Här utvecklas livet i raketfart

Páramo är namnet på ett högalpint område i norra Anderna som inkluderar länderna Venezuela, Colombia, Ecuador och Peru. Här hittar vi små artrika gräsängar på 3 000 meters höjd, som påminner om små öar som flyter ovanför trädgränsen. Deras sammanlagda yta är inte större än Dalarnas. Men trots den ringa storleken lever här över 3 000 växtarter, varav merparten inte finns någon annanstans på jorden. Här kan man hitta märkliga växter med stammar som består av sammanpressade döda löv, och vars blad och blommor är täckta av en pälsliknande behåring som skyddar mot nattkylans frost och dagens obarmhärtiga UV-strålning.

För en biolog kan Páramo mycket väl jämföras med Galapagosöarna, vars speciella natur blivit legendarisk tack vare Charles Darwins studier av ögruppens finkar, som utgör fundamentet för evolutionslärans teorier om artbildningsprocesserna. Páramos ekosystem är minst lika intressant ur ett evolutionärt perspektiv – här pågår nämligen den snabbaste artbildningen på jorden.

Vi jämförde artbildningens hastighet i Páramo med hastigheten i andra områden i världen där artrikedom är extra stor, så kallade biologiska hotspots. Totalt analyserades 73 växtgrupper. Artbildningen i Páramo visade sig vara snabbare än i alla kända hotspots, som Hawaiis skärgård och Kapregionen i Sydafrika. Och när det gäller Darwins finkar så har 15 arter uppstått på Galapagosöarna under de senaste 2,3 miljoner åren. Men i Páramos ekosystem har åtminstone nio växtgrupper haft snabbare artbildning under de senaste 2,7 miljoner åren, den period då Anderna blev allt högre, vilket skapade förutsättningarna för Páramos speciella flora.

Vad som orsakar den snabba artbildningen är okänt. Men det hårda klimatet bidrar säkerligen – det medför att växterna måste utveckla alla möjliga sorters anpassningar för att överleva. En annan teori, som behöver undersökas noggrannare, är att den kraftiga UV-strålningen skapar förutsättningarna för en snabb mutationstakt, vilket är en av evolutionens drivkrafter.

Hur de klimatförändringar som människan orsakar påverkar jordens växter och djur är fortfarande oklart. Men det råder inget tvivel om att några av de mest artrika områdena är de mest klimatkänsliga. Av dessa är situationen extra kritisk för de högalpina ekosystemen, eftersom förhöjda temperaturer tvingar arterna att flytta allt högre upp, tills det inte längre finns någonstans att ta vägen. Samtidigt skedde mycket av artbildningen i Páramo under en epok med regelbundna klimatförändringar – istidscyklerna – vilket påverkade arternas utbredningsområden.

Med andra ord kan man förvänta sig att om den globala uppvärmningen tvingar arterna uppåt, så uppstår liknande förutsättningar för anpassning och artbildning som under den epok då artbildningen var som störst här. Páramos är därför den perfekta platsen för att studera pågående artbildningsprocesser – samt framtida, nuvarande och tidigare effekter av klimatförändringarna.

Andrés J Cortés är biolog och doktorand vid Uppsala universitet. Han studerar växternas förmåga att anpassa sig till klimatförändringar, genom att göra fältstudier i Anderna, Alperna och den skandinaviska fjällkedjan.