Ett språk för ett rike

Behövs det enhetliga svenska språket i det postmoderna samhället?

Många av dagens svenskar tar det svenska riksspråket för givet, som om det alltid funnits och alltid skulle komma att finnas. Dialekterna på landet och i städerna ser man som avvikelser, som en sorts urspårningar. Så är det förstås inte. Dialekter fanns säkert långt före riksspråket inom det område som nu är Sverige. Om något är en avvikelse historiskt sett så är det riksspråket. Andra ser i stället dagens dialekter som det ursprungliga och ålderdomliga språket, en äldre form av svenska, medan riksspråket är en modern varietet. Så är det ju heller inte. Dialekterna har ofta utvecklat sig obehindrat, medan riksspråket på många sätt stannat i utvecklingen och i alla fall varit mer konservativt.

Låt oss ta det från början. Under medeltiden och långt senare kan vi se den nordiska språkscenen som ett sammanhängande system av talade dialekter. Varje socken var en gemenskap med ett språk som skilde sig litet från språket i intilliggande socknar. Olikheterna utgjorde inget hinder för kommunikation med grannarna. Men olikheterna byggdes på över längre sträckor, och det är inte säkert att språkbrukare längst i söder hade så lätt att förstå människor från områdets norra delar – om de nu möttes.

Det gemensamma språket tar form

Inom en språkgemenskap, till exempel en socken, likriktas språket, eftersom man så ofta talar med varandra och eftersom man vill signalera samhörighet. Inom socknen uppstod en språklig gemenskap som byggde på behovet av samarbete kring präst och kyrka. Inom ett vidare område som häradet kunde det vara tinget eller kanske marknaden som höll hop en grupp av socknar till en vidare gemenskap. Politiska, ekonomiska och kulturella faktorer avgjorde hur tät kommunikationen var inom ett område. Det var de ledande skikten som agerade inom och kände sig som tillhöriga de vidare gemenskaperna.

Sista steget i processen blev uppkomsten av ett överregionalt språk för hela landet. Avgörande var här förstås riksbildningen, det vill säga att ett omfattande territorium hade ett maktcentrum och någorlunda tydliga gränser. Så kom systemet av skandinaviska dialekter att överlagras av två nationella språk, svenskan och danskan. Också på den här nivån fanns det efterhand i Sverige och i Danmark eliter som identifierade sig med riket som helhet. Sådana nationella språk brukar vi kalla för riksspråk eller standardspråk. Beteckningen standardspråk anger att språket är enhetligt och manifesterar en språklig standard som individuella språkliga skillnader förhåller sig till.

När man talar om standardspråk måste man skilja mellan skrivet och talat standardspråk. De talade och skrivna standardspråken hänger förstås ihop och växelverkar ständigt, särskilt i språk med alfabetisk skrift som svenska. I Sverige som på de flesta andra håll har skriftspråket standardiserats tidigare och mer fullständigt än talspråket. Låt oss därför börja i den ändan.

Gemensamt skriftspråk kom först

Redan under medeltiden förelåg omständigheter som förberedde för uppkomsten av standardspråk. Ett hövdinga- eller adelsskikt hade en bred geografisk bas och kunde utveckla ett slags icke-lokalt överklassspråk. Och i Vadstena kloster fanns en tät skrivarmiljö som kunde ge upphov till en begynnande enhetlighet i skriften. Men på det hela taget skedde homogeniseringen av det svenska skriftspråket i nyare tid, från och med 1500-talet. Då samverkade flera omständigheter:

Riket blev en integrerad stat med en kung, ett myntsystem, ett skattesystem, en här, en statsreligion och så vidare. Vad var då mer naturligt än att denna stat också hade ett enhetligt skriftspråk?

Boktryckarkonsten gjorde sitt intåg. En text manifesterade sig i ett stort antal identiska exemplar tryckta med bokstäver som varje gång de uppträdde såg likadana ut. Det var naturligt att man då också strävade efter att orden var gång de uppträdde stavades och böjdes på samma sätt.

Textproduktionen dominerades länge av en enda omfattande och prestigefull text, Bibeln på svenska. Den framstod för många också som Guds bud om hur svenskan skulle stavas och böjas. Stavningen var i Bibeln rätt uniform och fick därför stor betydelse framöver för den svenska stavningens uniformering. Böjningen var tyvärr mindre enhetlig och redan vid översättningens tillkomst tämligen gammalmodig, och gav därför längre fram de fromma språkvårdarna stort huvudbry. Man visste i början inte riktigt hur man skulle hantera sin respekt för Guds sätt att böja svenska ord.

Kungliga kansliet avvek

Den kyrkliga kulturen var väl sammanhållen, och andra religiösa texter följde naturligtvis i stor utsträckning Bibeln. Skrivandet inom andra sfärer var mer kaotiskt. Det kungliga kansliet hade till exempel länge ett starkt varierande skrivsätt. Vi får inte glömma att undervisning i att skriva svenska var praktiskt taget obefintlig. I skolan lärde man sig att skriva latin, inte svenska.

Medvetna och systematiska försök att standardisera svenskan började inte förrän i slutet av 1600-talet. De stimulerades helt säkert av Karl XI:s initiativ till produktion av en lång rad nationellt centrala texter: katekes, psalmbok, kyrkolag, rikslag, Bibel. Kanslikollegiet försökte etablera en auktoriserad stavning men orkade inte med företaget. Det blev i stället individuella skribenter som började utarbeta grammatikor och stavningsavhandlingar under den karolinska tiden och under 1700-talet, efterhand med visst stöd och uppmuntran av Vetenskapsakademien och Svenska Akademien.

De flesta av dessa språkvårdare accepterade det kvalificerade bruket på de punkter där det redan var enhetligt. Förnuftet – eller skälet som man sa då – åberopades vanligen bara när det kvalificerade bruket vacklade. Striden stod då mellan dem som ville ha bättre överensstämmelse mellan tal och skrift och dem som föredrog maximal konsekvens i förhållandet mellan innehåll och form. Den första gruppen ville framför allt ha ljudenlig stavning: varje bokstav skulle motsvara ett ljud och omvänt. Den andra gruppen ville att ord med olika betydelse skulle stavas olika (även om de uttalades på samma sätt) och krävde att ordstammar skulle stavas på samma sätt i olika böjningsformer (godt som i god, högt som i hög).

Slutet blev att det svenska skriftspråket var så gott som färdigstandardiserat vid sekelskiftet då det kodifierades i C.G. af Leopolds briljanta avhandling 1801 om svensk stavning.

1800-talet och första hälften av 1900-talet innebar framför allt en konsolidering av standarden och spridning av den till hela befolkningen genom det framväxande skolsystemet med dess undervisning i och på svenska. Under 1700-talet hade de flesta lärt sig läsa, nu skulle alla också kunna skriva.

Tyst läsning krävde ny stavning

Nystavarna, vältaliga och välorganiserade, gjorde en attack mot den etablerade skriftspråksstandarden under 1800-talets slutdecennier. I den nya skola som skulle ge nyttig kunskap åt alla barn fanns det mycket att lära ut, och man borde inte ägna tid åt en stavning som i onödan avvek från talet, menade nystavarna. Men den moderna tidens läsande ställde nya funktionella krav i och med att läsandet nu inte längre var högläsning utan skulle ske tyst och snabbt. En sådan läsning gynnades av en stabil och lätt avläsbar stavning och böjning som inte var beroende av talets variation och växlingar. Försvararna av Leopolds ortografi noterade dock att kulturspråk som engelska och franska klarade sig bra med en icke-talenlig stavning. Slutet blev att stavningsrevolutionen kom av sig efter ett par decennier. Den viktigaste framgången för nystavarna blev en begränsad reform som Fridtjuv Berg, själv nystavare, genomförde 1906 sedan han hamnat i nyckelpositionen som ecklesiastikminister.

Hur gick det då med talspråket? Den viktigaste faktorn var här att Stockholm blev Sveriges kraftfulla och oomtvistade centrum, särskilt genom de administrativa reformerna under 1600-talets första hälft. Hovet, myndigheterna, adeln med sina stora hushåll och det förmögna handelsborgerskapet skapade och bar upp ett talspråk som kunde bli modellen för uppåtsträvande skikt också i provinsen.

Redan från och med 1600-talets slut talas det om det ”bästa språket”, definierat socialt, geografiskt och stilistiskt så att det passade bra in på elitens språk i rikets centrum. Det bästa språket talades av hovet och regeringsapparaten, det talades i huvudstaden med omgivande landskap, och det var offentlighetens tydliga och välplanerade språk. Det offentliga talspråket låg säkert nära det upplästa skriftspråket, som hördes i kyrkorna och vid domstolarna. Detta språk uppfattade man nog som dialektfritt, och det spreds som sådant till rikets andra städer och kanske punktvis till landsbygden.

Ändå måste man nog säga att etableringen av rikstalspråket ägde rum framför allt under 1800-talet, och framför allt från och med seklets sista hälft. De grundläggande faktorerna var då gymnasierna och den allmänna folkskolan med undervisning i och på svenska samt inflyttningen till städerna från och med århundradets slut.

Tala som du skriver

Ironiskt nog kom här nystavarnas idéer att spela en viss roll. Nystavarna ville att skriften skulle rätta sig efter talet, men eftersom man utgick från att skriften skulle vara standardiserad måste ju också talspråket vara standardiserat om det skulle kunna fungera som utgångspunkt för talenlig stavning. Nu började folkskollärarna också använda den så kallade ljudningsmetoden vid läsundervisningen och denna metodik hade samma premisser som den ljudenliga stavningen. Om ljudningen skulle fungera måste eleven ha ett standardiserat talspråk till sitt förfogande. Om dialekten inte gjorde skillnad mellan märk och mark som i Småland eller mellan leka och läka som i Stockholm fungerade varken nystavning eller ljudning.

Resultatet av nystavarnas kampanj och ljudningspedagogiken blev sålunda att talspråket standardiserades efter skriften snarare än att skriften reglerades med talet som mall. Det här skriftbundna standardiserade talspråket kallades till en början skollärarsvenska och förlöjligades ofta av akademiker och andra som hade tillgång till den bildade klassens spontana ”dialektfria” talspråk. Men för det svenska rikstalspråket blev skollärarsvenskan betydelsefull.

Den andra viktiga faktorn bakom uniformeringen av talsvenskan var urbaniseringen. Den innebar ju att de lantliga folkmålsområdena successivt tömdes på folk och att de utflyttade lade sig till med en mer utjämnad (uppåt) dialekt när de slog rot i tätorterna. Processen följde ett mönster som vi känner igen från det senaste halvseklets stora folkomflyttningar från en dialekttalande landsbygd in till städerna. De inflyttade undertrycker säregenheter i sin gamla dialekt och ersätter dem med mer allmängiltiga uttryckssätt som inte nödvändigtvis överensstämmer med den utpräglade dialekten i den stad dit de flyttat.

Parallellt med urbaniseringen gick utbyggnaden av den högre skolan. Här utbildades generationer av studenter med ett nationellt perspektiv. Deras kommande arbetsfält var hela den moderniserade nationen, inte bara den socken eller det landskap där de växt upp.

Standardspåket färdigt

Vid 1800-talets slut var språkvetarna eniga om att Sverige hade ett standardiserat talspråk som var socialt och geografiskt neutralt. Det rådde knappast något tvivel om hur detta språk uttalades. Så var det till exempel när Svenska Akademiens ordbok i slutet av 1800-talet började utges med noggranna uttalsangivelser, också av ordens prosodi (språkets rytm och melodi).

Det var detta standardiserade talspråk som sedan användes i de nationella talade medierna från 1920-talet och framöver, det vill säga i radion och talfilmen. De ungdomar som gick ut från gymnasierna eller från folkrörelsernas plantskolor och såg sig som en nationell resurs, fick här ännu en användbar modell för det språk de själva kunde använda på den nationella scenen.

Under 1800-talet och också senare var nog många av dem som behärskade standardspråket tvåspråkiga: man talade dialekt hemmavid men riksspråk annars. Efterhand blev det talade riksspråket modersmål för allt fler, det vill säga det språk som barnet lärde sig tala när det lärde sig tala. Självfallet fanns det fortfarande större eller mindre spelrum för regional variation inom det talade standardspråkets ram, men variationen höll sig ofta inom det utrymme som skriftspråkets stavning erbjöd: en vokal kunde uttalas annorlunda, svagtoniga stavelser kunde reduceras, språkmelodin kunde behållas.

När det skrivna och talade standardspråket väl var etablerat blev språkvårdarnas uppgift en annan än tidigare. De skulle nu mest hålla ett öga på standardens utveckling, framför allt genom att avvisa eller auktorisera nyheter som trängde sig på. De skulle informera om standardnormen till hjälp för de osäkra som ville veta hur det hette. Viktig var också deras legitimerande uppgift: att hitta på argumenten för att standardnormen såg ut som den gjorde och varför den borde se ut just så.

Det skrivna standardspråket var stabilt och grundligt kodifierat i grammatikor och ordböcker. Ändringar i stavning och grammatik förekom inte så ofta och genomfördes under ordnade former. Som det var i Sverige, så var det också i andra länder. Överallt hade nationella standardspråk växt fram och blivit det självklart gemensamma språket inom respektive nation.

Men historien går vidare, och dagens språkliga scen är en annan är för hundra år sedan. Talat språk, med sin större variation, har fått en starkare ställning gentemot skriften. Nya medier, särskilt televisionen, har givit talet ökad betydelse i offentligheten. Det starkt föränderliga och experimenterande ungdomsspråket spelar en allt viktigare roll. I den förhärskande ideologin betonas det dessutom ständigt att idéer, kunskap och normer föråldras lika snabbt som andra konsumtionsvaror. Det svenska standardspråket har slutligen fått konkurrens från engelskan som kommunikationsmedel inom prestigefulla domäner som vetenskap, ekonomi och populärkultur.

Talade språket vinner terräng

Det återstår att se vad dessa nya villkor kommer att betyda för det svenska standardspråket. Är det månne åter dags för en försvagad standardisering, det vill säga en ökad heterogenitet? Är det svenska standardspråkets framgångssaga slut?

Vi har sett hur standardspråket har sin tyngdpunkt i skriftspråket. Därför kommer standardspråkets framtid att bero på om språkbrukarna vill och kan fortsätta att bruka det svenska skriftspråket för kvalificerade uppgifter. I så fall kommer det också att finnas skäl för skolan att satsa på träning i effektivt och korrekt standardspråk. Men om skriften försvagas i morgondagens samhälle till förmån för engelskan och talat språk, är nog utsikterna inte så ljusa.

Ära, rikedom och reda. Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid

Teleman, Ulf
Svenska språknämnden
2002

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor