Koldioxidfällor räcker inte
Koldioxidfällor är ett hett ämne i klimatdebatten. Storproducenter av koldioxid som USA, Japan, Kanada och Australien har vid förhandlingarna om Kyotoprotokollet krävt att få använda växande och nyplanterad skog som en minuspost vid beräkningar av utsläppskvoter. Växter som träd och jordbruksgrödor binder luftens koldioxid när de tillverkar ved och annan växtsubstans. På så sätt förbrukas koldioxid, men frigörs igen när det organiska materialet bryts ner.
En expertgrupp vid Royal Society i London har studerat hur mycket koldioxid som kan komma att tas upp och bindas genom framför allt nyplantering av skog och effektivare skogsskötsel. Visserligen fungerar koldioxidfällor i form av ökad skogsproduktion mm, men de är inte till stor hjälp i det långa loppet. Mängden koldioxid som kan lagras på detta sätt är liten i jämförelse med utsläppen från förbränning av fossila bränslen.
I dag tar växtligheten upp cirka 40 procent av den koldioxid som härrör från mänsklig aktivitet. Andelen kan ökas om skövlingen av regnskog och annan skog upphör och om snabbväxande skog och annan gröda i högre grad börjar användas som biobränslen. Men man når snabbt ett tak då det inte längre går att öka det biologiska upptaget.
Teoretiskt sett skulle koldioxidfällor av detta slag kunna svara för 25 procent av den globala minskning som klimatforskarna anser att vi måste uppnå senast år 2050. Det krävs dock stor politisk vilja för att något sådant ska kunna förverkligas. Royal Societys experter framhåller också hur osäkra beräkningarna är och fruktar att vissa fällor med tiden utvecklas till veritabla utsläppskällor.
Upptaget av koldioxid kan ökas genom att påskynda tillväxten med hjälp av kvävegödsling. Men här höjer experterna ett varnande finger. Situationen kan på så sätt snarare förvärras eftersom det då finns risk att utsläppen av andra farligare växthusgaser ökar, dvs kväveoxider och metan.
