Från människa till molekyl – resan tillbaka

Richard Dawkins har genomfört ett märkligt projekt - en baklängeshistoria. Sin senaste bok, The ancestor's tale, inleder han med att skildra jordbrukets uppkomst - en ur evolutionsbiologiskt perspektiv ny uppfinning med genomgripande följder för människoarten.
Publicerad

Detta blir utgångspunkten för en fyra miljarder år lång resa, vars slutstation är livets uppkomst. Vilken idé – att skildra livets historia baklänges!

Liv är en svårdefinierad företeelse, vars början är omöjlig att tidsfästa. Ett alternativ är att utgå från uppkomsten av ärftlighet. I och med att det hade bildats molekyler som kunde tillverka ibland något felaktiga kopior av sig själva (replikatorer), fanns en förutsättning för naturligt urval mellan olika varianter med olika replikationshastighet och därmed för utvecklingen av flera slags organismer. Hur och var de första replikatorerna uppkom är osäkert. Länge antog man att de bildades i varma pölar, men det finns de som hävdar att det skedde i små sprickor långt nere i den vulkaniskt uppvärmda berggrunden.

Under baklängesresan leder Dawkins oss till en rad mötespunkter där olika evolutionslinjer flyter samman. På Mötespunkt 1 smälter människornas och schimpansernas evolutionära linjer samman i en (hypotetisk) stamform. På Mötespunkt 2 träffar vi den gemensamma stamformen till å ena sidan gorillalinjen, å den andra människo- och schimpanslinjerna. Fyrtio sådana mötespunkter finns på vägen från den moderna människan till livets uppkomst.

I tur och ordning stiger den ena organismen efter den andra fram med sin ”berättelse” om något evolutionsbiologiskt fenomen. En färgpolymorf gräshoppsart får exempelvis tjänstgöra som utgångspunkt för en diskussion av betydelsen av skillnader i hudfärg mellan olika människogrupper.

Genom att skriva livets historia baklänges framhävs de grundläggande likheterna mellan alla livsformer. En annan fördel med baklängesversionen är att den belyser orimligheten i den spridda åsikten att just vår art, Homo sapiens, skulle ha en särställning och representera en målsökt fullträff för den evolutionära processen. Dawkins leker med tanken att i stället för människan ta elefanten som startpunkt för en baklängesresa genom livets historia och skriver dråpligt om hur en vis gammal elefant står och ironiserar över hur långt efter diverse andra djur, exempelvis näsapor, myrslokar och tapirer, befinner sig på vägen mot fulländad ”snablighet”! Förutom sin kunskap och sitt intellekt förfogar Dawkins över en författartalang som av en grupp brittiska litteraturprofessorer ansetts så lysande att en nominering till Nobelpriset i litteratur övervägts.

Om tiden kunde vridas tillbaka och evolutionen fick göra en omstart, skulle det då uppkomma en människoliknande varelse en gång till? Inte omöjligt. Det finns många exempel på att vissa typer av anpassningar, som ögon och vingar, gång efter gång utvecklas givet vissa omvärldsbetingelser. Om miljön skulle se något så när likadan ut, är det klart tänkbart att en människoliknande varelse skulle utvecklas en gång till.

Försynen är den nådig som efter att ha läst Dawkins bok önskar fördjupa sig i vad som hänt med mänskligheten under den korta perioden av ”modernitet” mellan dags dato och jordbrukets genomslag: befolkningsexplosion, mängder av sällsamma idéer, åskådningar och tekniker. Två framstående amerikanska antropologer och psykologer, Peter J. Richerson och Robert Boyd, har nämligen skrivit en fascinerande bok med titeln Not by genes alone, där de resonerar om varför vi moderna människor lyckas samverka i så hög grad som vi gör trots att vi i stort sett är anonyma för varandra. Hos andra djurarter kan socialiteten förklaras genom släktskapsselektion (nepotism) och reciprocitet (tjänst-gentjänstutväxling). Även om dessa mekanismer fungerar även bland oss människor, räcker de långt ifrån till för att förklara människans ultrasocialitet.

Vad Richerson och Boyd föreslår är att beteenden som gynnade gruppens överlevnad kom att premieras, medan illojalitet bestraffades. De som utdelade sanktioner steg i gruppens aktning. Eftersom inga uppoffringar får göras för medlemmar utanför den egna gruppen, blev kulturella gruppmarkörer (kors kontra halvmåne, blågul kontra rödvit dress) ett allmänmänskligt fenomen. Människans hjärna evolverade en unik förmåga att ackumulera kultur, alltså kunskaper, åsikter och normer, som individerna tar till sig från förebilder i sin miljö. Det är risken för bestraffning vid avvikelse från gruppnormerna och chansen till belöning för gruppsolidariska handlingar som håller ihop våra samhällen, trots att de består av individer med egoistiska målsättningar.

Miljontals år av naturligt urval har konsekvenser som inte nollställs i en handvändning. Samhället fungerar – men inte gnisselfritt. Skattmas och moralpredikant hör utan tvivel till de äldsta av alla yrken.

Not by genes alone

Boyd, Robert & Richerson, Peter J.
University of Chicago Press

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor