Annons

Radioaktivt material är dåligt stöldskyddat

Det läggs mycket stora resurser på att stöld­skydda radioaktivt material vid kärnkraftverk. På sjukhus, industrier och universitet däremot är säkerhetsreglerna för strålkällor bristfälliga.

Annons

"Smutsiga bomber" är sprängladdningar som kombineras med radioaktiva ämnen för att orsaka skada, oro och ekonomiska förluster. Ännu har ingen sådan bomb använts i något attentat, men efter det senaste decenniets terroristdåd har säkerhetsorganisationer särskilt uppmärksammat riskerna med radioaktivitet.

- Att tillverka smutsiga bomber som sprider ämnen effektivt kräver expertkunskaper. Men någon kommer säkert att försöka i framtiden. Det är jag övertygad om, säger Robert Finck, utredare vid Strålsäkerhetsmyndigheten som bland annat utbildar Räddningstjänsten i att hantera strålning.

Trots farhågorna visar stöldskyddet av strålkällor i Sverige stora svagheter.

Stöld av radioaktivt material

Det var inget som uppmärksammades i medierna, men i augusti 2007 stals två radioaktiva metallcylindrar från ett svenskt universitet.

Stölden upptäcktes tre eller fyra dagar efter att den genomförts, strax före en helg. Universitetet kunde dock efter visst detektivarbete spåra upp och återföra cylindertankarna. Förövarna visade sig vara två entreprenörer vid ett återvinningsföretag, som sålt cylindrarna som skrot för 14 000 kronor.

Före stölden hade cylindrarna stått i ett återvinningsrum utan särskild övervakning i flera år. Strålningen var omkring tio gånger hög­re än vad som krävs för att de inte längre ska klassas som radioaktiva. Det kan låta mycket, men det betyder i själva verket att de var så gott som harmlösa. Under alla omständigheter var de värdelösa för att tillverka smutsiga bomber.

- Tjuvarna hade ingen koll på strålningen i förhållande till gränsvärdena. Men framför allt hade de ingen respekt för varningssymbolerna som de slet bort för att skrotfirman inte skulle ana oråd, säger universitetets kontaktperson i strålskyddsfrågor.

Starka källor bakom dörrar

Förövarna hade uppenbarligen inte tänkt tillverka några smutsiga bomber. Men skulle de velat det, så skulle starka strålkällor inte varit svåra att hitta. I en av de korridorer på universitetet dit vem som helst kan ta sig finns nämligen en dörr med en skylt som berättar att i rummet bakom finns risk för joniserande strålning (ofta felaktigt kallad radioaktiv strålning).

- Att rummet är skyltat beror på att regelverket så kräver. Det är dock inte helt lätt att räkna ut bakom vilken dörr de starkaste strålkällorna finns. Skyltarna är gans­ka vanliga på universitetet, men oftast handlar det om betydligt svagare strålkällor, säger universitetets kontaktperson i strålskyddsfrågor.

- Bara personer med speciell utbildning får komma in i rummet, men det finns ingen särskild övervakning.

Tillträdet till rummet styrs av en kortläsare, och även om dörren är en så kallad säkerhetsdörr kan man med rätt verktyg bryta upp den på 30 sekunder. För att bära iväg strålkällorna krävs däremot en del ansträngning - tillsammans med det bly och stål som skärmar av strålningen väger de åtminstone ett ton (bild 5). Men det är å andra sidan inte så mycket mer än de 700 kilo som var och en av de stulna tankarna vägde.

Man skulle kunna tro att det svaga stöldskyddet vid universitetet är ett undantag, men så verkar det inte vara. Två andra exempel finns på ett större svenskt sjukhus som Forskning & Framsteg besökt.

- Vi har två starka strålkällor, en för invärtes strålterapi och en för att bestråla blodprodukter, berättar en sjukhusfysiker vid sjukhuset.

Maskinen för blodbestrålning står i ett litet rum strax innanför avdelningens ingång - som är låst och bemannad. Apparaten väger i sin helhet otympliga 1,5 ton.

Utrustningen för strålbehandling är däremot betydligt smidigare att flytta. Den är byggd som en vagn och kan enkelt rullas omkring (bild 4). För att komma fram till maskinen behöver man passera en låst, men obevakad, dörr.

I Sverige finns - förutom vid våra kärnkraftverk - omkring sjuttio strålkällor av sådan styrka att de är intressanta för den som vill tillverka smutsiga bomber. Universitetet och sjukhuset ovan har bara några av dem, men det finns ingen anledning att tro att de andra strålkällorna är bättre skyddade. Skyddet är nämligen helt enligt reglerna.

Skydd i särklass

I jämförelse med säkerheten och bevakningen på ett kärnkraftverk tycks skyddet av strålkällor vid sjukhus och universitet betydligt sämre (bild 4 och 5). Det är nämligen separata föreskrifter som styr hantering av kärnbränsle och strålkällor vid sjukhus, industri och universitet. När det gäller kärnkraft finns drygt fyrtio sidor föreskrifter om bland annat tillträde för fordon, övervakning och åtgärder vid obehörigt intrång. För andra strålkällor ryms reglerna för förvaring i några få paragrafer. Stöldskyddet är begränsat till att man ska "vidta åtgärder för att hindra obehörig tillgång till strålkällan", samt att man varje månad ska kontrollera att strålkällan finns kvar.

Delvis förklaras skillnaden av att allmänheten måste ha tillgång till sjukhus och universitet, medan kärnkraftverk kan byggas med fokus på säkerhet. En annan del av förklaringen är förmodligen att de olika verksamheterna fram tills nyligen reglerades av två olika myndigheter: Statens kärnkraftsinspektion (SKI) respektive Statens strålskyddsinstitut (SSI). I somras slogs de ihop till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Sedan 1970-talet har skyddet av kärnkraft även omfattat skydd mot terrorister. Reglerna för strålkällor på andra platser har dock släpat efter.

- De är mindre utvecklade än för kärnbränsle och kärnavfall. Det är något vi ska ta tag i som ny myndighet. Tidigare har fokus legat på att man inte ska skadas av misstag, inte att någon avsiktligt skulle vilja orsaka skada, säger Stig Isaksson, inspektör med särskilt ansvar för ­fysiskt skydd vid SSM.

Den gamla inställningen till säkerhet går också igen i de regler för hantering av starka strålkällor som EU utfärdade för två år sedan. De innebar en ordentlig skärpning av rapportering och resurser för att ta hand om källorna - men inte för hur de ska skyddas.

Stig Isaksson är en av dem som nu arbetar med att se över hur strålkällor i Sverige ska förvaras och skyddas.

- Jag kan inte säga i dag när de nya föreskrifterna är färdiga, men de blir inte klara i år i alla fall.

Vikten oviktig

Vad är det då som gör att strålkällor vid sjukhus, industri och universitet behandlas så annorlunda jämfört med de vid kärnkraftverk?

En tänkbar förklaring är förstås att kärnkraft inte bara handlar om radioaktivt material, utan även strömförsörjning, något som har betydelse för Sveriges sårbarhet. Men varför bevakas då inte annan strömförsörjning på samma sätt?

- Våra största vattenkraftverk producerar mellan en tredjedel och hälften så mycket som en kärnkraftsreaktor. Där finns stängsel och grindar och ibland också kameror, men det handlar mest om att förebygga inbrott, säger Christer Ljunggren, anläggningschef vid Vattenfall vattenkraft.

För någon som vill slå ut elproduktionen finns det goda möjligheter att angripa vattenkraft i stället för kärnkraft. Tillträde till dammarna är nästan garanterad, eftersom många dammbyggen dessutom utgör allmänna vägar.

Det uppenbara svaret är i stället att kärnkraftverk hanterar så stora mängder radioaktivt material. I varje svensk kärnkraftsreaktor finns omkring 120 ton uran, medan exempelvis strålkällorna vid universitetet ovan består av 20 gram cesium.

Men när det gäller strålning är det inte antalet kilo som räknas, utan hur fort materialet sönderfaller. Och då kan medicinska och industriella strålkällor mäta sig mer än väl med kärnkraft: 20 gram cesium strålar ut lika mycket energi som 1 600 ton utarmat uran, 220 ton klyvbart uran eller 7 kilo klyvbart plutonium (se rutan ovan).

Det kan låta märkligt att välkända ämnen som uran och plutonium står sig slätt mot det relativt okända cesium, men faktum är att uran och plutonium är förhållandevis ofarliga vad gäller strålning. Det som gör dem farliga - förutom att de som tungmetaller är giftiga - är att deras atomkärnor går att klyva. Därmed är de intressanta för kärnkraft och även kärnvapen. Och däri ligger det enda substantiella argumentet för att radioaktivt material på industrier och sjukhus inte behöver skyddas i samma grad som kärnkraften: terrorister eller andra ska inte få möjlighet att tillverka kärnvapen.

När det gäller smutsiga bomber är uran däremot ointressant: Inte nog med att man skulle bli tvungen att stjäla många ton för att komma upp i kännbara stråldoser - det massiva uranet skulle snarare skärma av en explosion än orsaka ytterligare skada.

Det är givetvis viktigt att hindra obehöriga från att komma åt kärnkraftverk. Inte nog med att där finns material som skulle kunna användas till kärnladdningar; i reaktorn bildas också en del kortlivade och extremt starka strålkällor.

Men medan tillverkning av atombomber är en svår konst, är smutsiga bomber en lätt match för den som kan hantera sprängmedel, har strålkällor inom räckhåll och är villig att utsätta sig själv för strålskador.

Psykologisk bomb

Riktigt starka strålkällor kan visserligen göra kännbar skada på några minuter, men i praktiken kommer den mesta skadan från explosionen. När strålkällor sprids ut med hjälp av en bomb minskar förstås också strålningen i styrka.

Från en terrorists synvinkel är vins­ten i stället den skräck som ordet radioaktivitet för med sig, inte minst när den förstärks av löpsedlar och medierapportering. Förutom detta kan strålning också innebära stora kostnader vid sanering och sänka värdet på fas­tigheter.

Eftersom radiologiska olyckor är så ovanligt innebär de problem vid räddningsinsatserna. När Sverige år 2006 höll en övning i just detta blev förs­ta hjälpen-insatser ibland försenade med en halvtimme, eftersom räddningsmanskapet inte visste hur de skulle hantera strålningsrisken.

Har skadat enstaka

Strålkällor har använts för att skada enstaka personer, där exilryssen Alexander Litvinenko som blev dödligt förgiftad av polonium, är det mest aktuella exemplet. Däremot har de inte använts för attentat mot allmänheten.

- Tjetjenerna har visat att de har resurser att hantera strålkällor, men de har hittills bara använt dem för att skrämmas, säger Jonas Lindgren, utredare vid beredskapsavdelningen på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Att smutsiga bomber inte förekommit beror troligtvis på att det är lättare att åstadkomma skada genom kemiska eller biologiska attentat.

- I och med att det är riskfyllt att hantera strålkällor har de i viss mån varit självskyddande. Men om gärningsmannen inte bryr sig om att han blir skadad får vi ett annat läge. Sådana beteenden har blivit vanligare de senaste åren, säger Jonas Lindgren.

Skador från smutsiga bomber

I allmänhet avgörs strålskadorna från smutsiga bomber av hur ämnet sprids, om det kommer in i kroppen och i så fall i vilken kemisk form det är.

Om strålkällorna bildar aerosoler - ämnen så finfördelade att de hänger kvar i luften - kan de hamna i lungorna och tas upp av kroppen. Då ökar farligheten avsevärt, eftersom man har strålningen under lång tid direkt mot levande celler. Att tillverka bomber som bildar aerosoler kräver dock expertkunskaper inom flera områden och är mycket svårare än att tillverka en enkel smutsig bomb.

Stråldoser mäts i sievert, en enhet som fått namn efter svensken Rolf Sievert (1896–1966), professor i radio­fysik. Måttet anger hur stor skada strålningen gör på celler. En sievert ger grovt räknat omkring 5 procents ökad risk att dö i cancer. Två sievert kan ge akuta symtom som illamående och kräkningar.

I svenska räddningsinsatser tillåter man en halv sievert endast för frivilliga, för livräddande insatser samt om fördelen för andra är klart större än den egna risken.

Om radioaktivt material sprids ut jämnt över en yta på 30x30 meter krävs följande mängder för att man ska få en halv sievert under en halvtimmes räddningsarbete:

Uran 238: Åtta hundra tusen ton. Ämnet utgör mer än 95 procent av uranet i svenskt kärnbränsle.

Uran 235: Fem tusen ton. Ämnet utgör 3 procent av svenskt kärnbränsle och kan i höga halter användas för kärnladdningar.

Plutonium 239: Tio ton. Ämnet bildas i kärnreaktorer och kan användas till kärnladdningar.

Cesium 137: Hundra gram. Ämnet används i sjukvård och industri.

Iridium 192: Tjugofem gram. Ämnet används i sjukvård och industri.

Kobolt 60: Två gram. Ämnet används i industri och tidigare i sjukvård.

Selen 75: Tre hundra milligram. ­Ämnet används i industri.

Jod 131: Sextio milligram. Ämnet ­används i sjukvård.

Ytterbium 169: Tjugofem milligram. Ämnet används i industri.

Jämförelserna är ungefärliga och baserar sig på att ämnet inte kommer in i kroppen. Observera att uran ofta förekommer ton- eller kilovis, medan exempelvis jod 131 endast finns i några mikrogram på ett stort sjukhus.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.