Annons

Försvenskningen

Hur gick det till när vi förvandlades till ett svenskt folk med gemensamma upplevelser, minnen och framtid?

Annons

Under medeltiden var centralmakten i Europas länder oftast både vag och svag. Statsbildningarna var lösligt definierade och skildes snarare av gränsområden än av fixerade gränser. Under medeltid och tidigmodern tid (1600- och 1700-talen) bestod Europas riken ofta av ett virrvarr av olika territorier som kunde växla genom arv, erövringar, donationer, försäljning, unioner och förvecklingar i kungafamiljerna. Det medförde att det inom ett land kunde finnas flera grundlagar, olika rättssystem och ett antal skilda system för mynt, mått och vikt (se artikeln på sidan 32). Därför sågs det inte heller som särskilt konstigt att det inom samma rike kunde talas en mängd olika språk och praktiseras ett flertal religioner.

Människorna inom ett rike hade föga kontakter med andra undersåtar och visste troligen inte så mycket om landet i dess helhet. Och att byta härskare, vilket ibland hände genom något fördrag slutet i fjärran, betydde sällan mer än att skatten gick till någon ny överhet. Monarkerna var nämligen den länk som förenade ett antal undersåtar vilka ofta inte hade mer gemensamt än att de betalade skatt till samma statsapparat. Snapphanerörelsen i Skåne under 1600-talet har tidigare setts som ett nationalistiskt uppror. En rimligare tolkning är att skåningarna gjorde uppror mot att byta stat från den danska, som var klent organiserad och sällan närvarande, till den snabbt växande och hårt centraliserade svenska, med höga anspråk och låg tolerans.

I det svenska väldet talades under stormaktstiden inte mindre än tjugo olika språk, och gångbart i hela riket var tyskan, inte svenskan. I riddarhuset talades flera olika språk - tyska, holländska och finska om vartannat. När Göteborg grundades 1621 var det till och med tal om att göra holländska till stadens officiella språk, vilket dock inte gick igenom. Men språket fick samma ställning i staden som svenskan.

Nationen tar form

Under medeltid och tidigmodern tid hade människor i allmänhet tämligen vaga uppfattningar om vad Sverige och svenskar var. Möjligheterna till information var små och kanalerna få. Kartor - i den mån de fanns - var ibland hemliga och sällan spridda, och statistiska upplysningar om landets tillstånd, yta och befolkning fanns inte att tillgå för allmänheten. Det talades säkert i predikstolarna om vikten av att tjäna "fäderneslandet", men detta begrepp var ofta synonymt med staten, ibland med överheten och i vissa fall med de egna hemtrakterna.

Det brukar sägas att det var vid den franska revolutionen 1789 som den moderna nationstanken föddes. Undersåten skulle då förvandlas till medborgare och bli delaktig i politik och samhälle. Intresset för folk, historia och språkgemenskap var samtidigt centralt i den tyska romantiken åren kring 1800. Dessutom tog den industriella revolutionen fart på de brittiska öarna vid samma tid, vilket stärkte uppfattningen om att man levde i en föränderlig tid där framtiden var formbar.

I Sverige präglades åren efter 1800 av förlusten av Finland och av den nya personalunionen med Norge. På inrikesplanet ledde detta främst till att man med Esaias Tegnérs ord ville "inom rikets gränser erövra Finland åter". Detta skedde bl a genom att man skaffade sig och spred allt fler kunskaper om det bernadotteska lill-Sverige, som den finske historikern Matti Klinge har kallat det Sverige som kom till 1809. Nu började på allvar försvenskningen av Sverige, för att tala med etnologiprofessorerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, som skrivit en bok med titeln Försvenskningen av Sverige.

Under 1800-talets första decennier tillkom en stor mängd nya ord som både speglade och skapade de nya idéerna: nationalkänsla, nationaldräkt, nationalpoesi och nationalkaraktär. År 1817 användes ordet nationalmedvetande för första gången. Även ord som folksaga, folkspråk och folklynne användes för första gången under tidigt 1800-tal. Samtidigt började prefixet svensk, eller svenska, leta sig in i många sammanhang, exempelvis Svenska nykterhetssällskapet, Svenska missionsförbundet och Svenska turistföreningen. Alla folkrörelser som arbetade på nationell nivå bidrog genom sin verksamhet till att skapa ett nationellt medvetande.

Tidningarna integrerar

En viktig men ofta förbisedd orsak till att en nationell gemenskap växte fram var dagspressen. Åren efter 1809 präglades av en lavinartad publicistisk expansion. Ibland tog till och med papperet slut. Över hundra tidningar startades runt om i landet under 1800-talets första hälft, och de hade ofta flera tusen prenumeranter, vilket sågs som häpnadsväckande stora siffror. Den växande lokalpressen var ett sätt att förena olika regioner med resten av landet. Provinsialism och lokala förhållanden skulle försvinna i ett nationellt samtal, resonerade publicisterna, som saxade och klippte nyheter från olika delar av landet till en sammanhängande Sverigebild. Dagspressens sätt att skapa gemensamma referensramar hos människor som inte känner eller kommer att träffa varandra har uppmärksammats som ett sätt att skapa en nationell identitet. Litteraturvetaren Dag Nordmark har kallat detta för ett förenande samtal.

Tidningsläsandet var den moderna människans ersättning för morgonbönen, menade den tyske filosofen Friedrich Hegel som tydliggjorde hur nära knuten nationens födelse var till sekulariseringen. För nationen tog under denna tid över många religiösa föreställningar och kom att bli en ny, men avkristnad, myt som gav mening, riktning och innehåll åt tillvaron.

Även telegrafer, järnvägar och ångbåtar började under 1800-talet föra samman landet till något långt mer enhetligt än det någonsin tidigare varit. När Svenska turistföreningen grundades 1885 var dess viktigaste paroll "Känn ditt land". Ett par decennier innan hade den inhemska turistindustrin tagit sin början. Att just kännedom om landet var viktigt, var en central tanke för alla som ville inpränta fosterlandskärlek och nationalanda i medborgarna. I Läsebok för folkskolan från 1868 och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från 1906-07, två böcker som har präglat Sverigebilden för generationer av svenskar, är det den rent fysiska beskrivningen av landet som står i centrum. Under andra hälften av 1800-talet gjordes dessutom landet alltmer tillgängligt för allmänheten genom exempelvis de kartor som började spridas i massupplagor.

Ännu fram till 1866 fanns fyrståndsriksdagen, som sågs som symbol för det gamla privilegiesamhället. Redan i slutet av 1700-talet hade man kritiserat denna institution. Liberala Aftonbladet och en mängd andra tidningar efterfrågade under tidigt 1800-tal en "nationalrepresentation" som undanröjde ståndssplittringen och möjliggjorde en allmän anda, en "nationalanda". Samtidigt som denna förkärlek för sammanhållning och närmare band mellan medborgarna förespråkades, skrev tidningarna också om "personlighetsprincipen". Denna sattes i motsats till ständerna, privilegierna, den gamla staten och byråkratin. Kanske kan detta verka paradoxalt - den kollektivistiska nationen kombinerad med en ny individualism - men det var det inte. För det handlade om en ny kollektiv enhet, den nationella gemenskapen, som i teorin byggde på de enskilda och likvärdiga medborgarnas gemenskap. Nationaliteten var den nya länken mellan varje individ och staten i en tid då "allt fast förflyktigades". Ståndstänkandets kategorier, borgarnas skrån i städerna, prästernas traditionalism, böndernas regionalism och aristokratins kosmopolitism, världsborgaranda, förkastades nu av den nya medelklassen som i stället definierade sig genom sin nationella tillhörighet.

I och med den rotlöshet som urbanisering och modernisering medförde betonades den nya enheten. Tendensen var tydlig i samtiden; i riksdagens bondestånd talade man på 1860-talet om att det svenska folket först nu började "känna sig såsom en enhet".

Vetenskapen identifierar

En annan viktig faktor för framväxten av en svensk nationell identitet var att många vetenskaper tillkom mer eller mindre i nationens tjänst under framför allt 1800-talet. Att ämnen som historieskrivning och geografi hade som ursprungligt syfte att kartlägga och framhäva Sverige kan man förstå, men även etnologi, geologi, statistik och meteorologi var utpräglat nationella vetenskaper, vars främsta syfte var att definiera och uppvisa Sverige och svenskarna för allmänheten. Samtidigt inrättades ämnen som nationalekonomi, och inom litteraturhistoria skapade man en kanon av nationalskalder och nationallitteratur. Och så vidare.

Även idén att jämföra olika nationers framsteg var viktig för framväxten av 1800-talets nationella identitet i Sverige och andra länder. Allt skulle jämföras. På världsutställningar, i vetenskaplig utveckling, i frågan om hur lång och anrik historia man kunde anföra, i antal mil järnvägar, i självmordstal, inom kriminalitetens omfattning och en mängd andra områden jämfördes nationernas framsteg. Intresset för att ranka nationernas grad av civilisering var nära förbundet med den känsla av ständig förändring som 1800-talets samhällsomvandling medförde. Samtidigt förutsatte alla dessa jämförelser i viss mån en nationell standardisering - i försöken att visa upp nationella skillnader blev likheterna allt större.

Naturnationen blir till

Åren kring sekelskiftet 1900 blir Sverige en naturnation. Den svenska naturen, tidigare ofta betraktad som ogästvänlig och otillgänglig, blir en sinnebild för Sverige - en uppfattning som fortfarande verkar gälla. Skansen - med sitt syfte att bevara och visa upp ett Sverige i miniatyr - grundades 1891, och nationalparker började inrättas 1909.

Denna vurm för natur och nation kan ses som en reaktion på moderniseringen. När man flyttar till staden blir landet åtråvärt; när man löses från gamla vanor och kollektiv blir den nya nationella gemenskapen viktig.

Moderniseringen av Sverige krävde standardisering, vilket också var ett sätt att göra landet homogent. År 1879 fick hela landet en nationell tid, vilket hade med järnvägarnas och tågens behov av standardtid att göra. Tio år tidigare grundades Sveriges meteorologiska anstalt, och ett nät på 400 mätstationer installerades runt om i landet. Tidigare nästan okända och otillgängliga platser blev nu en del av Sverige.

Storsvenskheten kring 1900 innebar att en officiell nationell retorik blev synlig i många sammanhang. Men det behöver inte betyda att nationalismen i allmänhet var starkare då. Snarare kan det ses som ett uttryck för att försöka hålla samman en splittrad och av klassklyftor delad nation. Arbetarrörelsens och vänsterns internationalism, som vid denna tid ofta ställdes mot högerns nationalism, havererade dock i första världskrigets skyttegravar, där arbetarna identifierade sig med nationen och inte klassen.

Hur är det i dag?

Att det inte längre är så vanligt med offentligt flaggviftande i Sverige betyder inte att det inte finns någon nationell identitet. Den har bara tagit sig andra former. Efterkrigstidens svenska nationella självkänsla har artikulerats i måttfullhet, rationalitet och tron på en svensk medelväg.

I mycket beror detta på att Sverige inte har någon nära erfarenhet av någon dramatisk händelse att luta sig mot. Inte heller finns något centralt nationellt dokument eller diktverk att åkalla, eller någon viktig dag att fira. Många svenskar vet inte vad det är som firas den 6 juni.

Litteraturhänvisningar

Den föreställda gemenskapen

Anderson, Benedict

Svenska siffror

Höjer, Henrik

I nationalismens bakvatten

Svanberg, Ingvar & Tydén, Mattias

Försvenskningen av Sverige

Löfgren, Orvar m fl

Historia, museer och nationalism

Bohman, Stefan

1 000 år av invandring

Stora befolkningsomflyttningar har under tidernas lopp skett i områdena kring Östersjön och Nordsjön. Invandringen till Sverige är därför ett lika gammalt fenomen som det svenska riket. Det finns tre epoker då invandringen har varit särskilt intensiv: under senmedeltiden på 1400-talet, stormaktstiden på 1600-talet och efterkrigstiden på 1900-talet.

Dessa tre perioder karakteriseras av utveckling och uppbyggnad och därmed behov av arbetskraft och kunskap. Under senmedeltiden växte det fram handelsstäder och bergsbruk, under stormaktstiden växte byråkratin och en adels- och hovkultur fram. I efterkrigstidens välfärdsbygge behövdes arbetskraft och kunskapskapital. I alla dessa processer har olika invandrargrupper spelat en stor och viktig roll.

Dessutom har flyktingar fortlöpande sökt sig till Sverige av olika skäl, alltifrån 1600-talets religiösa flyktingar, exempelvis franska hugenotter och protestantiska tyskar till andra världskrigets stora flyktingströmmar och 1990-talets krigsoffer från det forna Jugoslavien.

Mycket av det vi traditionellt brukar kalla svenskt har tillkommit genom invandring.

Nationen kom efter franska revolutionen

Under medeltid och tidigmodern tid hade ordet nation ingen territoriell innebörd, och man talade därför exempelvis om de "tartariska nationer", som bodde i olika delar av världen, eller om den "judiska nationen", vilket innebar de mosaiska församlingarna. Samtidigt fanns sedan medeltiden en annan innebörd i form av en avgränsad gemenskap, som i exempelvis studentnation.

Den moderna betydelsen av begreppet nation i betydelsen folk och stat tillkom först efter franska revolutionen. Då började man tala om statsnationer och kulturnationer, de förra definierade efter en statsgräns, som exempelvis Frankrike, de senare efter en upplevd kulturell enhet, oavsett statsgränser, som exempelvis sedermera i Tyskland.

Allmänt känd först på 1900-talet

Den svenska flaggan är från mitten av 1500-talet och utförd efter dansk modell. Den var därefter länge en symbol för makten och överheten och därmed ett kungligt privilegium. Flaggan kom efter hand att brukas inom marinen och i handelsflottan.

Under andra hälften av 1800-talet började flaggan hissas på land, främst vid offentliga byggnader, men på landsbygden var den svenska flaggan ofta helt okänd ännu vid förra sekelskiftet. Enligt en undersökning vid en mönstring 1869 visste bara 5 av 114 beväringar hur den svenska flaggan såg ut. Och ännu in på 1900-talet kunde flaggan se litet olika ut. Den fanns i tretungad, tvåtungad och i tvärskuren form - den senare ansågs mer demokratisk. Dessutom varierade både proportioner och färgnyanser, varför en flagglag tillkom 1906 för att skapa enhetlighet i denna brokighet.

Svenska flaggans dag instiftades 1916, och då började man fira den över hela landet. Diskussionen om behovet av en nationell högtidsdag hade börjat redan 1893, men man var tveksam till vilken dag som var lämplig att fira. Ett ledande förslag var att midsommarafton borde vara nationaldagen. Ett annat förslag var den 6 november, Gustav II Adolfs dödsdag, men det föll på att november ansågs vara fel årstid. Att socialismen bara några år tidigare, 1890, hade fått sin egen festdag i den första maj var en viktig orsak till denna diskussion. Ett annat skäl var det entusiastiska firandet av 17 maj i unionslandet Norge. Dessutom började man 1893 att fira en svensk nationaldag den 6 juni på Skansen. Under 1890-talet blev också nationalsången Du gamla, du fria från 1844 alltmer sjungen.

Först 1983 blev svenska flaggans dag en officiell högtidsdag och nationaldag. Att man firar nationaldagen den 6 juni beror nog mer på att denna tradition skapades på Skansen på 1890-talet än på att det finns något folkligt minne av att detta är årsdagen för Gustav Vasas val till Sveriges konung 1523 liksom för antagandet av 1809 års författning.

Vallonerna - fanns de?

Vallonerna brukar framhållas som exempel på en grupp med en kulturell och etnisk kontinuitet genom historien. Men enligt etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén kan man knappast tala om någon vallonsk identitet med rötter i valloninvandringen på 1600-talet. Då flyttade något tusental valloner till Sverige.

Däremot har en vallonsk gemenskap återskapats under 1900-talet. Sällskapet Vallonättlingar bildades 1938, och vid denna tid började en vallonsk kulturell tradition stakas ut. Men denna hade mer att göra med sentida bygderomantiska traditioner, släkt- och lokalhistoria och populariseringar av sekelskiftets rasbiologi, än med en faktisk vallonsk kulturell tradition. Detta speglar 1900-talsmänniskans sätt att se på historien med tämligen nyskapade etniska kategorier och är ett tydligt exempel på vad de brittiska historikerna Eric Hobsbawm och Terence Ranger kallat traditionsuppfinning, ett vanligt drag i det moderna skapandet av etniska och nationella identiteter.

Återkoppling: Sverige blev svenskt först på 1900-talet

Ekonomiska och sociala förändringar var lika viktiga som medierna för attskapa svensk gemenskap, skriver Stig Hadeniu

2003-06-01

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.