Folkbildningstanken lever än

Sommaren 1979 ombildades Forskning & Framsteg till den stiftelse som än i dag ger ut tidskriften. Björn Fjæstad hade blivit chefredaktör ett halvår tidigare, och ett av hans första nummer handlade uteslutande om igelkottar. Det är roligt att bläddra bland de tolv artiklarna – från igelkottens ekologi till igelkotten i folkmun och folktro. Så tidstypiskt, tänker man, och så länge sedan. Vad är det som gör en sådan tidning omöjlig i dag? Är den verkligen omöjlig?

– Nog kan man ha artiklar om igelkottar i dag med, men kanske inte alla på en gång, säger Kjell Jonsson, professor i idéhistoria och prorektor vid Umeå universitet. Samtidigt skulle tyngdpunkten se annorlunda ut – miljön står än mer i fokus i dag, frågor om vad som kan hota igelkottens överlevnad och liknande har blivit centrala numera.

Mycket är annorlunda nu, vid sidan av folkbildningsidealen har vetenskapsjournalistiken utvecklats. Den har ambitionen att blicka vidare, och framför allt att inte missa samhällsaspekterna av det nya kunnandet. Det nya synsättet innebär att vetenskapen problematiseras, man frågar sig vem som forskar och varför, i vilket sammanhang kunskapen har kommit till, vilket perspektiv som ligger bakom dess framväxt och hur den rimmar med god etik i olika avseenden.

– Klassisk folkbildning försökte också ibland relatera till samhället, även om det berodde på i vilket sammanhang den befann sig – om det var en ABF-cirkel eller en artikel i Vetenskapen och Livet.

Vetenskapen och Livet, med undertiteln Magasin för vetenskaperna och deras tillämpningar i det moderna livet. Redigerat och illustrerat för alla, var Sveriges första mer moderna populärvetenskapliga tidskrift. Den började utkomma 1914. Då hade liknande tidningar med samma titel redan börjat ges ut i flera europeiska länder, och de finns fortfarande kvar i Frankrike, Italien och Polen.

– Under mellankrigstiden var rapporteringen mycket resultatinriktad, och tidskrifterna dominerades av fakta och forskningsresultat inom naturvetenskap och teknik. Och på 1960-talet var det rymden som gällde, berättar Kjell Jonsson. Bevakningen återspeglade i förbluffande hög grad vetenskapssamhällets värderingar. Till exempel i USA utvecklades vetenskapsjournalistiken i symbios med forskarna, vilket gjorde att forskarnas och forskningens politiska och sociala roll i det moderna samhället länge negligerades.

I Nationalencyklopedin skriver lärdomshistorikern Gunnar Eriksson om populärvetenskap att den är ”i vidaste mening all vetenskaplig information som inte riktar sig till fackmän på det behandlade området. Oftast avser termen sådan information som gjorts lättfattlig genom enkel, underhållande stil, ofta färgad av entusiasm för ämnet. Popularisering av vetenskap innebär nästan alltid att man strävar att inlemma det vetenskapliga innehållet i ett vidare kulturellt sammanhang, så att det behandlade ämnets betydelse för världsbild, livsåskådning, vardagsliv, industriella tillämpningar eller dylikt framhålls.”

I dag är mediernas förhållande till vetenskapen mer ambivalent, och entusiasmen blandas ofta med en kritisk hållning. Genteknik, miljöfrågor, personlig integritet, klimat och mycket annat får stor uppmärksamhet. Glädjen över vetenskapliga genombrott blandas med osäkerhet inför vilka faror de kan innebära: omskrivna forskningsframgångar inom exempelvis bioteknikområdet blandas med industriella intressen som kan oroa.

Man har också förstått att forskning är en verksamhet som inte på något fundamentalt sätt skiljer sig från andra samhälleliga eller kulturella företeelser, påpekar Kjell Jonsson. Inte minst intresset för vetenskapliga kontroverser och bedrägerier, kombinerat med vetenskapens alltmer teknologiska och storskaliga karaktär, har gjort att det vetenskapliga företaget har mist sin förtrollning.

Och alla som har hållit på med forskning vet att vetenskapliga resultat är provisoriska. Förr eller senare kommer de att ifrågasättas och så småningom kullkastas eller åtminstone omtolkas. Under efterkrigstiden har också medvetenheten ökat om kunskap som ett tveeggat svärd – med atombomben förlorade vetenskapen sin oskyldiga framstegsoptimism.

Ändå är forskning det bästa sätt vi vet att nå kunskap. Samtidigt som synen på vetenskap som ett sätt att förstå världen på senare år har fått ge vika för annat, påpekar Kjell Jonsson.

– Universitetens tredje uppgift, att informera och samverka med det omgivande samhället, har dragit mer mot ökat samarbete med näringslivet än mot folkbildande verksamhet. Det talas om att forskningen ska komma till nytta ute i företagen, att den internationella konkurrensen är stor och att vi halkar efter. Det talas mindre om att vi inte förstår hur världen fungerar, att vi vill veta varför saker och ting är som de är – den existentiella aspekten av forskningen kommer fram alltmer sällan.