoden testas i Sverige.

Bild: 
Jesper Nyström & Mark Bowler / NPL

Så skyddas tamboskap bäst

Ska rovdjur som hotar boskap stoppas med skyddsjakt eller med bättre stängsel? Det är en fråga som väcker starka känslor. Forskning & Framsteg har djupdykt i de få studier som finns – och besökt en gård där hagen vaktas av lamadjur.

Publicerad:

2018-12-27

Lyssna på artikeln:

I en hage utanför Uppsala njuter en liten fårflock av det strålande höstvädret. Hagen är omgärdad av kraftiga stängsel med högt monterade eltrådar. Det är för att hålla rovdjuren ute. Ett lodjur angrep gårdens får och getter vid två tillfällen förra vintern. Som en extra säkerhetsåtgärd har gårdens djur nyligen fått två livvakter, Texas och Winter. De är lamadjur.

Att skydda boskap med lamadjur är än så länge ovanligt i Sverige, men i bland annat västra USA är det en etablerad metod. Där används lama för att skydda får mot framför allt prärievarg. Lamor behöver inte tränas, men kan behöva knyta an till djuren de ska vakta. Det blir lättare om lamadjuret får träffa boskapsdjuren tidigt i sitt liv, innan det blivit könsmoget.

Men Texas och Winter, som kommer från en djurpark, var redan vuxna när de fick bekanta sig med gårdens djur.

– Jag vet inte hur mycket de egentligen bryr sig om fåren, suckar Jenny Wallberg, som driver gården tillsammans med sin sambo Erik Lundborg.

Lamadjur har medfödd aversion mot hunddjur

Vi spanar efter Texas och Winter i den stora hagen. Och rätt som det är sticker det upp ett lamahuvud bakom ett klippblock lite längre bort. Det är Texas som har fått syn på något. Han travar förbi oss med spänstiga steg, i riktning mot stängslet. Efter en stund följer hans kollega Winter efter.

– De har fått syn på Bodil, säger Erik Lundborg.

Bodil är familjens hund, en blandning mellan border collie och jaktlabrador. Hon fick inte följa med in i hagen och sitter nu och tjurar på andra sidan stängslet. Lamadjur har en medfödd aversion mot hunddjur, vilket är ett av skälen till att de är så bra på att skydda boskap mot angrepp från varg och prärievarg. Texas och Winter ställer sig tätt intill varandra och verkar turas om att punktmarkera Bodil. 

Människan har hållit sig med tamdjur i ungefär 11 000 år och konflikten mellan rovdjur och boskapsägare är sannolikt lika gammal. Fram till början av 1900-talet pågick en skoningslös rovdjursjakt i Sverige. Siktet var inställt på decimering och helst utrotning av stammarna. På 1920-talet vände vindarna och lodjur och björn fridlystes, medan varg och järv fick jagas fram till 1960-talet.

Skyddsjakt tillåtet vid stor skada

I dag är alltså alla stora rovdjur fredade i Sverige och målsättningen är att de ska få ha livskraftiga bestånd. Om bestånden blir större än de uppsatta målen kan licensjakt tillåtas under en period (se faktaruta). Det går också att få tillstånd att skjuta enstaka rovdjur som gör stor skada på en viss plats – det kallas riktad jakt eller skyddsjakt.

Men vilken åtgärd är mest effektiv mot rovdjursattackerna? Är det höga staket, boskapsvaktande djur som hundar och lamadjur – eller är det skyddsjakt? Det är inte lätt att svara på. Det har visserligen gjorts mängder med undersökningar, men den vetenskapliga kvaliteten på dem är för låg. Det visar ny forskning. 

– Det är naturligtvis problematiskt att det saknas vetenskaplig evidens om effekten av flera av skyddsåtgärderna som används i vårt land. Det rör sig om stora kostnader, så vi behöver veta om exempelvis skyddsjakt på rovdjur är en mer kostnadseffektiv åtgärd än till exempel inhägnader och boskapsvaktande hundar, säger Ann Eklund, som är doktorand på Grimsöf orskningsstation som tillhör Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Forskare letar evidens för verksamt skydd mot rovdjur

Ann Eklund har djupdykt  i ämnet. Tillsammans med kollegor på SLU och från Norge och Spanien, har hon sökt igenom världens största digitala databas över zoologisk forskning, på jakt efter evidens för åtgärder mot rovdjursangrepp på tamdjur. De började med att söka i databasen efter artiklar som handlade om 30  rovdjursarter, som väger mer än 15 kilo och är kända för att angripa boskap världen över. De fann nästan 50 000 artiklar. Nästa steg blev att sålla ut de artiklar som handlade om rovdjursangrepp på boskap och om olika åtgärder för att stoppa angreppen. När det var klart återstod närmare 28 000 artiklar, som forskarna skummade igenom manuellt. Ungefär 500 av dem lästes i sin helhet, varav 21 fick godkänt. I detta lilla urval beskrivs alltså åtgärder mot rovdjursangrepp, vars effektivitet har undersökts på ett vetenskapligt sätt. Inget av försöken har utförts i Sverige.

Här är det kanske på sin plats att beskriva vad som krävs för att en undersökning ska anses hålla hög vetenskaplig kvalitet i det här sammanhanget.  Ett tillvägagångssätt, som är vanligt inom medicinsk forskning, kallas randomiserad kontrollerad studie. I korthet går den ut på att deltagarna i studien slumpmässigt delas in i två grupper, varav den ena kommer att få någon form av behandling, medan den andra fungerar som kontrollgrupp och därför inte får någon behandling alls – eller så får de placebo, det vill säga en fejkbehandling.

Inom den medicinska forskningen utförs den här sortens försök på människor, försöksdjur eller kanske cellodlingar. Men om metoderna ska användas för att undersöka rovdjursangrepp på boskap blir det hela avsevärt mer storskaligt. Behandlingsgruppen kan bestå av exempelvis ett antal gårdar som får prova en ny variant av rovdjurssäkrade stängsel, medan kontrollgruppen består av gårdar som har ”vanliga” stängsel.

– Att utföra sådana studier är naturligtvis en utmaning, men det är inte omöjligt. Vi hittade ju trots allt en handfull artiklar som jämförde åtgärder med en kontrollgrupp.

Tanzanias massajer skyddar djuren med bomas och levande väggar

Så, låt oss nu se vad vi kan lära oss av artiklarna som klarade forskarnas granskning. Ett antal av dem utvärderar olika varianter av rovdjurssäkrade stängsel och inhägnader. Några av de mer omfattande studierna är utförda i Tanzania, hos massajfolket.

Tanzanias massajer är ett boskapshållande nomadfolk. Deras kor, får, grisar, getter och höns hotas av lejon, hyenor och leoparder. Ett traditionellt sätt att skydda både tamdjur och massajer är att bygga en vall av taggiga grenar runt hyddor och de fållor som boskapen vistas i på nätterna. Sådana inhägnader kallas bomas.

En grupp forskare med deltagare från USA och Tanzania har utvärderat effektiviteten hos en uppgraderad variant av bomas, som de kallar ”levande vägg”. Den består av ett högt nätstaket och en häck av tätt planterade taggbuskar. Försöket pågick i 10 år.

Under försöksperioden inträffade närmare 70 rovdjursangrepp mot traditionella bomas. Lejon och hyenor stod för merparten av angreppen och dödade totalt ett nittiotal tamdjur. De levande väggarna stoppade alla angrepp utom två. I båda fallen rörde det sig om leoparder som lyckades smita igenom bristfälliga grindar – och som sedan kunde knipa ett par spädgrisar. Forskarna bakom studien konstaterar att de levande väggarna ger ett 99,9-procentigt skydd mot rovdjursattacker.

I en tidigare studie – som också rör massajernas djurhållning – jämfördes traditionella bomas med höga pålstaket och med taggiga häckar. Det visade sig att pålstaketen stoppade hyenorna, men de fördubblade samtidigt risken för leopardattacker eftersom pålstaketen blev som stegar för de smidiga kattdjuren. Däremot undviker leoparder de taggiga häckarna, men dessa stoppar å andra sidan inte de hårdhudade hyenorna. Det är alltså inte lätt att hitta en åtgärd som är effektiv mot alla sorters angrepp.

– De här studierna ger ju inga generella riktlinjer för hur inhägnader ska utformas för att minska rovdjursangreppen. Men de visar att det går att designa studier som kan ge oss evidens för åtgärder som fungerar lokalt. Det här är något vi behöver jobba med även i Sverige. Det kräver att myndigheter, forskare och tamdjursägare samarbetar vid planering och genomförande av studierna, säger Ann Eklund.

Rovdjurssäkrade inhägnader minskar dödandet

En viktig lärdom från de här studierna är att rovdjurssäkrade inhägnader också kan skydda själva rovdjuren. Massajer som blir av med boskap hämnas genom att ge sig ut på rovdjursjakt, framför allt efter lejon. Men när angreppen mot boskapen upphör, så upphör också hämndaktionerna.

De rovdjursavvisande stängsel som används i Sverige skiljer sig rejält från massajernas. När det gäller exempelvis stängsel som skyddar mot lodjursangrepp rekommenderar Viltskadecenter ett vanligt fårstängsel av nät kompletterat med två eltrådar på olika höjd. En högt upp som ska förhindra att lodjuret klättrar över,  och en lägre, som förhindrar att det tar sig in under.

När familjen Wallberg-Lundborg lodjurssäkrade sina stängsel följde de dessa  anvisningar till punkt och pricka.

– Men när lodjuret angrep våra getter förra vintern visade spåren i snön att lodjuret helt enkelt hade hoppat över stängslet. Så man kan ju undra hur pass bra de här rekommendationerna är, säger Erik Lundborg.

Vetenskapligt stöd för att boskapsvaktande hundar gör nytta

Ingen av de vetenskapliga studier som Ann Eklund och hennes kollegor hittade i sin undersökning handlar om lamadjur. Men fem studier handlar om boskapsvaktande hundar. Merparten av dem är utförda i USA, där hundar används för att skydda framför allt får och deras lamm mot angrepp från prärievargar.

– Det finns ganska starkt stöd för att boskapsvaktande hundar är en effektiv åtgärd för att minska predationen på boskap, speciellt i kombination med rovdjurssäkrade inhägnader, säger Ann Eklund.

Flera europeiska länder har en lång tradition av att skydda boskap med hundar. De har sina egna, inhemska boskapsvaktande hundraser. I Sverige saknas den här traditionen, men intresset för att vakta tamdjur med hundar verkar öka. De raser som är vanligast i Sverige är maremmano-abruzzese, som kommer från Italien, samt pyrenéehund, som har sitt ursprung i Frankrike.

Att uppfostra en boskapsvaktande hund kan vara en prövning. En vanlig sällskapshund präglas på människor under uppväxten och betraktar sig därför som en del av sin ”människoflock”. Men den boskapsvaktande hunden måste präglas på boskapshjorden som den ska vakta. Den ska alltså känna att den tillhör boskapsflocken, men ändå respektera människor och lyda åtminstone en person. Det är en knivig balansgång för både hund och människa.

Svårt att kombinera allemansrätt med vaktande hundar

Jenny Wallberg berättar att de övervägde att skaffa en vakthund när deras djur hade attackerats av lodjuret.

– Men vi tyckte att de verkade vara lite för skarpa i sitt beteende då vi har småbarn. Det var därför vi valde lamadjur i stället, säger hon.

– Som ägare har man ju också fullt ansvar för vad hunden hittar på och vi vill naturligtvis att grannar, vänner och deras hundar ska kunna röra sig fritt och utan fara på våra marker. Dessutom har vi allemansrätten. Den ger ju alla rätten att vistas här. Hur fungerar det ihop med vaktande hundar? Det vet vi inte, inflikar Erik Lundborg.

Skyddsjakt är effektivt om tajmingen är rätt

Några av de studier som Ann Eklund och hennes kollegor hittade handlar om skyddsjakt. Även i de fallen är de flesta studierna utförda i USA, och rör varg- samt prärievargattacker på kor och får. En slutsats från dessa studier är att tidsaspekten är avgörande för skyddsjaktens effektivitet. När det gäller exempelvis varg måste skyddsjakten utföras inom en vecka efter  attackerna, annars har den liten effekt.

Familjen Wallberg-Lundborg ansökte om skyddsjakt hos länsstyrelsen när deras getter revs av lodjuret. Det tog en dryg vecka att få skyddsjakten beviljad. Alldeles för lång tid, menar de. 

–  Efter så lång tid har man ju ingen aning om var djuret är. Vi bedömde att det var väldigt liten chans att lyckas med skyddsjakten, speciellt eftersom vi inte jagar själva, säger Erik Lundborg.

Men länsstyrelsen placerade ut en fälla som skulle fånga lodjuret, berättar Jenny Wallberg.

– Det enda som fällan fångade var en hund, en katt och en höna, som blev platt när locket slog igen, säger Jenny Wallberg.

Om en djurägare är på plats när ett angrepp äger rum har hen enligt paragraf 28 i jaktförordningen rätt att skjuta rovdjuret i fråga, men först efter att ha försökt skrämma bort det.

Instängda renkalvar stressas till döds

Renägarna är tveklöst den grupp djurägare som har störst problem med rovdjursattacker i Sverige. Rovdjur angriper 45 000–75 000 renar varje år. Lodjur står för de flesta angreppen, därefter följer järv. Björnar angriper sällan vuxna renar, men desto fler renkalvar.

Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har undersökt om det går att minska antalet björnattacker på renkalvar genom att hålla renkorna i övervakade hägn under kalvningsperioden. Det visade sig vara en effektiv åtgärd. Björnattackerna mot renkalvarna upphörde helt. Men trängsel och stress  i hägnen medförde att många kalvar i stället dog av infektioner och undernäring.

Med tanke på att metoden är både kostsam och arbetskrävande  kan den inte betraktas som en generell lösning, men kan vara bra i riktigt björntäta områden, konstaterar forskarna.

Lamadjur kan vara en lösning för svenska boskapsägare

Ann Eklund och hennes kollegor är inte de enda forskare som har uppmärksammat bristen på evidensbaserade åtgärder för att minska rovdjursangrepp på tamdjur. Under de senaste åren har tre andra forskarteam plöjt igenom mängder med forskningslitteratur. De har nu sammanfört sina resultat i en gemensam artikel, publicerad i vetenskapstidskriften PLOS Biology, där de slår fast att det finns vetenskapligt stöd för att boskapsvaktande hundar och inhägnader kan vara effektivt mot rovdjursangrepp. Men när det gäller skyddsjakt finns det stora brister i det vetenskapliga underlaget. Därför går det inte att uttala sig om skyddsjaktens generella effektivitet.

På gården utanför Uppsala har lamadjuren Texas och Winter nu beslutat sig för att hunden Bodil inte utgör något hot. Men vem är den där typen med kamera och bandspelare? Texas kommer närmare. Han är ståtlig: Pälsen är tjock och vackert tecknad och kroppen muskulös. Mungiporna är låsta i ett småleende och ögonen stora med långa ögonfransar. Han synar mig med en mjuk, lite drömmande blick. Men jag låter mig inte förföras, utan håller mig på respektfullt avstånd – jag vill inte bli spottad på.

De ökända spottkaskaderna är en av flera försvarsstrategier som lamadjuren behärskar. De kan varna högljutt vid annalkande fara och det händer att de går till attack mot rovdjur. Som många andra stora växtätare kan de klubba ner rovdjur med frambenen. Vissa lamadjur vallar också ihop de boskapshjordar som de vaktar, precis som vallhundar.

– Det är nu till vintern vi får se hur pass bra lamadjuren är på att skydda djuren. Risken för lodjursattacker under sommaren är nog ganska liten. Då har de så mycket annat de kan äta, som exempelvis rådjurskid, säger Erik Lundborg.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

Tidigare fick korna beta i skogen. Då hade De sällskap av vallgris. Vallgrisen hade fått växa upp tillsammans med korna och kände sig tillhöra flocken. Grisen är snabb och är stark i käften så vargen hade bara att passa sig. Det var längesedan jag läste om vallgris men när jag nu googlar på vallgris finns det några träffar. Tänkte på vallgris när jag läser Er artikel om lamadjur och vallhundar. Varför inte prova grisen på nytt? Den har ju fungerat tidigare.

Lägg till kommentar