Pupillerna räddade 17-åringen

Läkarna förstod först inte varför den 17-årige killen började skaka, hallucinera och fick röd hud. Men tack vare hans ögon – och en upprörd botaniker – lyckades de få fram ett motgift i tid.
Publicerad
Övre bilden: Belladonna *(Atropa Bella-donna)*. Nedre bilden: Mark Personne. När han väl fick tag i klosterträdgårdens intendent och kunde ställa rätt fråga närmade han sig gåtans lösning.
Bild: Jerry Mason / Science Photo Library / Privat

”För ungefär ett år sedan var en sjuttonårig kille ute i en stad i södra Sverige och festade med sina kompisar. Ungdomarna drack en del alkohol. Plötsligt började sjuttonåringen få konstiga muskelryckningar, sedan blev han medvetslös. Då ringde hans kompisar 112, och vid midnatt hittade ambulanspersonalen honom hopsjunken utanför ett köpcentrum. På akuten blev det tydligt att han hade fått i sig något mer än alkohol: han var inte talbar, hade hjärtklappning och var röd, torr och varm i huden. Dessutom hallucinerade han och hade ryckningar. Han kunde inte heller kissa – vårdpersonalen fick sätta in en kateter för att tömma hans blåsa.

När personalen såg att sjuttonåringens pupiller var extremt förstorade anade de att han fått i sig något slags gift. Misstanken förstärktes också av att de fann en bit av en rot i hans byxficka. Då kontaktade de Giftinformationscentralen och tog också foton på roten som de mejlade över.

Obekräftade uppgifter cirkulerade om att det kunde röra sig om förgiftning med växten alruna. Den har historiskt tillskrivits olika magiska egenskaper, dess rot är lite människoliknande och den ansågs skrika när den drogs upp ur jorden.

Alrunan är mycket ovanlig, men det visade sig att det i tonårskillens hemstad finns en botanisk klosterträdgård med gamla anor. Jourhavande apotekare ringde upp intendenten och frågade om det möjligen var så att de under morgonen hade uppmärksammat någon alruna som var tilltufsad.

Intendenten berättade då att just alruna är väldigt svårodlad, de hade försökt. Det är en centraleuropeisk växt som inte klarar sig så bra i Sverige. Men hon lovade ändå att gå ut i trädgården och titta efter.

En stund senare ringde intendenten upprörd tillbaka och sade att i den odlingsruta där belladonnan tidigare stått och prunkat fanns nu bara en grop kvar. Plantan var uppryckt.

Belladonna är en mycket giftig växt. Men tursamt nog finns det ett motgift som kallas fysostigmin, som dessutom är mycket snabbverkande. Killen fick en spruta och bara någon minut senare vaknade han till, pigg och klar igen. Han började berätta för personalen hur han hade grävt upp roten i trädgården och ätit av den. Men strax blev han omtöcknad igen och behövde ytterligare dropp med motgift. Den långvariga effekten beror på att roten ligger kvar i tarmen och utsöndrar sitt gift.

Dagen därpå kunde behandlingen trappas ner och killen fick gå hem. Han har inte fått några bestående men. Men om han inte hade kommit in till sjukhus hade det kunnat bli mycket allvarligt. Förgiftningen i sig skulle sannolikt inte ha tagit död på honom, men han var ju inte i stånd att ta hand om sig själv. Utan hjälp skulle han inte kunnat få i sig mat och dryck, och hade han fått för sig att ta sig ut i trafiken hade det kunnat gå riktigt illa.

Giftet som det finns mest av i belladonna heter hyoscyamin, men växten innehåller också atropin. Båda är alkaloider och blockerar signalsubstansen acetylkolins verkan. Detta leder till att det parasympatiska nervsystemet hämmas, vilket ger de symtom som killen uppvisade. En effekt är den muskelavslappning som gör att ögats ringmuskel inte kan dra ihop sig, vilket gör pupillen maximalt vidgad. Det sägs att kvinnor under antiken droppade belladonnans växtsaft i ögonen för att ögonen skulle bli vackra.

Ett besläktat fenomen är det som på engelska kallas gardener’s eye. Det kan uppstå om man hanterar dessa växter och sedan stryker sig i ögat och får in lite växtsaft. Då ser man plötsligt dåligt och kan inte fokusera.”

*Berättat av Mark Personne, överläkare och verksamhetschef vid Giftinformationscentralen vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, för Lotta Fredholm, vetenskaps­journalist.*

Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor