Omstridd rymdjätte tar form

Det är tidernas största tekniska och vetenskapliga samarbetsprojekt. Och bland de mest kritiserade. Den internationella rymdstationen håller - sent omsider - på att byggas samman.

För ett år sedan dockades amerikanska Unity och ryska Zarya, de två första modulerna av ISS, den internationella rymdstationen. Målet är att bygga en permanent forskningsbas i rymden. År 2004 ska allt vara färdigt. Rymdstationen kommer att bli stor som två fotbollsplaner, med lika mycket invändigt utrymme som två jumbojet. Arbetet med att skicka upp och foga samman stationen kommer att kräva 45 rymdfärder, med amerikanska rymdfärjor, ryska, europeiska och japanska raketer – om ingenting går snett, vilket det rent statistiskt borde göra. Den beräknade prislappen för bygget ligger på 400 miljarder kronor – plus lika mycket i driftkostnader under rymdstationens beräknade livslängd på tio år.

Amerikansk dominans

Den svenska delaktigheten är relativt liten. Genom europeiska rymdorganisationen ESA bidrar Sverige med 0,4 procent av kostnaderna för laboratoriemodulen Columbus. Tillsammans med några andra mindre projekt handlar det om 140 miljoner kronor. Europas inblandning är överhuvudtaget blygsam, totalt står man för en knapp tiondel av stationens kostnad. USA och Ryssland bekostar merparten, 240 respektive 80 miljarder kronor. Nasa gör ingen hemlighet av att de i praktiken betraktar ISS som ett amerikanskt projekt. Ett av deras uttalade mål med rymdstationen är att ”upprätthålla USAs ledarskap i rymden”.

Sju personer ska bemanna stationen där den cirklar 40 mil ovan jord. I Columbus och fem andra laboratorier ska den tyngdlösa miljön på rymdstationen utnyttjas för experiment inom biologi, medicin och materialfysik. Astronauterna ombord på stationen kommer att stå för både stationens drift och utförande av många experiment, och själva vara föremål för medicinska studier. Till skillnad från tidigare rymdlaboratorier kommer rymdstationen att erbjuda möjligheten att bedriva experiment under flera år. Dessutom ska en rad instrument placeras utanpå stationen för att studera jorden, rymden i dess närhet och astronomiska objekt. Men framför allt ses projektet som ett led i den rymdtekniska utvecklingen. Förmågan att bygga stora system i rymden prövas – liksom människans möjlighet att klara långa vistelser i tyngdlöst tillstånd. Bortom ISS-projektet hägrar bemannade rymdfärder ännu längre ut – till grannplaneten Mars.

Rymdstation med lång historia

Redan under 1950-talet ingick en rymdstation i USAs planer, och då som det centrala projektet för att ta kommandot i rymdexploateringen. Nasas tyske raketexpert Werner von Braun skissade på en hjulformad station som skulle bli människans första utpost i rymden. Men de sovjetiska framgångarna med Sputnik och Jurij Gagarins rymdfärd 1961 fick Kennedyadministrationen att lägga om kursen. Allt satsades på att komma först till månen. Rymdstationen lades i malpåse. Efter månlandningarna blev det Sovjet som 1971 skickade upp den första rymdstationen, Salyut 1. Sedan dess har Sovjet och Ryssland varit ledande inom området. Deras mest avancerade rymdstation, Mir, togs slutgiltigt ur bruk 28 augusti i år.

Som svar på den sovjetiska dominansen lanserade Reaganadministrationen i kapprustningens slutskede, tillsammans med starwarsprojektets idé om ett satellitbaserat rymdförsvar, ett nytt, omfattande rymdstationsprojekt: Freedom. Men kostnaderna försenade arbetet, och när Berlinmuren föll underminerades hela den strategiska motiveringen till mastodontprojektet. Till slut blev det som fredligt och internationellt samarbetsprojekt rymdstationen kunde lotsas i hamn politiskt. Ryssland, som planerade efterföljaren till Mir, inbjöds, liksom Europa, Japan, Kanada och Brasilien.

Kritiserad mastodont

Men rymdstationen går knappast hem i alla läger. New York Times har karakteriserat projektet som ”NASA’s Mission To Nowhere”. Forskningstidskriften Nature beskriver ISS som rent skadlig för vetenskapen. I centrum för skepsisen står de astronomiska kostnaderna, 800 miljarder kronor, inklusive drift. Kritikerna menar att i stort sett allt som kan göras på rymdstationen skulle kunna göras billigare och bättre på andra sätt – nere på jorden eller med små, specialiserade rymdprojekt.

Bland astronomer, fysiker och biologer – de som sägs dra nytta av rymdstationen – är misstroendet som mest utbrett. Amerikanska och europeiska fysikersamfunden har officiellt satt sig emot projektet. Längst går den amerikanska organisationen för cellbiologi. I fjol uppmanade man att all forskning inom cellbiologi i rymden bör stoppas, med kommentaren att rymdforskning hittills inte tillfört området någonting alls.

Ända sedan månlandningarna har stödet för stora rymdprojekt minskat. Internt bland rymdforskare har kampen om resurser hårdnat. Bemannade rymdfärder slukar idag närmare häften av Nasas budget. Alltfler förordar robotiserade projekt. Andra skeptiker anser att rymdstationen hur som helst är en hopplöst föråldrad idé. I stället förordas direkta satsningar på en bemannad rymdfärd till Mars – ett såväl äventyrligt som vetenskapligt mer utmanande mål.

På senare år har Rysslands ekonomiska kaos lett till stora förseningar iprojektet.Uppskjutningen av rymdstationens tredje del, den rysktillverkade besättningsmodulen Zvezda, har under året hela tiden senarelagts. Amerikanska bedömare fruktar att Ryssland till slut helt måste backa ur ISS – ett förödande avbräck för projektet. Samtidigt innebär rymdstationen ett sätt att hålla Rysslands krisdrabbade rymdsektor vid liv, och det inom ett fredligt område. Jeltsin har hela tiden backat upp projektet, och tålamodet och stödet från USA har tänjts allteftersom.

Till syvende och sist har ISS aldrig drivits av vetenskapliga mål. Det är som storpolitiskt, industriellt projekt rymdstationen obönhörligt tuffar vidare mot förfärdigande. I USA hör rymd- och flygindustrin till de viktigaste exportsektorerna. I Sverige är det Saab Ericsson Space och Volvo Aero som står för de industriella intressena. För ett par år sedan var allt en enda röst från att stoppas i den amerikanska kongressen. Men tidernas största rymdprojekt tycks övervinna allt.

Läs mer om Människan och rymden i Forskning & Framsteg 8/99.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor