Plottret hjälper

Splittrade tidningssidor ställer gammal läsforskning på ända. Den fragmentiserade texten ökar begripligheten för några men minskar den i lika hög grad för andra.

Det sägs att allt blir mer fragmentiserat och snuttifierat och mindre speglar helhet och sammanhang. Det är därför inte så konstigt att också texter bryts ner i allt mindre partier.

En text är inte längre bara en rad bokstäver. Det är rubriker, ingress, bildtexter, fortsättningsrubriker och allehanda illustrationer.

Många oroar sig för att texterna blir allt plottrigare, medan andra känner att de får allt fler grafiska styrsignaler när de ska orientera sig i texten och själva välja sin egen väg genom informationsmängden. Förvirringen lär tillta nu när datorer gör det möjligt för i stort sett alla att skapa lika grafiskt komplexa texter som proffsen – även om de inte når samma kvalitet.

Nya teknikens följder

I ett forskningsprojekt vid Nordiska språk vid Stockholms universitet har vi följt effekterna av desktop publishingtekniken. Dels har ett stort antal texter analyserats, främst ur 1990-talets tidningsboom, dels har försökspersoner exponerats för en lång serie textvarianter, med ingresser och utan, med mellanrubriker och utan, enkla och komplicerade, normala och avvikande, vinklade och neutrala.

Resultaten kan sammanfattas mycket enkelt. Det lönar sig att lägga ner arbete på att göra en text mer grafiskt komplicerad. Innehållet når lättare fram till målgruppen, det tas emot mer positivt, och den positiva inställningen gör att minnesbehållningen blir bättre.

En mycket enkel text utan några som helst grafiska utsvävningar tas också emot positivt, men inte lika positivt som den genomarbetade. Det rör sig dock inte bara om en gradskillnad, utan de som bedömer den enkla texten är mer eniga, dvs mer samlade kring ett medelvärde, medan de som bedömer den genomarbetade texten tycker inbördes mer olika. De är mer spridda, men kring ett högre medelvärde.

Däremot vet vi inte vilka som uppskattar respektive irriteras av grafiskt splittrade texter. Det går inte att hitta något samband med kön, ålder, intressen, läsvanor, studieinriktning och andra vanliga sätt att beskriva grupper. Kanske är det bara en fråga om tycke och smak.

Läsprocessen i ny belysning

Att texter får en ny och modern form påverkar givetvis hur vi läser. Det vi nu vet om läsprocessen behöver nyanseras och kompletteras. En forskargrupp under ledning av Mario Garcia i S:t Petersburg i USA har med ögonrörelsekamera studerat vilka mönster vi följer när vi bearbetar ett uppslag i en dagstidning. Han har sett hur i första hand färgfoton och i andra hand rubriker, puffar och annan grafiskt markerad text styrde läsningen, och han har noterat en huvudriktning från höger till vänster och uppifrån och ner.

I denna svepande huvudriktning fanns många olika slags läsning, allt från delar som inte observerades alls, delar som enbart observerades, till läsning och läsning på djupet.

Endast 12 procent av texten lästes i någon egentlig mening, och åtskilligt av den information som inhämtades genom snabba ögonrörelser över sidan ratades redan på korttidsminnesstadiet, men det var de grafiskt markerade elementen som gav ingångar till läsning på djupet.

Även om man begränsar sig till vanlig läsning behöver vår bild av läsprocessen nyanseras. Den förhärskande teorin kan sammanfattas i den s k Rummelhartformeln: s = V x b.

Din tolkning (s) är texten som den syns på papperet (V) styrt av dina antaganden om texten, det som så att säga står mellan raderna (b).

Uttolkningen av Rummelhartformeln kan börja med V, i realiteten bokstäverna och alla de tjogtals detaljer som bokstäverna är uppbyggda av: staplar, prickar, öglor, ringar. Vi vet att ögonen rör sig med små, ungefär centimeterlånga ryck över raderna, stannar ca en kvarts sekund på en följd av tecken och sedan rycker vidare – eller ibland tillbaka för en korrigering.

Att vi inte kan läsa bredare textpartier än ca 2 centimeter beror på syncellerna på näthinnan: tapparna och stavarna. Vi betraktar bokstäverna med tapparna som har mycket god upplösningsförmåga men litet synfält, medan stavarna bara reagerar på ljusvariationer, skuggiga konturer av ord åt höger. Ögats konstruktion innebär alltså starka begränsningar för läsningen.

Vi har två möjligheter att tolka skrivna ord. Antingen kan vi ”lyssna” oss till hur bokstäverna kunde tänkas låta och få fram ett ord vars ljudgestalt verkar bekant, eller också känner vi direkt av ordet som en bild. Den första metoden är långsammast men den är den enda möjliga för nya och obekanta ord. Den andra är den snabbaste och självklara för vanliga ord, men det finns tecken på att båda metoderna används parallellt.

Att avkoda ett ord går fort och tar ungefär en tredjedel av den kvarts sekund som ögat står still. Resten går åt till att bena upp ordbetydelser, kolla ordföljden, följa upp diverse associationer och hålla ordning på sammanhanget. Dessutom måste vi planera för ögonens nästa nedslag i texten. Allt detta engagerar både höger och vänster hjärnhalva, och dessa utbyter också mycken information över corpus callosum, den bredbandsförbindelse som förenar de två halvorna.

Hur är det möjligt att bläddra igenom vårt omfångsrika inre lexikon på några hundradels sekunder? Jo, det är som med allt informationsarbete: det gäller att veta var man ska leta.

Pröva med följande korta läsövning:
– Nå, vad vet vi om Andersson?
– Han lämnade Vårdcentralen vid 11 ungefär. Och han uppger att han begav sig till centrum därför att han skulle hämta ut sin medicin innan han tog bussen tillbaka till Kränger & Söner.
– Så du menar att Andersson lämnade bilen i garaget?

Vanliga ord hjälper

När vi läser första meningen i vår exempeltext dröjer vi nog några millisekunder extra på det korta men i skrift ovanliga ordet nå. I början av en replik är det riskfritt att klassa det som interjektion snarare än verb. Vad är inte bara ohyggligt vanligt utan dessutom väntat efter frågepartikeln nå. Troligen tar vi in båda dessa ord i samma blick. Nästa ord vet kan däremot inte räknas som vanligt ord. Det förekommer bara fyra gånger på tusen ord. Å andra sidan vet läsaren att det är fråga om ett verb. Vad annat skulle kunna stå på denna plats? Det gäller alltså att kombinera kunskapen om meningssamanhanget med ordets grafiska form.

Med Andersson uppstår nya problem som kan löna sig att granska litet i detalj. Antag att vi just läst Men vad vet vi om och att vi i ögonvrån uppfattat att nästa ord är långt och börjar med stor bokstav. Vi bestämmer oss på detta bräckliga beslutsunderlag för att ordet blir en lagom portion för nästa nedslag med ögonen. Med hjälp av den stora bokstaven vet vi att vi står inför ett egennamn, troligen ett namn som talaren vill veta något om. Nu gäller det att fylla i återstående luckor genom att titta på bokstäverna. Troligen räcker det att få grepp om de inledande bokstäverna An och det karakteristiska personnamnsslutet son för att det ska säga klick.

Teoretikerna kallar dessa två informationsvägar top down (vad vi vet i förväg) respektive bottom up (det vi får läsa ut av bokstäverna). Top down och bottom up motsvarar i själva verket de båda leden i Rummelhartformeln.

Top down

Hur får vi då tillgång till top down-information, b i Rummelhartformeln? Svaret är att vi är mycket snara att bygga avancerade hypoteser på bräckligt underlag. I den text vi nyss läste kan vissa ledtrådar som nå och uppger locka fram en teori om att vi just läser en pusseldeckare. Och därmed börjar vi ställa och besvara frågor som ofta är aktuella i sådan litteratur. Vi kan därmed fylla i en sorts VDN-data om texten: genre är pusseldeckare, aktörer är deckare och den misstänkte, och ämnet är alibikontroll.

Vi har sådana mer eller mindre färdiga scheman för mängder av texttyper, och självklart kan den korta texten ha aktualiserat något helt annat schema hos dig. Ifyllandet av schemat är något som påbörjas omedelbart. Utan en hypotes om schemat är vi hjälplösa och vet inte alls vad vi ska ta oss till med informationen på papperet: Ska vi lära oss något, ska vi tro på texten, ska vi jämföra med våra erfarenheter, eller vad? Även de fegaste av oss är mycket djärv i sina antaganden och anser att det är bättre att ha vilket schema som helst än inget alls, och vi är mycket snara att revidera detta om det skulle visa sig att vi tagit fel.

Å andra sidan är det oenighet om schemat som orsaker de djupaste tolkningstvisterna. Man har t ex aldrig lyckats tolka Rökstenen från 800 talet därför att vi inte vet om schemat är släktkrönika, skönlitteratur, trolldomsbemängd besvärjelse eller kanske bara lite språklig underhållning på samma nivå som ett korsord (se Varför Varin ristade, F&F 5/98).

Till och med i vardagsprat är vi noga med att signalera tolkningsramar: bokstavligt talat, helt allvarligt, utan minsta överdrift, skämt åsido, bara för att spåna alltså.

Roller och huvudroller

Vi behöver ett schema för att förstå texten, men å andra sidan kan vi över huvud taget inte söka olika scheman utan att förstå vad det står i texten. Det gör vi genom att rita upp ett nätverk över innehållet, inte ett abstrakt nätverk som en organisationsstruktur, utan ett konkret nätverk av hjärnsynapser. Allt vårt tänkande och hela vårt minne bygger på fasta, halvfasta, lösa och tillfälliga associationsbanor mellan celler och cellkluster i hjärnan. När vi läser en text aktualiseras gamla associationsbanor och nya bryggor byggs.

Det är med hjälp av sådana nätverk som läsare bygger upp sin kunskap om ord och tränar upp sin förmåga att associera åt olika håll. Det är alltså inte helt osannolikt att någon av denna artikels läsare i en framtid kan komma att associera från vårdcentral till alibi.

Under läsningen bygger vi upp en rollförteckning och testar hela tiden olika relationer mellan rollinnehavarna. Ja, vi skapar till och med kategorier som inte alls står i texten, t ex brott och alibi. Och genom att sortera upp orden i familjer, som platser (vårdcentralen, centrum, Kränger & Söner) och fordon (buss, bil) kan vi sedan fylla ut det som inte står i texten, t ex att Andersson var patient och inte läkare på vårdcentralen; att han fått ett recept och att han skulle besöka apoteket – uppgifter som inte existerar i texten.

Vi skulle få utomordentligt svårt att rita nätet om vi inte fyllde ut visa luckor.

Ord mer än ett ord

För att kunna sortera orden i familjer måste vi förstå dem. Det svåra med det är att många ord har flera betydelser. Vart fjärde ord i exempeltexten är dubbeltydigt. Att vi nästan aldrig tänker på det vid vanlig läsning beror på att syntaxen, dvs reglerna för ordföljd, gör det tvetydiga entydigt. Det är fullkomligt osannolikt att nå som inleder texten skulle vara ett verb med betydelsen räcka och att vad i betydelsen kroppsdel skulle kunna stå mellan frågeordet nå och vet.

Läsningen innebär inte bara att vi mot alla odds träffar rätt ord utan också får fram rätt kunskaper om ordet. Och det är inte litet. Om t ex ordet ord kan vårt inre lexikon på några millisekunder ta fram mer information än en normalstor ordbok (se rutan ovan).

För att välja rätt bland de mångtydiga orden får vi lita på syntaxen, främst reglerna för ordföljden. Men syntaxen är inte heller pålitlig utan full av dubbel- och mångtydighet. I vår exempeltext har alla läsare förstått meningen ”lämnade bilen i garaget” som ”lät bilen stå i garaget”. Knappast någon läsare har uppfattat att han ”övergav den bil som stod i garaget”.

Detta är bara en av många syntaktiskt dubbeltydiga strukturer som ständigt förekommer i alla slags texter. Orsaken till att vi så sällan störs av dem är att orden hjälper oss. Kontentan är alltså att vi inte kan förstå orden utan syntaxen och inte syntaxen utan orden.

Paratextens roll

Läsningen sker alltså på många olika nivåer, och att allt sker parallellt. Det som händer i moderna texter är att vi fått ytterligare en nivå att räkna med: paratextnivån.

Paratexter – texter vid sidan om huvudtexten – skiljer sig knappast från annan text språkligt, men väl pragmatiskt, dvs i fråga om textens handlingsinriktning. I t ex personaltidningar är ofta text med en annan bakgrundsfärg minst informativ och mest argumenterande, medan de inramade faktarutorna är de mest informativa.

Ingresser ställer problem och ger förtydliganden, men de slår också fast teser. Mångsidigast är bildtexterna som kan fylla vilka funktioner som helst.

Så är det inte i alla texter, men varje texttyp utvecklar sina konventioner, och därmed får en text med många paratexter ett bredare urval styrsignaler för läsaren: rubriker anger huvudsakligt innehåll, position i texten anger var problem ställs och frågor besvaras.

Formeln i ny belysning

I Rummelhartformeln kommer V alltid att vara trycksvärta på papper, men b kan vara mycket: schemat, associationerna, syntaxen och även paratexterna.

Formeln säger också en del om oss läsare. Vi är inte längre beredda att förbehållslöst gå in under författarens villkor. Vi vill ha våra texter så skyltade att vi kan välja, och vi vill ha informationen så strukturerad att det blir lätt att snitsla sin egen bana genom texten.

Förmodligen är det just denna olika grad av självständighet respektive underdånighet under den välvilligt auktoritäre författaren som avspeglar sig i de större spridningsvärden som vi uppmätt för uppskattning av grafiskt genomarbetade texter.

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor