Annons

Vandalerna inga vandaler

Verklighetens vandaler var varken bättre eller sämre än andra folk.

Annons

Publicerad:

2002-12-01
Det fanns en tid då folkvandringstiden på 300- och 400-talen omsvärmades av etniska myter, av wagnerska dimmor och nationella storhetsdrömmar. För germanskt sinnade patrioter av anno dazumal var det bekvämt och populärt att uppfatta folkvandringarna som kraftfulla migrationer av ädla, blonda krigare med svärd i hand, andligen fullproppade av Volksgeist. Lika populärt var det bland italienare att skylla den trista medeltiden på tyska barbarer, vilka likt renässansens landsknektar lade deras ljuvliga land i ruiner. Vad som var negativt för en renässanshumanist var positivt för en 1800-talsromantiker, men i sina grundläggande beståndsdelar var myten likartad.I dag har forskningen om romarrikets sista tid och medeltidens gryning slagit denna bild i spillror. Inte ens själva ordet "folkvandringstid" är särskilt adekvat. Ofta rörde det sig nämligen inte om "folk" i ordets nutida bemärkelse utan snarare om små krigargrupper, inte sällan högst officiella avdelningar inom det kejserliga romerska systemet. Flera s k folkvandringar var närmast truppförflyttningar eller inbördeskrig, vilka inte upplevdes som så märkliga av Medelhavsvärldens folk. Romare och greker hade bevittnat otaliga liknande fenomen under hela antiken. Det nya var att de utifrån kommande krigare, vars föregångare sedan århundraden hade rekryterats till imperiets arméer, nu fick hela regioner att behärska under egna konungar. Systemet brukar förknippas med ordet foedus, fördrag. Nykomlingarna blev foederati, underordnade allierade.Nytolkning av centrala begrepp Nyckeln till denna nya kunskap om folkvandringstiden ligger framför allt i en noggrann omtolkning av de användningsområden som under antiken och tidig medeltid fanns för det latinska ordet gens (plural gentes). Termen betyder varken "folk" eller "stam", vilket man tidigare trodde, utan brukades snarare för att skilja en grupp människor från en annan, dvs för att markera en upplevelse av olikhet, oavsett på vilka grunder. När en antik författare talar om "vandalernas gens" (latin gens Vandalorum) kunde han avse en mindre grupp krigare, plundrare eller legosoldater, eller ett stort folk med män, kvinnor, barn och tjänare. Han kunde även åsyfta en mängd människor som vi i dag skulle betrakta som etniskt synnerligen olika, t ex romare, asiatiska alaner och nordafrikanska berber, vilka av olika anledningar hade bestämt sig för att identifiera sig med vandalnamnet. Att på detta vis anta en etnisk identitet var vanligt under folkvandringstiden. Lyckosamma namn fick många användare; mindre lyckosamma övergavs.Därför är det uppenbart att varje enskilt omnämnande av ett folkvandringstida "folk" måste tolkas för sig. Analysen kräver stor försiktighet samt omfattande språkliga färdigheter i latin och grekiska, kompletterade med kännedom om arkeologiska utgrävningar av exempelvis gravfält, bosättningar och befästningar. Vår faktiska kunskap om folkvandringstida grupperingar reduceras därmed markant. Myter raseras. Som exempel kan vi ju ta vandalerna. Hur mycket vet vi då egentligen om vandalerna?Allra första gången vi möter människor som kallas vandaler i historiska källor lever personerna i fråga i det inre Germanien. I äldre historieböcker brukar platsen anges som Schlesien i nuvarande Polen som lär ha fått sitt namn av den ena av vandalernas två stammar, silingerna. Att vandalerna stod i kontakt med romerska riket är ställt utom allt tvivel. En av senantikens största romerska statsmän, Stilicho, var själv vandalättling. Verkligt synliga för våra blickar blir emellertid vandalerna först på nyårsaftonen år 406, då de i sällskap med andra stammar tågade över Rhen. Därefter följde ett par års förödande plundring i Gallien, nuvarande Frankrike, varefter vandalerna på hösten 409 gick över Pyrenéerna. Efter en växlingsrik krigshistoria valde kung Geiserik år 429 att lämna Europa och i stället erövra Nordafrika. Med alanerna i släptåg for vandalerna över sundet, marscherade rakt genom nuvarande norra Marocko och Algeriet och intog år 431 Hippo Regius, nuvarande Annaba, där kyrkofadern Augustinus låg för döden. År 439 föll Karthago, som hädanefter fungerade som vandalrikets huvudstad.Vandalernas sjömaktUnder påföljande decennier byggde vandalerna upp en stormakt till sjöss. De skaffade sig en flotta med vars hjälp de tog kontroll över Balearerna, Korsika, Sardinien och delar av Sicilien. Rom utsattes i juni 455 för en förödande tvåveckorsplundring som gav romarna en hälsosam respekt samt en i vårt språkbruk ännu synlig avsky för vandalerna. (Eventuellt överlevande puner, dvs invånare i Karthago lär dock ha haft svårt att hålla tillbaka hångrinet. Romarna hade ju gjort samma sak mot dem år 146 f Kr; nu kom äntligen den hämnd som Scipio Aemilianus hade förutspått på Karthagos ruiner.)Sedan gick det utför. Vandalernas arianska kyrkopolitik, som hade förklarats vara kättersk, fjärmade dem från Nordafrikas katoliker. Berberna angrep dessutom vandalerna med framgång i gränsregionerna, och maktbalansen på Medelhavet vägde över till vandalflottans nackdel. Sedan stormannen Gelimer år 530 störtat den romarvänlige kung Hilderik utnyttjade den östromerske kejsaren Justinianus tillfället och avsände 533 en expeditionskår till Nordafrika under ledning av fältherren Belisarius. Gelimer togs på sängen; hans elittrupper hade skickats till Sardinien för att nedkämpa ett uppror. När Belisarius blixtfälttåg var över år 534 upphörde det vandaliska riket att existera. Efter ytterligare en del oroligheter försvinner vandalerna ur historien.Vandalernas ursprungSå långt skriftliga, arkeologiska och konstvetenskapliga källor. Sanningen är, tyvärr, att vi inte har den blekaste aning om varifrån vandalernas förfäder kom innan de dök upp i Germanien under antiken, inte heller vart de tog vägen efter nederlaget mot östromarna. Det troligaste är att de assimilerades med det romerska och berbiska härskarskiktet i Nordafrika och därmed upphörde att existera som etnisk grupp. Deras gens-benämning hade inte längre någon funktion, miste sin popularitet och försvann. Många andra folkvandringstida gentes gick under på just detta sätt.Men naturvetenskapen då? invänder kanske någon. Kan man inte spåra vandalernas ättlingar genom analys av gener, blodgrupper, ögonfärg eller allmänt germanskt utseende? Svaret är nej. För det första har det gått alldeles för lång tid, ca 1 500 år; för det andra var Nordafrikas vandaliska erövrare alldeles för få - det rörde sig främst om ett krigiskt överskikt i samhället. För det tredje finns det mängder av alternativa förklaringar till de avvikelser i exempelvis blod och ögonfärg som skulle kunna påträffas. Ta bara det faktum att berberna själva enligt vissa bedömare anses ha invandrat norrifrån. Eller att flera kristna attacker och tidvis lyckosamma erövringsförsök ägde rum i Nordafrika under medeltiden - kanhända stannade några normandiska familjer kvar i bygderna på 1100-talet? Eller att nordafrikanska härskare från 1500- till 1800-talet bedrev intensivt sjöröveri och rövade med sig stora mängder europeiska fångar, vilka hölls som slavar i Marocko, Tunisien och Algeriet tills de löstes ut av folk i hemländerna. Som exempel kan nämnas att det finns en vag isländsk tradition om möjliga rester av en gammal slavbefolkning från den nordatlantiska ön i delar av Nordafrika.Ingen dylik hypotes kan någonsin verifieras, lika litet som vi kan använda allehanda etniskt svårbestämbara konstföremål till att kartlägga vandalernas vandringar genom Europa. Att lägga ner mycken möda och stort besvär på att testa overifierbara hypoteser utan samhällsrelevans måste rimligen betraktas som synnerligen uselt använd forskartid. Men möjligheten finns, låt vara att den är liten, att vandalerna verkligen hade kopplingar till våra breddgrader. Resonemanget om att vandalerna härrör från Småland är ytterst tvivelaktigt (se debattinlägget i rutan på sidan 12), men det finns trots allt en mikroskopisk chans att en kärna av vandaliska krigare förr bodde i Norden, liksom det finns en ännu mindre mikroskopisk möjlighet att en liten vandalgrupp till slut också kom tillbaka hit efter sina lukrativa decennier vid Medelhavets stränder. Observera: personligen tror jag det inte! - men det måste erkännas att chansen finns. Hur hänger detta ihop?Jo, vi vet av både arkeologiska och skriftliga källor att nordbor deltog i krigen på kontinenten under 400- och 500-talen. Skälet var detsamma som för många andra krigare, dvs att tjäna ihop guld och ädla ting att triumferande återföra till hembygden, alternativt att bygga sig en stabil position i romerska riket. I ett fall har vi dessutom uttryckliga belägg för att kontakter bibehölls med släktingarna där hemma. En folkgrupp vid namn heruler etablerade på 450- eller 460-talet ett geografiskt svårdefinierat välde i Centraleuropa, möjligen med centrum i södra Mähren i nuvarande Tjeckien. Någon gång under decennierna kring år 500 besegrades de av ett grannfolk, langobarderna, och råkade i kris. Åtskilliga heruler vandrade då till nya boplatser på norra Balkan, men en mindre grupp återvände till sitt gamla hemland i norr. Dessa heruler leddes, påpekar den grekiske historieskrivaren Prokopios, av män som var "av kungligt blod". De for genom danernas land, över havet och nådde landet Thoule. Trettio år senare nåddes de nordliga herulerna av en ambassadör från herulerna på Balkan, som lyckades övertyga några av de kungliga herulerna att resa söderut och härska över vad som återstod av folket. Många svenska lokalpatrioter, inte minst blekingar, har med större eller mindre övertygelse hävdat att benämningen Thoule syftar på just deras landsända.Herulernotisen hos Prokopios utgör ett sällsamt informativt särfall. Här har en med händelserna någotsånär samtida grekisk historieskrivare berättat om vad som i vanliga fall endast förtäljs i mytologiska utvikningar utan källvärde, t ex när den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes på 500-talet redogör för goternas ursprung och Paulus Diaconus på 700-talet för langobardernas (båda dessa gentes ska enligt respektive författare ha utvandrat från Skandinavien, men i inget fall går utsagan att bekräfta). Fåfänga spekulationerEn och annan av de krigargrupperingar som förekom på kontinenten under folkvandringstiden hade alltså, om vi ska tro Prokopios, starka band med hövdingahus i nuvarande Sverige och Danmark. De hade för länge, länge sedan utvandrat från Nordens länder, och en mindre krigarskara återvände slutligen också dit.Men vilka gentes gäller detta, förutom just herulerna? Gäller det månne vandalerna? Vi får erkänna att vi inte har en aning. Över sådana ting är det fåfäng möda att spekulera. Överambitiösa museimän och djärvt gissande lokalpatrioter lär dock fortsätta träta om saken i evighet, allt medan gamle Rudbeck förnöjt ler i sin himmel.

Litteraturhänvisningar

Krigarnas och helgonens tid

Harrison, Dick

Vandalkrigen av Prokopios

Linnér, Sture (övers)

Ett ords historia

Det var den franske abbén Henri Grégoire som år 1794 gav ordet den innebörden genom att jämföra förstörelsen av klosterbibliotek och religiösa konstverk under franska revolutionen med vandalernas plundring av Rom år 455.

De arianskt kristna och därmed kätterska vandalerna, som dessutom fått sin historia skriven av sina fiender, låg då nära till hands att jämföra med.

Vandalerna bör frikännas

De övertog den existerande romerska förvaltningen, och lagstiftningen följde de romerska traditionerna.

Detta visar arkeologen Peter Pentz i sin avhandling From Roman Proconsularis to Islamic Ifriqiyah, som han lade fram vid Göteborgs universitet i somras. Han menar att man kan se en tydlig kontinuitet i utvecklingen i Nordafrika under senantiken, trots att olika härskare kom och gick. Romare, vandaler, byzantiner och araber avlöste varandra, men det är ur historisk och arkeologisk synvinkel meningslöst att se dessa grupper som olika etniska civilisationer. I stället var de politiska eliter som turades om att dominera Nordafrikas jordbrukssamhälle.

Folkvandringstiden omvärderas

  • Flertalet "barbarer" ville inte förstöra och plundra utan snarare skapa sig en nisch inom det romerska riket, till exempel som provinsståthållare.
  • Många "folkvandringar" var i själva verket arméförflyttningar från en provins till en annan. Flera av de drabbningar som då ägde rum var alltså i grund och botten romerska inbördeskrig, alldeles som strider under tidigare sekler.
  • När "barbarerna" väl etablerat sig på romerska storgods antog de inom kort de inhemska stormännens vanor: de bosatte sig i palats eller villor, lät avbilda sig på mosaiker, intresserade sig för poesi osv.
  • Flera "barbarkungar" var mycket intresserade av att slå vakt om den romerska kulturen genom att uppföra amfiteatrar, prägla mynt, ge ut lagsamlingar osv.
  • Förr talade man endast om "germanska folkvandringar". I själva verket var vandringarna multietniska, med människor som talade germanska, keltiska, slaviska, indo-iranska och turkiska språk. Ett och samma "folk" kunde rymma flera olika språk.
  • Man har ofta föreställt sig "barbarerna" som hedningar. I själva verket var, eller blev, de allra flesta kristna, antingen katoliker eller arianer.
  • De romerska kejsarna i Konstantinopel under folkvandringstiden uppfattade sällan "barbarerna" som fientliga erövrare. Snarare tolkade man dem ofta som autonoma hjälptrupper som försvarade de ur kejsarens synvinkel relativt ointressanta provinserna i Västeuropa.
  • Att romarna gick miste om stora delar av Västeuropa under folkvandringstiden berodde främst på att de frivilligt drog tillbaka sina trupper och överlät försvaret åt "barbarerna" eller, som i Britannien, åt civilbefolkningen.
  • Folkvandringstiden medförde inte den omedelbara nedgång i skriftlig kultur som man tidigare trodde. Långt in på 600-talet var det normalt med högt utbildade världsliga stormän i exempelvis nuvarande Frankrike. Förändringen var snarare kulturell: man författade inte antika epos utan nya typer av skrifter, såsom helgonbiografier.

Utställning i Värnamo bygger på okunskap

Pontus Hultén har kommit till Finnveden. Det hade emellertid lika gärna kunnat vara gamle Olof Rudbeck som avlagt besök. Ni vet, han som på 1600-talet lade fram hypotesen om Sverige som det forna Atlantis, varifrån otaliga gamla folk utvandrat. Hultén, en gång chef för Moderna museet, hävdar nämligen i utställningen Vandalorum i Värnamo att vandalerna ursprungligen levde i Småland och norra Skåne.

Han gör också gällande att vandalerna efter sina år vid Medelhavet på 400- och 500-talen vände åter mot norr och etablerade sig kring Östersjön. De slaviska venderna hade, enligt Hultén, vandalblod i sina ådror, liksom invånarna i det uppländska Vendel. Orsak: ordet vend syftar, enligt Hultén, på vandal. Dessutom var det, påstår Hultén, troligen vandalerna som lärde nordborna seglingskonsten och skänkte dem det geografiska kunnande som var en förutsättning för kommande seklers sjöexpeditioner. Alltså: utan vandalerna, inga vikingar.

Den som besöker utställningen i Värnamo kan iaktta hur en rad museiföremål har givits en vandalisk identitet. Som exempel kan anföras Hulténs tolkning av en spjutspets av brons. Spetsen hittades på en ö i den venetianska lagunen 1882. På föremålet finns en runskrift som utläses Ranninga. Hultén tolkar detta som en dedikation till Ran, "en nordgermansk krigsgud". Slutsats: "Det förefaller ganska troligt att de blonda, blåögda sjömän som på femhundratalet slog sig ner på...Torcello...var vandaler som fann en tillflyktsort här efter att ha lämnat Kartago år 534". Vilka blonda, blåögda sjömän? Historien känner dem icke. Vilken Ran? Den enda jag känner till var ett ondskefullt kvinnligt havsväsen i nordisk mytologi, gift med Ägir, och inte någon krigsgud. Och vid en kartreproduktion kan vi läsa: "Det övertygande beviset för att delar av folket från Kartago...kort före 550 kom till Vendel i Uppland hittar man på Olaus Rudbecks ’Atlantica’ från 1679. Där står WANDALI på rätt ställe norr om ’Upsaal och Rodslage’."

Enligt vad Hultén själv skriver vill han återupprätta vandalernas rykte och visa på deras långsiktiga betydelse. Vad beträffar ryktesupprättandet håller forskningen med honom till fullo. Vandalerna har utsatts för en fördomsfull nedvärdering, och verklighetens vandaler var varken bättre eller sämre än andra folk. Som framgår av artikeln här ovan finns dock inget som tyder på att vandalerna skulle ha ett svenskt ursprung, eller tagit sig till Småland efter folkvandringstiden.

Det finns en dubbelhet i Hulténs spekulationer och syften. Å ena sidan pläderar han för ett synsätt rörande folks ursprung som var populärt på 1600-talet och under romantiken på 1800-talet, men som har varit hopplöst ute ända sedan källkritiken slog igenom under 1900-talet. Å andra sidan pläderar han för en schablonbefriad syn på ett folks kulturella historia, något som i dag är så politiskt korrekt det kan bli. Min enda förklaring till den Hulténska dubbelheten är att den gamle museimannen inte känner till hur synen på folkvandringstiden har förändrats tack vare de senaste decenniernas forskning.

Fotnot: Forskning & Framstegs redaktion har via Vandalorum haft kontakt med Pontus Hultén och erbjudit honom att kommentera inlägget. Han är fortfarande välkommen med synpunkter, vilka i så fall införs i ett kommande nummer.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

Det torde vara ganska sannolikt att några av de folk som kom till den Iberiska halvön efter Romarikets fall är besläktade med dem som etablerade sig i Sverige, om det inte är så att de kom härifrån.
Det fanns två folk som heter på spanska "suevos" och "vándalos". Att dessa har at göra med Svea och med Vendel är inte alls tveksamt. I Spanien etanblerades ett rike vom kallades Visigodos, dvs. Västgötarna. Deras kapital var Toledo. Att inte tro att Visigoterna och Västergötland har samma ursprung är otrikigt löjligt.
Det finns efternamn på spanska som kan ha kommit till med visigoterna. Mitt efternamn Ramir-ez betyder "son till Ramiro" (ändelsen "-ez" i spanska familjenamn motsvaras i Norden av ändelsen "son"). Ramírez betyder således Radamiros son och Radamiro hörstammar från Rådman. de syns på långt avstånd.
Att Rysslands namn gavs av vikingarna, som kallades "rus" är känt. Därför heter Sverige Ruotsi på finska. Ord som Roslagen har samma etymologiska grund.
Vikingarna jagade slaver som såldes bl a till Kalifatet i Córdoba. Därifrån kom namnet "slavar". En massa slaver kom sedan till Kalifatet som betalda soldater. De skapade en samhällsklass som kallades "salaba" och fick inflytande när kalifatet splittrades i s k Taifas-riken.