Så kan forskare bli fuskare

Vetenskapens väg har aldrig varit spikrak.
Publicerad

Det är en mardröm för alla inblandade. Och en historia som knappast kan få ett bra slut, om den nu över huvud taget kan anses avslutad någon gång. Men den började 1992 när medicinforskarna Kerstin Uvnäs-Moberg och Thomas Lundeberg inledde ett samarbete kring kroppens lugn- och rosystem.

Hon – professor i fysiologi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala som i många år studerat hormonet oxytocin och dess koppling till välbefinnande. Han – professor vid Karolinska Institutet (i dag överläkare vid Rehabiliteringskliniken på Danderyds sjukhus) och expert på långvarig smärta och akupunktur.

I vårt sönderstressade samhälle kan nya upptäckter om stress- och smärthantering vara guld värda, och de båda forskarna startade så småningom flera företag tillsammans. De hade hunnit söka ett tiotal patent ihop innan allting blev en enda röra av anklagelser, motanklagelser och hot som till slut resulterade i Sveriges största och mest utdragna utredning om forskningsfusk genom tiderna.

Forskaren klandras

Den som sedan 2002 var under lupp är Thomas Lundeberg, som avvisar alla anklagelser och hävdar att han har följt god forskningssed rakt igenom. I alla fall inte sämre än andra. Lundeberg, hela hans verksamhet och även en av hans doktorander har oskyldigt beskyllts, hävdar han, av före detta kolleger för att ha slarvat med etiska tillstånd för djurförsök, förskönat sin meritlista, för att ha plagierat och åberopat försök som han inte har belägg för. Även polisen och skattemyndigheterna har fått ta sig an beskyllningar om brott, men de flesta anmälningarna har lagts ner.

I oktober 2003 lämnade Thomas Lundeberg Karolinska Institutet efter ett enskilt samtal med dåvarande rektorn, Hans Wigzell. På grund av oegentligheterna, säger en del. För att få slut på förföljelser av familj och vänner, enligt egen utsago. Men helt lugnt blev det inte. I mars 2004 hamnade fuskfejden hos Vetenskapsrådets expertgrupp för oredlighet i forskning. Det var Karolinskas rektor, Harriet Wallberg-Henriksson, som skickade ärendet vidare. Institutets goda rykte måste skyddas.

Så i maj i år kom Vetenskapsrådets rapport som bekräftar tidigare misstankar om allvarliga avvikelser från god vetenskaplig sed. Karolinska Institutet meddelade att de inte vidtar några åtgärder eftersom Thomas Lundeberg inte är anställd där längre. Thomas Lundeberg undersöker enligt tidningsuppgifter möjligheten att överklaga.

Karolinska Institutet är medicinforskningens flaggskepp i Sverige och en av de främsta forskningsinstitutionerna i världen. Med prestigen och Nobelglansen följer oerhörda förväntningar på vad forskningen ska åstadkomma. Biomedicinen ska förbättra människan och världen, biotekniken ska få fart på samhällsutvecklingen, skapa tillväxt och välfärd, den ska lyfta näringslivet och garantera nationens överlevnad i en hårdnande internationell konkurrens.

Etiken i kläm

Utan att uttala sig i skuldfrågan kan man väl säga att utifrån sett såg Thomas Lundeberg ut som en produkt av det regelverk som statsmakten har påbjudit forskningen: en duktig föreläsare som själv drog in pengar till sin forskning, som har startat flera företag och sökt ett tjugotal patent. Det är vad universitetens så kallade tredje uppgift handlar om. Vid sidan av forskning och undervisning ska de samverka med det omgivande samhället.

Men med en förändrad omvärld kommer yrkesetiken i kläm.

– Vi lever i en ny värld jämfört med bara tre fyra decennier tillbaka i tiden, och jag tror att riskerna för att folk fuskar i dagens forskningsmiljö är betydligt större, säger Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik i Uppsala och en av författarna till Vad är god forskningssed? som är Vetenskapsrådets mest efterfrågade skrift just nu.

– Det nyväckta intresset för etik är delvis en snedtändning, och jag har mycket svårt att se det eventuellt tilltagande forskningsfusket som ett problem om moral hos enskilda forskare, säger Bengt Gustafsson. Måste man inte i stället fråga om det inte är systemet som gynnar fifflande? Konkurrensen är ohygglig, och man får kämpa hårt. Till och med professorerna ska i dag slåss om pengar till sin egen lön om de vill forska. Det är svårt att hålla sig kvar på toppen. Pressen är stor att åstadkomma snabba resultat, producera fler artiklar och finna anslag hos externa finansiärer.

Så man måste lära sig att sticka ut, breda ut sig, lova mycket. Detta går emot både vetenskapens ideal och det svenska kynnet som inte tillåter att någon framhäver sig för mycket.

– Det finns även en social kompetens som ger utslag här, att ingå i nätverk så att tillräckligt många ska tycka att du är duktig, lyssna på dina idéer och föra dem vidare, framhåller Lars Terenius, professor vid Centrum för molekylär medicin, Karolinska Institutet. Det är ju allmänt känt att den största chansen att få Nobelpris är att arbeta hos en tidigare Nobelpristagare.

Men det är inte givet att den hårda konkurrensen gynnar de bästa forskarna.

– Systemet är inte kompatibelt med verksamheten, fortsätter Lars Terenius. Vetenskapen driver numera mot ett nytt håll med stora mängder data, stora projekt och stora forskargrupper. Har vi då över huvud taget behov av personer som tänker annorlunda, som är genuint nyfikna och kreativa? Och hur ska vi hitta dem?

Lätt att förlora mark

Går det då att inlemma det nya affärstänkandet i traditionell akademisk miljö?

– Forskningen har alltid bosatt sig där det finns pengar, säger Bengt Gustafsson. Ett tag bodde vi i kyrkan, sedan hittade vi till handelshusen, så skapade vi akademierna med konungsligt stöd, och så hamnade vi i medelklassens stora universitet med tyska förebilder och nu ställer industrin upp med pengar. Och då får vi bo där och lära oss att leva med industrins stöd. Men det innebär att nya etiska frågor kommer upp. Galileo hittade på siktlinjaler för kanoner som blev så nyttiga i krigföring att han kunde ägna sig åt annat.

– I hela denna röra av åtaganden, penningflöde och tillämpningar blir det lätt att fela, att det etiska förlorar mark, säger Lars Terenius.

Just nu arbetar han på en plan för hur forskningens samhällskoppling ska göras så att den gynnar god forskningsmiljö.

– Det blir inte särskilt muntert eller kreativt när man ändå vet att nio av tio företag slås ut, att det lätt uppstår bråk kring patent och andra rättigheter, att vi inte kan arbeta kortsiktigt med kvartalsrapporter. Då glömmer många bort att huvudsyftet med vår verksamhet är att få fram sanningen.

Och det är just sanningen som får stryka på foten när kortsiktiga mål eller andra särintressen sätts i första rummet. I majnumret av den amerikanska medicinska tidskriften JAMA redovisar två forskare en genomgång av rapporter om läkemedel mot hjärt-kärlsjukdomar. De kliniska försök som är finansierade av läkemedelsindustrin redovisar mer positiva resultat för verkan av deras nya läkemedel än samma försök som har finansierats på annat sätt. Studien visar sålunda att kommersiella drivkrafter bakom verksamhet kan påverka resultatet av kliniska prövningar.

Ideellt kritiskt arbete

Utan att vara företagsfientlig kan man konstatera att dagens verklighet för många forskare är svår att förena med de rådande vetenskapsidealen. Dessa ideal, som ska garantera att vetenskapen utvecklas på ett hederligt sätt, härstammar från den amerikanske vetenskapssociologen Robert Merton.

För över sextio år sedan beskrev han vetenskapen och dess självkorrigerande mekanismer, som består av den kollegiala bedömningen, referentsystemet och reproduktionen av forskningsresultat och skyddar forskningen från bedrägerier. Idealen var i lika stor grad en beskrivning av hur forskning bedrivs som önsketänkande.

Den granskande kritiska verksamhet är ideell och innebär att experter ägnar sig åt att bedöma andras insatser, tilldela forskningsanslag och tjänster och mycket annat.

Vetenskapssociologen Thomas Söderqvist, professor i medicinhistoria vid Köpenhamns universitet, räknade en gång ut att en aktiv forskare ägnar minst hälften av sin yrkesverksamma tid åt att kritisera andra: bedömer doktorsavhandlingar och andras artiklar, ansökningar och verksamhet, är sakkunnig i olika kommittéer, medverkar i seminarier.

Det finns alltså många kontrollstationer. Men vetenskapens ideologi kan inte förklara varför fusk förekommer, snarare väljer man att förneka det i stället.

Med locket på

– Här i Sverige väljer man oftast att tona ner graden, omfattningen och skuldbördan i samband med misstänkt forskningsfusk. Man hänvisar till personliga strider eller andra ovidkommande anledningar till att folk blir osams. Allra helst lägger man locket på, konstaterar Anders Ekbom, professor i medicinsk epidemiologi vid Karolinska Institutet.

En direkt följd blir att de som vågar säga ifrån, de så kallade whistle blowers, alltid råkar illa ut.

– Många whistle blowers är i beroendeställning, och det är ingen som helst tvekan om att det är mycket svårare att anmäla oredlighet då – det finns ett slags solidaritet mellan de äldre, mer etablerade forskarna, säger Birgitta Strandvik, professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

En undersökning hos amerikanska Office of Research Integrity (som sysslar med etik inom medicin- och hälsosektorn) visar att 73 procent av anmälningarna mot underordnade hade behandlats jämfört med bara 19 procent där den anklagade var professorn. Dessutom hade de äldre forskarna i de flesta fall frikänts från misstankarna.

Mycket sopas under mattan

När forskarsamhällets förmåga att hålla rent sviktar, uppstår frågan hur utbrett fusket egentligen är. Det vet ingen, för vad är fusk egentligen?

Man brukar tala om FFP – fabricering, förfalskning och plagiering. Fabricering är rena bedrägerier, man hittar helt sonika på, som den så kallade söndagsforskningen. På måndag morgon dyker man upp med resultat från helgens övningar som ingen annan har varit med om.

Förfalskning innebär att resultat manipuleras på olika sätt, som när man bara plockar fram gynnsamma värden, fogar ihop mätdata från flera försök, ja, fixar och trixar så att man får fram det man vill. Att plagiera innebär inte bara att kopiera andras text, utan mer generellt att ta över andras idéer, tillvägagångssätt och annan egendom från tankarnas värld.

Det finns dock mycket mer än FFP som hör yrkesetiken till. Birgitta Forsman, docent i forskningsetik i Lund, föredrar att tala om avsteg från god vetenskaplig sed som en mer heltäckande term. Hon tror att det är en hel del som sopas under mattan, vilket också bekräftas av flera undersökningar.

– Vanligt är att man luras om vilka det är som har gjort jobbet, och det kommer helt irrelevanta namn som medförfattare till artiklar. Publiceringsetik är kanske inte det viktigaste, men det undergräver moralen på längre sikt när forskare får meritfördelar på ett otillbörligt sätt.

Publicera eller försvinna

Att publicera är livsviktigt för alla som ska hålla sig kvar i denna värld – publish or perish, publicera eller försvinna, är vad som gäller i dag. Varje publikation räknas in i meritlistan, vilket har fått som effekt att man gärna mångfaldigar sina alster genom att dela upp samma studie i flera olika artiklar. Det går också att få med sitt namn på författarlistan till andras artiklar, utan att egentligen ha medverkat till dem.

I ett antal fuskskandaler har de intet ont anande medförfattarna fått sig en läxa – vill man ha extra erkännande får man även ta sitt ansvar. Vissa medicinska tidskrifter kräver numera att varje författarnamn ska förses med kort notis om deras bidrag till artikeln.

Ett sätt att mäta en forskares inflytande är genom så kallade citeringsindex där man försöker räkna hur många andra som hänvisar till forskarens olika artiklar. Återigen har man lyckats hitta ett vanskligt mått på framgång genom att ersätta kvalitet med kvantitet.

– Totalt sett är detta snedfördelat som det mesta i den här världen, säger professor Olle Persson, expert på bibliometri, studier av främst den vetenskapliga litteraturens förändringar, och verksam vid Umeå universitet. Det är relativt få som citeras mycket, och många som aldrig blir citerade eller bara någon enstaka gång.

Om det är många artiklar som bara några få läser, hur fungerar den kollegiala kritiken då? Och kravet på reproducerbarhet – att alla studier ska gå att upprepa för att bekräftas? Det är sällsynt att man gör likadant. Dels för att det gäller att vara först med upptäckter. Varför ska man då upprepa andras försök, åtminstone när det inte rör sig om sensationella upptäckter? Dels för att vetenskapen i dag är för komplex, med omfattande studier som innefattar stora grupper, många olika kompetenser och som kostar miljoner.

Spektakulärt fusk avslöjas

Nu behöver ju inte forskare vara felfria, misstagen upptäcks när bollen rullar vidare. Det är peer review, det kollegiala bedömningssystemet, som ger kvalitetsstämpel på publiceringarna. Inga granskare i världen har dock lyckats stoppa de mest flagranta bedrägerierna.

Forskningens frontlinjer har redan fått ritas om flera gånger under vårt nya århundrade på grund av fifflande superstjärnor. År 2002 ertappades tysken Hendrik Schön med ett antal fejkade artiklar om supraledare. Det unga fysikgeniet lyckades få in över hundra artiklar på fyra år, en artikel varannan vecka, i de mest eftertraktade tidskrifterna.

I december förra året avslöjades koreanen Hwang Woo Suk med att ha hittat på de 30 embryon som skulle bevisa världens första kloning av en människa och dessutom snart göra honom rik som ett troll.

Och i vintras hettade det till i Norge när den framgångsrike cancerforskaren Jon Sudbø använde sig av påhittade patienter i sina artiklar om cancer i munhålan. Hans bedrägeri upptäcktes av en slump. En norsk kollega, Camilla Stoltenberg (storasyster till statsministern Jens), råkade känna till att de patientregister som Sudbø åberopade i sin studie inte fanns då han tog fram sina patientgrupper.

Alla de förfalskade artiklarna har tagit sig igenom referentsystemets nålsöga. Nu är granskarnas huvuduppgift att bedöma om det är bra forskning som beskrivs i artiklarna, om metoderna är relevanta och resonemangen håller ihop. Själva rådata verifieras däremot aldrig. Att begära in labbrapporter eller annat bakgrundsmaterial skulle uppfattas som en provokation. Med den lavinartade ökningen av artiklar blir granskningsarbetet näst intill oöverstigligt för många. Därför kan fusk passera, sägs det.

Peer review gynnar demokrati

Men även tidskrifterna kan ha felat i sin jakt på pengar och ära. Varför stoppade de den kritik som ändå har funnits mot både Schön och Hwang? Vad referenterna hade att säga om artiklarna förblir en hemlighet, för hanteringen är stängd för insyn utifrån.

– De oberoende granskarna är inte så sällan ens konkurrenter – det ska ju vara folk som kan området, berättar Birgitta Strandvik. Så det händer att granskaren förhalar publikationen för att själv hinna komma ikapp, eller rentav stjäl data, ibland hela upplägget. Flera än jag har varit med om det, men sådant är svårt att bevisa.

Samtidigt som man kan tala om peer review-systemets defekter, finns det dålig kunskap om dess fördelar. Förmår systemet verkligen höja kvaliteten på de publicerade artiklarna?

– Ingen har ännu kunnat visa det, och vi vet att många artiklar är undermåliga, berättar Drummond Rennie, veteran när det gäller både etik och peer review. Till vardags är han redaktör på medicintidskriften JAMA.

– Men genom att involvera många av de främsta inom vetenskapssamhället blir systemet mer demokratiskt, och det minskar intrycket att publicering bara beror på redaktörernas godtycke.

Vetenskapens sanningsanspråk ska alltså bedömas kollegialt. Det ska ske utan hänsyn till personliga, sociala eller andra egenskaper hos dem som bedöms – det är ytterligare en av Mertons styrande principer för en oavhängig vetenskap.

Men i verkligheten är det sällan på det viset. Det är eliten som styr. Mer etablerade forskare med fler arbeten bakom sig har lättare att ta sig igenom systemet än de yngre som är i början av sin karriär.

– Olika skolor står mot varandra, man låser sig vid etablerade sanningar och förblindas ibland av auktoritetstro, påpekar Birgitta Forsman. År 1912 publicerades uppgiften att människan har 48 kromosomer. Detta gällde ända fram till år 1956 då en svensk forskare äntligen kom med den rätta siffran, 46. Vilket ju alla måste ha sett. Kanske tänkte de att de såg fel, och under 44 år vågade ingen säga emot.

De två svenska forskarna Agnes Wold och Christine Wennerås väckte en storm i det internationella vetenskapssamhället för ett decennium sedan, när de avslöjade att en kvinnlig forskare måste ha publicerat mer än dubbelt så mycket som en manlig för att hon skulle anses lika kompetent. Vem kunde ha trott att det gick till på det viset?

Lätt att gå vilse

Men självbedrägeri är ett hot mot varje forskare, inte bara vid bedömning av andra. Att se mer än som faktiskt visas är mänskligt – det är så lätt att ta ut resultat i förskott innan försöket ens är gjort. Ibland krävs det en mycket tjock penna för att få fram den förväntade linjen, särskilt när man vet att verkligheten är grötig medan idéerna lyser med klart ljus. Det är kanske då man plockar bort avvikande värden som förstör den vackra kurvan, eller tillmäter vissa resultat större vikt än andra.

Historien är full av exempel. Så gjorde Robert Millikan, Nobelpristagare 1923, när han mätte elektronens massa och behövde avfärda sin motdebattör. Så gjorde Georg Mendel när han räknade sina ärtor för att bevisa ärftlighetens lagar, och även Sir Arthur Eddington när han med observationer av en solförmörkelse skulle visa att Einstein beskrev världsalltet rätt med sin allmänna relativitetsteori. Pasteur, Darwin, listan är lång och alla fick de rätt av eftervärlden.

Fusk bevisade stolligheter

Det finns dock otaliga motexempel där dogmatiska forskare har fuskat för att föra i bevis sina stolliga idéer. Psykologipionjären Cyril Burt hittade på, inte bara tvillingpar för att bevisa sin djupa övertygelse om att intelligensen är medfödd, utan även två kvinnor som han påstod var hans medhjälpare. Eller Paul Broca, han som namngav hjärnans språkcentrum, som mätte skallen på människor för att visa att ett visst folk var överlägset andra.

Dessa liksom många andra bedragare avslöjades så småningom, och sanningen kom fram. Så varför jaga oredlighet när den är så svår att få fatt på, när gränsen mellan felsteg, dåliga idéer och fusk är så diffus? Är då inte vetenskapen självkorrigerande så att allting reder ut sig så småningom?

– Folk säger att det gör det, men det kan man ju säga om allt möjligt, invänder Birgitta Forsman. Tänk på nazisternas framfart. Man kan säga att det redde ut sig så småningom, men det kostade ju oerhört lidande. Visst, i det långa loppet försvinner det som inte fungerar. Men det har snarare med tid att göra än med vetenskapens självsaneringsmekanismer.

Donationer styr universitetens forskning

Pengar är viktiga inom forskningen. Många forskare beskriver hur deras tid till stor del handlar om att ansöka om anslag för att finansiera sin forskning och sin egen och övriga gruppmedlemmars löner. Därför är det inte konstigt att pengar också kan styra vad forskningen ska handla om.

Lunds universitet har fått 30 miljoner kronor i en privat donation från den danske margarintillverkaren Poul Thorsen som dog för drygt fyrtio år sedan. Medan andra universitet tackade nej, har Lunds universitet använt de donerade pengarna för att enligt donatorns önskemål inrätta en professur i psykologi, inkluderande parapsykologi och hypnologi. Parapsykologi omfattar enligt Nationalencyklopedin tankeöverföring, fjärrskåderi i rum och tid, tankens direkta inflytande på den fysiska omgivningen samt personlighetens överlevande efter döden.

Vid Karolinska Institutet invigdes i vintras Osher centrum för integrativ medicin. Det är amerikanen Bernard Osher och hans svenska hustru Barbro som donerat pengarna, 5,5 miljoner dollar, en summa då motsvarande 43 miljoner kronor. Karolinska Institutet har förbundit sig att satsa lika mycket under en tioårsperiod. I dag finns två andra Osher-centrum i USA, vid Harvard University i Boston och vid University of California, San Fransisco.

Enligt Karolinska Institutets rektor Harriet Wallberg-Henriksson är denna typ av forskningscentrum precis vad som behövs i Sverige.

– Här ska vi sätta alternativmedicinska behandlingar och metoder under lupp på samma sätt som när man utvärderar exempelvis ett nytt läkemedel, och använda vetenskapliga metoder. Jag tror att vi kommer att hitta behandlingar som fungerar, och det är viktigt inte minst för hälso- och sjukvården, säger hon.

Vilken typ av forskning som Osher-centrumet vid Karolinska institutet rent konkret ska bedriva är i dagsläget oklart. Det beror till stor del på intresseområdet och kompetensen hos den ännu inte tillsatta professorn i integrativ medicin som ska leda arbetet.

Ansökningstiden gick ut 30 april, och hela 28 personer har sökt tjänsten. Av dem är knappt hälften redan knutna till Karolinska Institutet. I oktober/november beräknar man att kunna fatta beslut. När detta skrivs (i mitten av sommaren) söker man fortfarande efter sakkunniga som rättvist och utan jäv ska kunna bedöma ansökningarna. Det kräver bred kompetens eftersom de sökande kommer från vitt skilda fält. Tonvikten ligger på forskning om och utvärdering av exempelvis stomatologi (läran om munnens sjukdomar), kinesisk traditionell medicin, homeopati, akupunktur, nutrition, placeboforskning, yoga och taktil massage.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor