Hennes svullna kind lurade läkarna

Brunnen med dricksvatten blev en viktig ledtråd när läkarna letade efter orsaken till kvinnans såriga svalg och svullna lymfkörtlar.
Publicerad
Bakterien Francisella tularensis ger tularemi.
Bild: Dr Kari Lounatmaa / SPL

”På hösten sökte en 35-årig kvinna upp sin vårdcentral med 40 graders feber och en svullnad i vänster käkvinkel. Blodprov visade att hennes så kallade C-reaktiva protein, CRP, var förhöjt, vilket tyder på en pågående infektion. Man trodde att det handlade om inflammerade tonsiller och satte in penicillin.

Men hon blev inte bättre utan kom in igen och fick då remiss till öron-näsa-halskliniken på sjukhuset. Här trodde man att det var en infekterad halscysta. Den punkterades och penicillinet byttes mot klindamycin, ett annat antibiotikum. Men febern kvarstod. Svullnaden på halsen växte och blodprover visade att CRP fortfarande var högt.

Nu lades hon in och fick ett tredje antibiotikum, cefotaxim, i droppform. Hon hade millimeterstora sår i svalgets slemhinnor, och lymfkörtlarna på halsen svullnade. Vid datortomografi av halsen och nacken syntes att flera lymfkörtlar var påverkade på den vänstra sidan, så det togs ett prov. Trots odlingar från provet, blod och svalgskrap upptäcktes inga bakterier. Även prover för olika sorters virus var negativa.

Men cellernas utseende i mikroskop antydde att det kunde handla om cancer i lymfkörteln, lymfom. Det visade sig dock vara ett villospår.

Hade egen brunn

Nu började man höra sig för om hennes livssituation. Under den gångna sommaren hade hon blivit biten av mygg, bromsar och fästingar. Det kom också fram att hon inte hade kommunalt vatten, utan en egen brunn. Detta antydde att det kunde handla om smitta med bakterien Francisella tularensis, som ger tularemi – det som förr kallades harpest.

Kvinnan fick ciprofloxacin och kunde skrivas ut efter fem dagar. Småsåren i svalget läkte, men svullnaden bestod. Provsvar visade att det verkligen handlade om tularemi och efter kontakt med infektionskliniken i Umeå lade man till doxycyklin och behandlade kvinnan med dubbla antibiotika i två veckor. Svullnaden tömdes på var och nu blev hon bättre. Efter en vecka var hon helt återställd.

Frågan var hur hon hade smittats. Att ha smittats invändigt via vatten skulle kunna förklara hennes halssvullnad. Hennes brunnsvatten testades, men det innehöll ingen ledtråd. Å andra sidan hade det gått så lång tid sedan kvinnan insjuknade att smitta från exempelvis en sjuk sork skulle hunnit spädas ut.

Olika vägar till smitta

Som smittskyddsläkare kan jag konstatera att fallen av tularemi har blivit allt vanligare i Värmland, vilket är en paradoxal klimateffekt eftersom smittan har vandrat söderut. Fler sjuka gör att fallen kan avvika från det vanligaste scenariot, som är att man blir myggbiten, får en böld och sedan svullna lymfkörtlar.

Vi har också haft ett dödsfall, där blodförgiftning med dessa bakterier var dödsorsaken. Men då var patienten redan från början allvarligt sjuk. En annan kvinna fick in bakterier i ögat via damm, vilket också är en ovanlig smittväg. När dessa patienter hamnar på öron- eller ögonklinik kan infektionen ta längre tid att upptäcka, eftersom det inte är vad man vanligen ser på dessa avdelningar.

Ökningen tror jag beror på att bakterierna har en reservoar i rådjuren. Dessa har på sistone lämnat skogen för samhällena och då ökar risken att myggor som biter dem också biter människor.”

Berättat av Olle Wik, smittskyddsläkare vid Centralsjukhuset i Karlstad, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.

 

Vill du läsa fler komplicerade medicinska fall? Klicka här!

Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor