Annons

Personalen på Eva Andéns advokatbyrå i Stockholm går för att rösta år 1921. Det var första gången som kvinnor fick rösta i valet till Sveriges riksdag. Men fortfarande uteslöts stora delar av befolkningen från rösträtten, visar idéhistorikern Annika Berg.

Bild: 
TT-bild

Allmän rösträtt 100 år – men långt ifrån alla fick rösta

Demokratin var inte fullbordad i och med att kvinnor fick rösta i riksdagsvalet 1921. Många fick fortfarande inte rösta. Idéhistorikern Annika Berg skriver om 100 år av fortsatta begränsningar.

Annons

Publicerad:

2021-09-08

I september 2021 är det hundra år sedan svenska kvinnor för första gången fick rösta i riksdagsvalen. En milstolpe som brukar lyftas fram som krönet på rösträttskampen, och de politiska reformer som mellan åren 1918 och 1921 ledde fram till allmän och lika rösträtt i Sverige.

Och visst var det en milstolpe. Om man tittar på den officiella valstatistiken är det svårt att bortse från att det händer något väldigt dramatiskt vid den här tidpunkten, då den andel av befolkningen som räknades som politiskt beslutsvärdig mer än fördubblades.

Men innebar milstolpen att rösträtten faktiskt blev allmän och lika? Lika, ja – i den meningen att rösträtten inte längre var villkorad utifrån storleken på inkomst eller fast egendom. Det hade den tidigare (fram till 1909) varit i valen till riksdagens andra kammare. I de kommunala valen hade det rent av varit så att välbärgade kommuninvånare fick fler röster än andra, i proportion till sitt kapital. Kommunerna hade på så sätt fungerat ungefär som aktiebolag (och det gjorde att man också ibland skiljde mellan kommunal och politisk rösträtt). I och med reformerna 1918–21 gällde principen en person–en röst, i både riksdags- och kommunalval.

Men blev rösträtten allmän? Nja, får svaret bli där. För visst blev rösträtten allmän på så sätt att den inte längre skilde mellan kön. Men samtidigt var det så att nästan hälften av Sveriges befolkning – runt 45 procent – saknade rösträtt även efter 1921.

Många fortsatt diskvalificerade

Det berodde på att det även efter 1921, och i vissa fall långt därefter, fanns kvar ett antal olika grunder för att utesluta människor från den allmänna rösträtten. Åldersgränserna uteslöt flest. Men det fanns också en rad så kallade ”rösträttsstreck” som diskvalificerade vuxna medborgare. Till det kom krav på medborgarskap och olika praktiska rösträttshinder. Kampen för en allmän rösträtt var på så sätt inte alls avslutad 1921.

Utanför en vallokal vid riksdagsvalet 1921, det första valet efter att allmän rösträtt för kvinnor införts.

Bild: 
TT-bild

Det här väcker lätt frågor om vad demokrati egentligen är, och har varit historiskt. Demokrati betyder ordagrant folkstyre. Men vad är det för folk som styr i olika historiska sammanhang? Är folket detsamma som befolkningen? Vilka inkluderas i demos, för att tala grekiska? Och vilka exkluderas? I ett historiskt perspektiv har detta varierat enormt.

Både före och efter 1921 bestod den allra största gruppen som saknade rösträtt i Sverige av dem som aldrig ens skrivits in i röstlängden. Efter 1921 rörde det sig främst om personer som var omyndiga på grund av ung ålder. Den här kategorin har krympt successivt sedan 1921, om man ser till andel av befolkningen. Dels för att rösträttsåldern har sänkts, dels för att ålderspyramiden ser annorlunda ut i dag än för hundra år sedan. Men kategorin är stor än i dag: Det är fortfarande många i Sverige som inte får rösta, just för att de är under 18 år. En annan kategori som aldrig ens skrevs in i röstlängderna var människor som var bosatta i Sverige utan att vara svenska medborgare. Denna kategori var ganska liten 1921, men har å andra sidan vuxit avsevärt med tiden, och icke-medborgare saknar än i dag rösträtt i nationella val.

Utdelning av röstsedlar, Rådhuset Stockholm 1921. (Källa: Stockholmskällan)

Men utöver detta fanns alltså 1921 en rad olika saker som diskvalificerade människor som egentligen var röstberättigade från att rösta. Ett av dessa regelrätta rösträttsstreck var värnpliktsstrecket. Från 1909 till 1922 rådde krav på fullgjord värnplikt för att få rösta. Det här hängde samman med principen ”en man, en röst, ett gevär”, som slagordet löd. Att militärtjänst för ett land borde belönas med rätt att rösta var ett argument som den manliga delen av arbetarrörelsen hade använt sig av i kampen för allmän och lika rösträtt i början av seklet. Och det hade varit framgångsrikt. Men det var samtidigt en logik som imploderade i och med att även kvinnor fick rätt att rösta. Värnpliktsstrecket avskaffades också snabbt efter införandet av den kvinnliga rösträtten, redan 1922, och utan mycket motstånd.

En annan rösträttsbegränsning hängde ihop med straffpåföljd. Fram till 1937 fick personer som dömts för vissa typer av brott, och till minst sex månaders straffarbete eller motsvarande fängelsestraff, inte rösta i allmänna val förrän det gått mellan ett och tio år efter frigivningen. Det här rösträttsstrecket var alltså ett slags straff på straffet, och det hörde ihop med rester av äldre lagstiftning, som hade kopplat brott till så kallad vanfrejd och till förlust av ära eller medborgerligt förtroende. Det här innebar också att man som straffad inte kunde inneha allmän tjänst eller politiskt uppdrag; tidigare hade det även inneburit att man inte kunde vittna i domstol.

Detta slags uteslutning har varit utbredd internationellt – och är det i viss mån än i dag, till exempel i USA, där dömda brottslingar i vissa delstater förlorar sin rösträtt för resten av livet. Det här bidrar till att framför allt afroamerikaner är gravt underrepresenterade i väljarbasen.

Straff på straff

Att det här straffet på straffet i Sverige modifierades och till slut avskaffades hade att göra med att det börjat ses som kontraproduktivt. Det här hängde i sin tur ihop med en syn på kriminalvård som just förebyggande vård snarare än vedergällning, som hade växt sig allt starkare från sent 1800-tal och framåt. Det gick illa ihop med en äldre syn på brott och straff där själva skammen i att dömas som brottsling sågs som en viktig del av straffet. I den nya synen på kriminalvård hamnade även själva straffaspekten i skymundan för vikten av att återanpassa brottslingen till ett skötsamt och produktivt liv, en process där rösträtten kunde fungera uppmuntrande. Risken att brottslingarna skulle tippa valresultatet åt vänster eller höger sågs som försumbar.

När rösträtten vidgades i ett första steg runt 1909 infördes flera förbehåll på ekonomiska grunder, som en konservativ motvikt till att det inte längre rådde några krav på inkomst eller egendom i valen till riksdagens andra kammare. Män som inte hade betalat sina skatter, som var försatta i konkurs eller som tog emot fattigvårdsunderstöd uteslöts från rösträtten i andra kammaren.

Dessa ekonomiska rösträttsstreck behölls också efter 1921, om än i något förmildrad form. I andrakammarvalen fråntogs väljare sin rösträtt om de var försatta i personlig konkurs eller ”varaktigt försörjda” av fattigvården. Och i kommunalvalen (och därmed indirekt till riksdagens första kammare) fråntogs väljare fortfarande sin rösträtt om de inte hade kunnat betala sina skatter fullt ut.

När de ekonomiska strecken infördes omtalades de ofta som skötsamhetsstreck. Men uppdelningen av fattiga personer i skötsamma och icke-skötsamma började ses som omodern redan under 1910-talet. De streck som fanns kvar i andrakammarvalen efter 1921, konkursstrecket och det ”nya” fattigvårdsstrecket, motiverades i stället av beroendeskäl. Tanken var att man i ett beroendeförhållande – till antingen borgenärer eller fattigvård – kunde vara mindre omutbar och lättare falla offer för otillbörlig påverkan. Men beroendeargumentet slog i praktiken mot grupperna äldre och kvinnor, som var mer ekonomiskt utsatta. Framför allt fattigvårdsstrecket blev på så sätt ett ålders- och könsstreck. Och, förstås, ett klass-streck.

De ekonomiska strecken fanns kvar ända fram till 1945. En begränsning som levde kvar mer än ett halvsekel till var den att en person som förklarats omyndig, och satts under förmyndare, gick miste om sin rösträtt. Det kunde ske om en domstol bedömde att personen inte själv kunde ta ansvar för sin ekonomi och sitt leverne i övrigt. I stor utsträckning användes omyndigförklaring mot människor som med dåtidens vaga terminologi betecknades som ”sinnesslöa” eller sinnessjuka. Men ända fram till mitten av 1970-talet kunde man även bli omyndigförklarad på grund av slöseri eller missbruk, eller om man själv begärde det på grund av till exempel sjukdom, ”lyte” eller ”oerfarenhet”.

Även omyndighetsförklarades förlust av rösträtt kan kopplas till föreställningar om oberoende som villkor för fulla medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtt. Dessutom fanns kompetensargument, som bottnade i den gamla tanken att man inte skulle få rösta om man inte uppnått en viss nivå av kunskap eller rationellt tänkande.

Omyndigförklarandet avskaffades

Förmynderskapsstrecket fanns kvar ända fram till 1989, då det försvann som en följd av att hela institutet omyndigförklaring avskaffades. Det gick då inte längre att omyndigförklara vuxna människor, och de som tidigare varit omyndigförklarade förklarades myndiga. Beslutet innebar ingen dramatisk skillnad i vardagen för de flesta av dem som dittills varit omyndigförklarade. Det innebar att de fick en förvaltare som liksom tidigare förmyndare tog hand om personens ekonomi. Men en stor skillnad var att de tidigare omyndigförklarade fick rösträtt. För en del av dem var detta en stor sak. En annan fråga är emellertid i vilken mån denna grupp getts möjlighet att rösta i praktiken. Än i dag röstar gruppen i betydligt lägre grad än övriga medborgare.

Långt in på 1900-talet fanns krav på att rösta i allmän vallokal vid en bestämd tidpunkt. De strikta reglerna hindrade personer som levde långt ifrån någon vallokal, som exempelvis renskötande samer, från att rösta. 

Bild: 
TT-bild

Utöver de regelrätta strecken fanns en rad praktiska hinder som gjorde det svårt eller omöjligt att rösta för vissa grupper i samhället. Ett grundkrav var till exempel mantalsskrivning på viss ort, vilket sannolikt omöjliggjorde röstning för många romer och resande, liksom för en del samer, som inte listades i de vanliga mantalslängderna. Det fanns också långt in på andra halvan av 1900-talet krav på att rösta i allmän vallokal vid en bestämd tidpunkt, vilket utestängde folk på sjukhus och olika slags anstalter. Det här innebar att dömda brottslingar även långt efter 1937 gavs mycket begränsade möjligheter att rösta, åtminstone så länge de ännu satt fängslade. De strikta kraven på att infinna sig fysiskt hindrade också folk som levde långt ifrån någon vallokal, som exempelvis renskötande samer, från att rösta. Och än i dag drabbas medborgare med funktionsnedsättningar av praktiska hinder som bristande information och tillgänglighet.

Som vi sett har oberoende och kompetens ofta lyfts fram som villkor för rösträtt. Det var krav som uteslöt de omyndigförklarade. Och som än i dag utesluter människor som inte anses mogna nog för att rösta, på grund av att de inte uppnått en viss ålder. Men mognadskraven har också använts för att ifrågasätta ”åldersstrecket”. Sitter mognaden alltid i den kronologiska åldern? Med jämna mellanrum under senare decennier har motioner med krav på lägre rösträtt än 18 år lagts fram i både riksdag och kommunfullmäktige. I äldre riksdagsmaterial kan man å andra sidan se en uttalad rädsla från konservativt håll för att ungdomen skulle rösta för radikalt, kanske rent av revolutionärt. Denna rädsla och dess uttryck kan jämföras med den pågående utvecklingen i USA, där republikaner genom valtekniska strategier och nya delstatslagar försöker hindra väljargrupper med förkärlek för Demokraterna från att delta fullt ut i kommande val.

En sak som var anmärkningsvärt frånvarande i de flesta av 1900-talets diskussioner om kvarvarande rösträttsbegränsningar var frågan om rösträtt som, ja, just en rättighet. Förmynderskapsstrecket, som ju avskaffades långt efter de andra strecken, är ett undantag. I diskussionerna om detta kan man se tydliga spår av ett nytt tal om mänskliga rättigheter – på 1960- och 70-talen, men allra tydligast inför det slutgiltiga avskaffandet på 1980-talet. Även frågan om rösträtt för icke-medborgare diskuterades under denna period, vilket från mitten av 1970-talet ledde till rösträtt i åtminstone kommunala val.

I detta sammanhang hördes dock påfallande lite tal om rösträtt som en medborgerlig eller mänsklig rättighet. I stället sågs reformerna som en del av den nya integrationspolitik som även inkluderade svenska för invandrare och hemspråksundervisning. Det talades alltså främst om att integrera invandrarna i majoritetssamhället och underlätta deras etablering som produktiva samhällsmedlemmar – ungefär i linje med argumentationen kring före detta brottslingars återanpassning till samhället på 1930-talet. Rösträtten, kan man säga, lyftes här fram mer som medel än mål i sig.

I ett större perspektiv kan de rösträttsbegränsningar som funnits kvar efter 1921 visa på demokratisering som en långdragen och knappast avslutad process. Det är även – som också utvecklingen i många länder de senaste åren visat – en process som inte nödvändigtvis går i en riktning, framåt. Som den franske historikern Pierre Rosanvallon påpekar ligger det i demokratins själva väsen att vara instabil och öppen för förhandling. Människors rätt att delta i val och göra sina röster hörda är därmed något som vi ständigt måste fortsätta att slå vakt om.

------------------
Litteraturlista:

Allmän rösträtt? Rösträttens begränsningar i Sverige efter 1921, forskningsantologi red. Annika Berg & Martin Ericsson (Göteborg & Stockholm: Makadam förlag, 2021)

”Installationsföreläsning vid Collège de France”,  Pierre Rosanvallon i Demokratin som problem (Tankekraft, 2009)

Om artikelförfattaren

Annika Berg

Annika Berg är docent och lektor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hon är medredaktör och medförfattare till forskningsantologin Allmän...

Hon skriver om begränsningar i rösträtten

Hej Annika Berg! Du har skrivit om historiska inskränkningar i den svenska allmänna rösträtten. Vem är du?

– Jag är idéhistoriker med ett särskilt intresse för idéer om medicin och politik och hur dessa samspelat i olika historiska sammanhang. Just nu är jag aktuell med antologin Allmän rösträtt? Rösträttsbegränsningar i Sverige efter 1921.

Varför intresserar detta dig?

– Jag har tidigare skrivit om psykiatrisk tvångsvård och medborgerliga rättigheter, och har nu haft förmånen att – som en del i ett större projekt – fördjupa mig i just frågan om rösträttsbegränsningar för straffade och omyndigförklarade.

Du skriver ju om undantag i rösträtten. Vilket är det märkligaste?

– Märkligast känns kanske att kvinnor uteslöts från rösträtt långt in i en tid då det redan fanns kvinnliga läkare, filosofie doktorer och företagsledare.

Och det mest orättvisa?

– Bland de begränsningar som fanns kvar även efter det att rösträtten blev ”allmän” bör man nog framhålla de ekonomiska ”strecken”, som fortsatte att slå mot jämförelsevis stora grupper.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

2

Kommentarer

Under rubriken ”Omyndigförklarandet avskaffades” står ”Än i dag röstar gruppen i betydligt lägre grad än övriga medborgare.” Hur vet man det? Har vi någon form av registrering av ”gruppen” ?

Hej Lennart! Nej, någon registrering av denna ”grupp” förekommer inte, och det är såklart lite förenklat att som jag gör i denna populärvetenskapliga artikel alls tala om den som en grupp. Men man kan ändå sluta sig till detta utifrån undersökningar som har gjorts under andra halvan av 2010-talet, och som visar på ett markant lägre valdeltagande bland medborgare med kognitiva funktionshinder, se t ex SOU 2016:5. Låt fler forma framtiden! Betänkande av 2014 års demokratiutredning, del A s. 588 och framåt. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/01/sou-20165/

Vänliga hälsningar
Annika Berg

Lägg till kommentar