Djingis khans okända döttrar

Djingis khan fick fyra söner. De fick ärva var sin del av världens största rike när han dog år 1227. Eller? Den vanliga historieskrivningen ifrågasätts nu av antropologen Jack Weatherford. Han har intresserat sig för de tidigare okända döttrarna. Jack Weatherford har varit professor i antropologi vid Macalester college i Minnesota och har ägnat många års forskning åt mongolernas kultur och historia. Det har resulterat i flera böcker. Den senaste, The secret history of the mongol queens, utkom förra året. Nu är han nybliven pensionär och bor några månader om året i Mongoliet. Jag når honom på en mycket dålig telefonlinje, och han är glatt överraskad över att intresset för de mongoliska kvinnorna till och med nått Sverige. – Efter att ha forskat i många år om Djingis khans liv blev jag nyfiken på historien om hans döttrar, säger Jack Weatherford. De existerade uppenbarligen, eftersom jag hade stött på dem i bisatser i olika medeltida källor. Några hade mycket makt, men de har förtigits i historieskrivningen. Det var dags att berätta om dem. Jag blev nästan besatt av dessa kvinnor och letade information i alla möjliga typer av medeltida dokument – för i den officiella mongoliska historieskrivningen blev de bortskurna, retuscherade. I Mongolernas hemliga historia – den huvudsakliga källan till mongolernas historia (se rutan på sidan 49) – är ett kapitel uppenbarligen borttaget. Efter en redogörelse där Djingis khan talar om sönernas, brödernas och andra mäns bedrifter och rikedomar följer den abrupta meningen ”Vi ska belöna våra döttrar”. I stället för en berättelse om döttrarna följer samma mening igen, uppenbarligen ett slarvfel av den person som skrev om historien. Sedan följer inget mer om döttrarna. Djingis khan ska ha uttalat orden år 1206 då han enade de turkiska och mongoliska nomadstammar som levde mellan Gobiöknen och Sibiriens skogar. – De mongoliska kvinnorna hade en mycket friare ställning än kvinnorna i omgivande samhällen, berättar Jack Weatherford. De fick rida och jaga och de deltog i statsförvaltningen. I flera perioder styrdes imperiet av kvinnor. Visserligen i mellanperioder tills någon ny khan hade valts och tillsatts, och inte som fullvärdiga härskare, men likafullt ledde de till och från världens största rike. Skillnaderna gentemot grannarna är påfallande. När flickorna i Kina fick sina fötter bundna och kvinnorna i de muslimska rikena i västra Asien doldes bakom täckande slöjor, var mongolernas kvinnor fria att rida med blottade ansikten och hela fötter. Europeiska sändebud som besökte mongolhärskarna rapporterade häpet att de mongoliska kvinnorna red sittande grensle över sadeln, och att många arbetsuppgifter sköttes av män och kvinnor tillsammans – något som var ovanligt i det könssegregerade Europa. Men efter hand förändrades detta. – De mongoliska normerna förändrades i takt med att de influerades av de kulturer som mongolerna erövrade, säger Jack Weatherford. I Kina, i det muslimska Främre Asien, i det kristna Ryssland påverkades de av dessa patriarkaliska samhällen, där kvinnor hade långt mindre frihet än bland nomaderna i Mongoliet. Så mongolerna började följa exemplen i dessa länder. Och i Mongolernas hemliga historia redigerades helt enkelt vissa delar bort. – Jag tror att det hände på Khubilai khans tid, i slutet av 1200-talet, säger Jack Weatherford. Khubilai khan var sonson till Djingis khan, och han ville ha en så direkt personlig koppling till sin anfader som möjligt. Samtidigt flyttade han det mongoliska hovet till Kina och dagens Beijing och påverkades av kinesiska normer. Att Khubilai khans hemland till exempel hade styrts av hans faster ett par decennier tidigare var ett faktum som störde hans legitimitet. – Troligen var det någon i hans närhet som strök dessa obekväma delar ur historieskrivningen. Jack Weatherford har utgått från Mongolernas hemliga historia, men sedan kompletterat med brev och rapporter från diplomatiska beskickningar i Kina, Armenien, Persien, Ryssland, Italien, Frankrike och Korea. Allt som allt går det att belägga sju eller åtta döttrar till Djingis khan. Flera av döttrarna blev drottningar över olika delar av riket. Dessa mongoliska prinsessor tävlade i ryttartävlingar, ledde fälttåg – och en dem var även en fruktad brottare! Det var en komplicerad process att hitta dem eftersom samma namn kunde stavas olika på olika språk, och ibland kunde de nämnas med titel i stället för namn. Och ibland bytte människor namn. Djingis khan tog sig detta namn, som snarare var en titel, år 1206. När han växte upp hette han Temüdjin. Nya delar av riket integrerades genom äktenskap. Lokala eliter giftes in i den mongoliska aristokratin, och flera av Djingis khans svärsöner var prinsar i erövrade riken. Som sådana fick de ingå i hans elitstyrkor, där de i regel stupade. Att bli ingift i hans familj var alltså lika prestigefyllt som farligt. Flera av hans döttrar nådde upphöjda positioner. Dottern Alaqai vigdes med härskaren över Tangut, ett rike som kontrollerade Sidenvägen och stora delar av fjärrhandeln över Asien. Härskaren själv fick på gängse manér ansluta sig till mongolarmén, varför Alaqai ensam fick makten som drottning över detta nyckelrike. Två av hennes systrar fick snabbt liknande roller som drottningar över gränsriken mellan Kina och västra Centralasien. Åtminstone vid ett av giftermålen förlorade mannen sin härskartitel i och med äktenskapet, vilket innebar att den mongoliska drottningen fick makten. Djingis khan fick säkert ett stort antal barn med sina andra hustrur, men det var barnen han fick med Byrte, hans första hustru, som räknades. De fyra sönernas öden är väl kända genom samtida källor och Mongolernas hemliga historia. Riket ärvdes av den tredje sonen Ogodai som ägnade sig åt att bygga ut administrationen och kommunikationerna i det växande riket. När han inte drack vin, vill säga. Han dog i december 1241, svårt alkoholiserad. Uppenbarligen fick han mot slutet hjälp av sin fru Töregene med att regera. Hon fick i alla fall titeln kejsarinna redan före hans död, vilket antyder att hon ensam hade kontroll över administrationen. På liknande sätt tog Djingis khans övriga svärdöttrar över olika delar av riket när deras män dog, eller redan innan. Efter Ogodais död regerade Töregene ensam världens största rike i fem år tills hennes son Güyük tog över. Under dessa år styrdes även andra delar av riket av Djingis khans döttrar eller svärdöttrar. Güyük hann bara leda riket i drygt ett år innan han dog – varvid hans fru Oghul Ghaimish tog över. Hon är känd som bland annat avsändare till ett brev till den franske kungen Ludvig IX, där hon fordrade att han skulle underkasta sig. Hon kastades även in i en strid med en kvinnlig släkting om kontrollen av riket – som efterhand föll ihop. Det kunde inte hållas samman över de enorma avstånden, och under slutet av 1200-talet bröt kusinstrider ut över hela Asien. I Ryssland tappade mongolerna greppet under 1300-talet, liksom i Central- och Västasien. I Kina styrde de ända till 1368 då de drevs ut. Men trots att någon vid Khubilai khans hov skrev om historien om Djingis khans döttrar, så har kunskapen om dem hållits vid liv i kulturen – och till och med sipprat ut till Europa. I Geoffrey Chaucers The Canterbury tales från slutet av 1300-talet berättas i en av texterna, som för övrigt aldrig blev klar, om en av Djingis khans döttrar. Och i operan Turandot, av Giacomo Puccini, måste friarna till en kinesisk prinsessa svara rätt på tre gåtor för att vinna hennes hand. Förlagan kan ha varit den mongoliska prinsessa som utmanade sina friare i brottning. Turandot betyder ”Turans dotter”, och Turan är en persisk benämning på de centralasiatiska stäppområden som mongolerna kom från. Och än i dag bär mongoliska brottare en tajt väst med öppet bröst – vilket sägs vara ett spår från den dag den mongoliska prinsessan besegrade sina friare i brottning. Sedan dess blottar brottarna sina bröst för att visa vilket kön de har.