Inte bara partiklar som krockar i LHC

Den omtalade partikelkrossen LHC ger upphov även till humanistisk forskning.
Publicerad
**”Large human collider”.** Medarbetare vid Atlas, en av de tre detektorerna längs partikelbanan i LHC.
Bild: CERN

Nyligen har världens kraftfullaste partikelaccelerator – Large Hadron Collider, LHC, i Genève – satt i gång att driva partiklar till rekordhastigheter för att krascha dem mot varandra. Aldrig förr har så många forskare hoppats på så mycket i ett enda experiment. Och det är mycket som står på spel – hittar de uppemot tio tusen fysikerna inte vad de letar efter, så måste de tänka om från början. Deras standardmodell för universums uppbyggnad står nämligen och faller med resultaten av experimentet.

Inte lika känt är att LHC också har blivit ett studiefält för sociologer, antropologer och historiker. Kring experimentet har ett stort internationellt kollektiv bildats där alla har lämnat sina privatliv, om än bara tillfälligt, för att ingå i något större. Hur formas åsikter, tas tekniska beslut eller produceras och förmedlas kunskap? Vad händer när ett samarbete mellan ett hundratal personer växer till tusentals inblandade? Hur håller man sams? Hur löser man konflikterna? Hanterar förseningar?

Många har satsat flera decennier av sitt liv på arbete med LHC, andra är bara i början av sin karriär – hur fungerar kollektivet vid misslyckanden, som förra årets stopp för det långt efterlängtade första försöket? Och hur klarar sig individen i den kollektiviserade världen, där varje publikation ska bära alla medarbetares namn? Dessa och andra frågor hoppas de inbäddade samhällsvetarna och humanisterna kunna besvara, trots svårigheter att göra sig gällande i en grupp som betraktar dem som ”fattiga kusiner” till de ”riktiga” forskarna, naturvetarna.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor