Var ska staden ligga?

Bakom bostadshusen i centrala Kiruna tornar LKAB:s malmgruva upp sig. Sedan den öppnades har den varit grunden för nästan allt välstånd i området. Utan LKAB:s gruvverksamhet skulle staden inte finnas, något som ligger djupt rotat i invånarnas medvetande. Men det symbiotiska levnadsförhållandet har sitt pris.

Successivt gräver sig gruvan in under staden och underminerar marken. Stora sprickor bildas när nya delar av järnmalmskroppen utvinns och berget sätter sig ovanför hålrummen. Ett stort område är redan avstängt, förbjudet att gå in i. Kiruna måste flytta. Problemet är bara att kommunen och LKAB inte är överens om åt vilket håll staden ska ta vägen.

Flera olika förslag har lagts fram under de senaste sex åren, och fram till för ett år sedan trodde många att det var bestämt att staden skulle flytta åt nordväst, mot Luossavaara. Men i början av sommaren presenterade kommunen ett nytt förslag, som i stora drag går ut på att stadens centrum ska flytta österut.

– Det har framkommit många nya faktorer som gör att det inte längre är bra att flytta staden åt nordväst, säger Thomas Nylund, som är stadsarkitekt vid samhällsbyggnadskontoret.

Problem som han och andra pekar på är buller från den nya järnvägen, att ett annat gruvbolag vill starta en koppargruva i området och att staden riskerar att bli för utdragen på längden om den byggs åt det hållet. Dessutom finns håligheter i marken från gammal gruvbrytning, och den nya bebyggelsen kan komma att konkurrera med det populära friluftsområdet vid Luossavaara.

I väntan på de slutgiltiga besluten har arbetet med infrastrukturen redan börjat. En avloppsledning och en elledning som låg för nära gruvan, vid berget Kiirunavaaras fot, har stängts av och flyttats till säkrare platser.

För några år sedan blev det akut att bygga om elnätet, bland annat på grund av den gamla transformatorstationen som låg i deformationsområdet, det område nedanför berget som skadas av gruvverksamheten. Staden riskerade att drabbas av ett mycket långt elavbrott om ingenting gjordes väldigt snabbt.

På tre år genomförde Vattenfall sitt hittills största nätinvesteringsprojekt i Sverige, och det stod klart förra året. Bland annat byggdes två nya transformatorstationer, vilket vände på kraftnätet så att strömmen nu går åt andra hållet.

I dagsläget är de flesta stora elinstallationer klara. När det väl är bestämt vart staden ska flytta fortsätter arbetet med att dra nya lokala elledningar.

– Det nät vi har nu klarar elförsörjningen nästan oavsett var staden hamnar, säger Roger Lindmark på Vattenfall Eldistribution.

Även vatten- och avloppssystemet påverkas av en stadsflytt. Huvudavloppsledningen i Kiruna, som tidigare gick längs järnvägen vid sjön Luossajärvi, kunde inte vara kvar. För att ta hand om avloppsvattnet från Kiruna centrum har Tekniska verken byggt en ny ledning som rundar staden. Denna kräver på ett ställe att vattnet pumpas uppför ett berg, innan det kan börja rinna neråt mot reningsverket. Nivåskillnaden från bottnen till toppen är 56 meter.

I stationen finns fyra stora pumpar som kan pumpa maximalt 300 liter per sekund uppför berget. När den flera tusen kubikmeter stora reservoaren under marken utanför pumpstationen är fylld, börjar pumparna arbeta.

Ett orosmoln när gruvan gräver sig in under sjön Ala Lombolo är att LKAB då kan vilja tömma sjön på vatten för att minska risken för vatten i gruvan. Men både Ala Lombolo och den intilliggande mindre sjön Yli Lombolo är sedan lång tid tillbaka kraftigt förorenade av tungmetaller, främst kvicksilver. Om sjöarna torkar ut kan föroreningarna komma i dagen och giftigt damm börja blåsa omkring.

När det gäller stadens byggnader står det mesta still i väntan på beslutet om vart staden ska flytta.

– Förhoppningsvis kan det bli ett beslut nästa år, säger Thomas Nylund.

Fram till dess kommer det säkert att passera många fler känslostormar kring denna ovanliga stadsomvandling som har få motsvarigheter i världen.

Nyligen avslutades ett elevprojekt om Kiruna vid Kungliga konsthögskolan. Deltagarna i kursen i restaureringskonst har bland annat studerat fyra tänkbara lägen för staden med olika möjligheter och begränsningar. Ett åt nordväst, med centrum runt de gamla gruvlavarna där malm från äldre, numera nedlagda delar av gruvan forslades upp. Ett annat förslag förlägger staden längre åt nordost, i området som kallas Tallbacken. En placering här skulle möjliggöra en väl samlad stadskärna och dessutom ge staden mer lä för de kalla vindarna. De båda sista två förslagen flyttar staden österut till Tuolluvaara norr om flygplatsen respektive byn Jukkasjärvi. Det förslag som kommunen presenterade i juni handlar också om att flytta stadens centrum österut mot Tuolluvaara.

Några av de byggnader som Konsthögskolan lyfter fram som särskilt angelägna att bevara och som har internationellt värde är Kiruna kyrka, stadshuset, gruvlaven vid Luossavaara, bostadshusen i Thule som byggdes av LKAB på 1920-talet, SJ-området med sina betjäningshus för järnvägsarbetare, kvarteret Ortdrivaren som ritats av arkitekten Ralph Erskine och souterrängradhusen ritade av Folke Hederus. Vissa kanske kommer att flyttas, andra i stället återskapas på en ny plats.

– Det viktiga är att det blir ett vettigt beslut. Människorna i Kiruna och i Sverige har rätt till sin historia, och det här är en unik stad som förtjänar att behandlas lika bra som exempelvis gamla Linköping!, säger Birgitta Lundgren, arkitekt som har tagit fram ett av förslagen.

Det som i slutänden troligtvis avgör är ekonomin. LKAB som ska betala flytten vill förstås hålla kostnaderna nere. Enligt uppgifter från företaget kostar enbart en flytt av Hjalmar Lundbohmsgården drygt 50 miljoner kronor. Den totala kostnaden för det begränsade antalet undersökta hus i första etappen blir cirka 400 miljoner kronor.

Bostadsbolagen vill hellre riva gamla hyreshus och bygga nya, moderna bostäder som de kan ta mer betalt för.

Tills vidare fortsätter husen att skaka nästan varje kväll, när LKAB spränger i gruvan på väg ner mot nya djupare nivåer. Bolagets åsikt i flyttfrågan står fast: ”Bygg inte på malmen”, det vill säga inte åt nordost dit malmkroppen sträcker sig som en brödskiva snett nedåt i marken.

– Fast jag tror att de kommer att få ge med sig på den punkten, säger Ulf Nylund på Tekniska verken.

– Det går att bygga så att det inte blir några problem igen förrän väldigt långt fram i tiden.