Hjärnavbildning ger självinsikt

En död lax förde forskningen framåt.

Publicerad
Tack hjärna! Vår självförståelse får en ny grund att stå på i och med hjärnforskningen, menar Åsa.
Bild: Martin Stenmark

När vi säger att vi vill förstå oss själva menar vi oftast inte att vi vill veta hur kroppen gör för att höja eller sänka blodsockret, inte heller att vi är nyfikna på alla detaljer i kroppens förmåga att bygga antikroppar när vi stöter på otrevliga virus.

Nej, när vi vill förstå oss själva är vi oftast ute efter att få svar på frågor om våra känslor, motiv och beslut. ”Varför är jag aldrig nöjd?” ”Varför kan jag inte sluta röka?”

Ordet ”varför” antyder att det finns ett enskilt, tillfredsställande svar på frågorna. En förklaring. Ofta blir resultaten nedslående, svepande generaliseringar: ”Jag är för kravfylld.” ”Jag har ingen självbevarelsedrift.” Eller det sorgliga: ”Jag är svag.”

I dag gör den moderna hjärnavbildningen att vi kan ställa bättre frågor om våra känslor, och få bättre svar. Vi vet nu säkert att våra känslor skapas i hjärnan. Vi vet vilka delar av hjärnan som arbetar med långsiktig planering och vilka delar som aktiveras när vi ska fatta ett beslut. Detta ger vår självförståelse en helt ny grund att stå på.

Fast alla är inte lika imponerade som jag.

”Efter laxen … ” sa en medgäst på en middag. ”Efter laxen tror jag inte längre på de där studierna som visar färgklickar i hjärnor. Skål!” Laxen han syftade på blev en kändis inom neurovetenskapen 2009. Den hade då undersökts med fMRI, functional magnetic resonance imaging, och resultaten kunde tolkas som att den reagerade på bilder av människor i sociala sammanhang. Fyndet var anmärkningsvärt, inte bara därför att det var en lax som låg i kameran, utan för att den dessutom var både död och fryst. Förtroendet för fMRI fick sig en knäck, men fyndet ledde till att metoden kunde utvecklas och förbättras.

”Varför är jag så impulsiv?” kan nu få ett mycket mer konstruktivt svar än ”Därför att jag är dålig på att behärska mig”. Impulskontrollen sitter i hjärnan. Hos en del av oss är den stark, hos andra mindre stark. Hursomhelst kan den tränas och utvecklas.

Så tack till de hjärnforskare som har luskat ut vilka delar av hjärnan som bromsar våra impulser vid behov, tack för att ni inte gav upp när laxen verkade reagera på bilder av människor, tack för att ni i stället förbättrade metoden så att vi kan bli ännu bättre på att förstå oss själva.

Möt Åsa Nilsonne 11 november: vetenskapsmedia.se/hjarnan

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor