Inte bara växtförädling

Publicerad

Signerat-författaren Lennart Philipson ser möjligheter att med bioteknik skapa ”svarta” grödor som utnyttjar solens ljusspektrum bättre och ger både flerfalt större skördar och nya skördeprodukter. Han skriver att ”under förra seklet ledde växtförädlingen till tjugo gånger större skördar per ytenhet än på 1800-talet”. Antagligen tänker han på kärnskörden av spannmål i vårt land och våra grannländer, och då blir ökningen tjugofaldig endast om man jämför 1800-talets medelskördar med dagens toppskördar. Medelskördarna har bara ökat hälften så mycket och ökningen beror heller inte enbart på nya växtsorter.

En femfaldig ökning av skördarna kan tillskrivas förändrade odlingsmetoder. Viktigast av dessa är insatsen av handelsgödsel. Vidare utförs fältarbetena snabbare och bättre med moderna maskiner än med ox- och hästredskap, och grödorna etableras tidigare på våren och jämnare. Ogräs och växtsjukdomar bekämpas bättre. Dessutom har odlingen förskjutits från lågproduktiva, grovkorniga jordar till mer produktiva lerjordar, bland annat med hjälp av täckdikning.

Ökad spannmålsskörd beror delvis på att grödan lagrar in en ökad andel av biomassan i kärnan. Annorlunda uttryckt stiger kvoten mellan kärna och halm. Kärna börjar bildas först när det finns en viss mängd rötter, blad och strån, varför kärna/halmkvoten ökar när totalproduktionen ökar. Detta förhållande har medfört att skördeutfallet har höjts relativt mer i spannmål än i andra grödor.

Växtförädlingens bidrag till ökade spannmålsskördar är bland annat sorter med kortare och styvare strån. Detta ger högre kärna/halmkvot och minskar också risken för liggsäd. Dessutom har sjukdomsresistensen förbättrats, och nya sorter har ökat möjligheterna till lokalanpassat sortval.

Hittills har skördeökningarna och det bättre ljusutnyttjandet mest berott på att fältens yta allt snabbare, jämnare och mer varaktigt täckts av grön bladmassa. De ”svarta” grödor, som Lennart Philipson ser som möjliga, ökar däremot avkastningspotentialen på ett nytt sätt. Dock kräver de kanske nya odlingsmetoder. Troligen måste gödslingen ökas i proportion till avkastningen och på grund av utlakningsrisken utföras med nya metoder.

INGE HÅKANSSON, Professor emeritus i markfysik vid SLU, f.d. statsagronom i jordbearbetning

Svar

Inge Håkansson tar fram flera aspekter som inte behandlades i min korta artikel. Många av dessa är viktiga för den ökade avkastningen, men jag tror han underskattar växtförädlarnas insatser för att etablera högavkastande, torktåliga och saltresistenta sädesslag.

Att gödning och täckdikning bidragit till den höga avkastningen är odiskutabelt, men den har också, som jag framhöll, bidragit till föroreningen av våra vattendrag och sjöar. Det är inte säkert att en genförändrad växt med svarta blad som kan utnyttja fotosyntesen med 25 procents effektivitet (att jämföras med 1 procent i dag) kommer att kräva ökad gödning om vi förser den med gener för kvävefixering från luften liksom vissa alger och bakterier samt en mer effektiv oxidativ fosforylering, men det måste framtida försök utvisa.

Mitt inlägg avsåg mest att framhålla att vi nu står inför en ny era, där vi själva på kort tid kan förädla växter och djur till att ge oss många nya produkter som inte behöver olja, kol eller maskiner för att tillverkas.

LENNART PHILIPSON, Professor emeritus, Karolinska Institutet

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor